måndag 19 mars 2018

En inspirerande resa till Minsk



På fredagmorgon satt Backaskolans rektor Fredrik och jag på det tvåmotoriga propellerplanet mot Minsk.



Vi hade blivit inbjudna till ett stort konvent för att presentera vår skola och våra tankar kring vad som är viktig kunskap ur ett svenskt perspektiv. Ingen av oss hade tidigare varit i Vitryssland och bar med oss en hel del fördomar om både landet skolpolitiken och invånarna.


Efter en kort transfer i Riga landade vi på den nationella flygplatsen i Minsk.


Vi hade blivit informerade innan av vår värdinna och arrangör Natalia att vi behövde fylla i ett inresevisum samt betala för en försäkring på flygplatsen. Här blev en del av våra fördomar bekräftade. Tre bastanta damer med frisyrer och tungt sminkade sitter i ett litet kioskliknande bås. De mötte oss med totalt ointresse när vi ställde oss framför luckan för att köpa försäkring.

Efter en stund tog en av damerna suckande emot vårt önskemål om att få köpa försäkring. Sedan till passkontrollen,  där sitter allvarliga män och kvinnor i gröna uniformer med stora hårda ljusgröna stjärnprydda axelklaffar och en rolig gigantisk kaptenshatt på huvudet. De studerar våra pass med lupp och bläddrar fram och tillbaka flera gånger om, innan vi med viss tvekan blir insläppta bakom avspärrningarna.

Natalia Ikortseva, Fredrik och Natalja V Logvinenko

Fina Natalia tar emot oss på andra sidan och vi åker med hennes stadsjeep 40 minuter in till Minsk. Jag sitter i baksätet och försöker att inte tänka på den där filmen jag såg på svt dox. En filmskapare har gjort en film av insamlade sekvenser från vitryska bilkameror, där olycka på olycka avlöser varandra. Natalia kör aggressivt som alla andra utifrån ett korrekt svenskt förhållningssätt, byter fil för att komma fram snabbare samtidigt som hon håller igång en konversation med oss.

Natalia har genom sponsorer lyckats få vår resa och uppehälle betald. Vi gör ett kort uppehåll på Goethe institutet där vi får ett traktamente för mat till oss under vistelsen innan vi åker till Renaissance hotel där vi ska bo, och där även lördagens föreläsningar ska äga rum.

Efter att vi checkat in på hotellet tar Natalia med oss till en traditional restaurang inne i Minsk för att äta middag, det är kväll och klockan är runt fem-sex och vi har inte ätit annat än frukosten hemma. Dit kommer också Natalia2 som vi ska till på lördagen och ha en masterclass med. 40-50 lärare och intresserade föräldrar har bokat plats. Det blir en riktigt trevlig stund med mycket prat om pedagogik och våra gemensamma tankar kring vad som är viktiga mål för skolan i våra olika länder.




Det är kallt i Minsk och blåser, vi får en kort rundvisning av en del av Minsk innan vi åker tillbaka till hotellet för att repetera inför lördagen forum.

Det tar tid, en hel del tekniska problem uppstår innan vi kan komma igång. Fredrik och jag är lite osäkra på hur vi kommer att kunna hantera engelskan utan fusklappar, så till Natalias besvikelse så följer vi våra anteckningar lite väl mycket. Jag har ett Tommy Salo skämt som jag tänkt dra, eftersom jag läst att vitryssar är väldigt hockeyintresserade. Natalia avråder mig eftersom det nästan bara kommer att vara kvinnor närvarande, de skulle inte förstå någonting av skämtet.

Vi kommer att ha en tolk som tolkar det vi säger till ryska på lördagen och vi kommer även att ha en tolk bredvid oss under resten av konventet där vi får tolkat till oss vad de andra föreläsarna talar om.


Vid tolvtiden på kvällen kan vi äntligen komma till sängs. På restaurangen tidigare hade jag ätit alldeles för mycket av förrätten som bestod av kalla köttbitar med en rejäl fettstrimma så min känsliga lilla mage var lite i olag.

klockan halv åtta på morgonen var det dags för hotellfrukost på vårt väldigt fina och moderna hotell. Det var som vilket annat storstadshotell, fräscht och väl komponerad hotellfrukost även om min mage inte riktigt var sugen på läckerheter. Heltäckningsmattor överallt, så på kvällen hade jag laddat upp mig rejält med statisk elektricitet.



Efter frukosten en liten samling och presentation av våra tolkar innan konventet satte igång. 



Våra tolkar Katerina Lapigina och Iryna Dorosh
Belarus, Estland, Belarus, Ryssland, Belarus och Ukraina
Första föreläsarna hade vi ingen översättare till eftersom hon var tvungen att översätta den Estniska videon som var på engelska. Men vi tror att det var intressant, när tolken kom tillbaka till oss så presenterades bl a statistik från den vitryska skolans studenters mål med sina studier. Över 60% hade som mål att få en hög lön, därefter över 40% som hade som mål att få arbete utomlands, och sedan runt 30% hade ett intressant arbete som högsta mål.


Lönerna i vitryssland är förhållandevis låga och om man får ett arbete utomlands så kommer man upp rejält i lön, berättar vår 23-åriga tolk. Såklart ett dilemma för ett land om man mister sina högutbildade unga.
  

Vad som kanske var förvånade var att alla hade en så progressiv syn på lärande. Vi delade inte med oss av några nyheter för dem utan det kändes mer som att vi alla fick bekräftat att vi håller på med något viktigt, när vi ser på hur skolan kan utvecklas på bästa sätt för eleverna. De andra ländernas representanter pratade också om problemet med stressade elever, och hur man kan motivera till livslång lärande. Precis de saker som skolfolk diskuterar i Sverige.


I den Vitryska skolan är det inte så progressivt just nu, regeringen styr både innehåll och arbetsmaterial och har täta utvärderingar av eleverna samt examinationer. Politiska åtgärder för skolan är väl lika lite här som där grundade i någon pedagogisk forskning.



På det här forumet var det över 600 intresserade pedagoger och utbildare, Natalia berättade att det var bara lokalen som satte stopp, annars kunde det varit dubbelt så många närvarande, på en lördag och som betalade inträde. Så det tyder förstås på att det finns en stor grupp som vill reformera den vitryska skolan.
Vår rubrik var “SWEDEN PERSPECTIVE: WHAT IS IMPORTANT KNOWLEDGE? Vårt korta svar var: it is The ability to find important knowledge and to keep the lust to do that

Fredrik och jag hade lagt upp det så att jag började med att presentera Backaskolan, hur den startade utifrån en liten grupp föräldrar som hade sina barn på en kooperativ förskola.


På fredagskvällen hade jag fått en film på whatsup där mitt ettåriga barnbarn klappar händerna. Jag började med att berätta om min stolta son som hade skickat klippet och hur barn är så drivande i sina första lärperioder, de lär sig krypa och sedan gå. De misslyckas och försöker igen och igen.


Sedan fortsatte jag på min presentation av Backaskolans pionjärer om deras ambitioner att vara en skola som bars av en kulturpedagogisk syn och att den absolut skulle vara betygsfri. Såklart nämnde jag också Lev Vygoskij som en stor inspirationskälla för denna ambitiösa grupp föräldrar. Jag pratade lite om de politiska reformer som möjliggjorde att de kunde starta en friskola. Sedan tog Fredrik över och berättade om lärprocesser, där det kända möter det okända och hur det kan processas av eleverna. Fredrik hade satt ihop en väldigt illustrativ powerpoint och sedan gick han över till att prata om mål i den Svenska läroplanen och kursplanerna. Han visade på hur lite som var egentliga kunskapsmål, den absolut övervägande delen är processtänkande.



Vi drog över lunchrasten lite och sedan var det en frågestund där deltagarna fick fråga utifrån våran presentation, det var många frågor och vi var så koncentrerade på att svara så när nästa fråga kom så hade vi redan glömt bort den förra. Det visade sig bli ett litet problem då frågestunden var över och vi uppmanades att dela ut en bok till den som hade ställt den mest intressanta frågan. Fredrik och jag tittade på varandra med tom blick, ingen av oss kom ihåg någon fråga längre. Vi löste det genom att säga att vi är emot betyg och bad att de som hade ställt frågor kunde låta boken cirkulera mellan dem.


Vi blev sedan omringade av människor som ville ställa mer och fler frågor samt ta en selfie med oss. Det kändes just då som att vi hade gjort succe’, men jag har en känsla av att det var ett ganska stelt och nervöst framträdande där våra anteckningar hade allt för stort fokus. Inget som jag vill se inspelning på och reflektera över. Frågorna klarade vi bättre.


Sen var det en väldigt kort lunch, för oss eftersom vi blivit så fördröjda av alla som ville ställa frågor och ta selfies innan vi blev kallade till en intervju med någon tidning. Det var en väldigt initierad intervju på engelska och jag känner att här gjorde vi riktigt bra ifrån oss. Då missade vi dessvärre den Ukrainska föreläsaren, det var bara 10 minuter kvar på hennes föreläsning innan kaffepaus. Jag passade på att gå upp på rummet och vila en stund för att vara pigg efter kaffepausen. å missade jag till min förtret att vara med på gruppfotografiet eftersom jag satt telefonen på ljudlöst och inte hörde Fredriks sms.

Föreläsningarna avslutade av en frågepanel där några av utbildarna satt med innan Alexander från Ryssland avslutade eventet med en fartfylld presentation där han pekade på behovet att tänka mer utifrån lust och intresse då vi planerar våra lektioner och möter våra elever.



Sedan var det en liten mingelafton på kvällen med vin och goda smårätter på elfte våningen.






Vi har träffat så många trevliga, engagerade och fina människor under den här långa dagen så vi var ordentligt peppade inför dag två, då vi skulle hålla en master class med föräldrar och lärare på en alternativ skola. Som vi förstår det så har den här alternativa skolan utnyttjat ett kryphål i reglerna där man kan ha rätt till hemundervisning för sina barn. 


Dessa till synes hemundervisade barn har bland annat samlats i den här alternativa skolan. Eftersom den inte är statligt finansierad får förstås föräldrarna betala för att ha sina barn där. 


Ett problem för dem då de har sina barn inskrivna i Vitryssland, är att de måste göra många, många test för att se att de upprätthåller förväntad kvalitet, minst en gång i månaden. En lösning för många är att de skrivit sina barn i en Rysk skola där de bara har utvärderingar en gång om året.


På kvällen satte vi oss i hotellobbyn med en kanna te, vi bad om rött te för att vi skulle kunna sova, men anar att det bara var färgen som rödaktigare eftersom både Fredrik och jag hade vaknat pigga klockan tre på natten.

Vi gjorde en del justeringar i master klassen, lite utifrån funderingar angående en intervjufråga tidigare på dagen. De frågade oss hur vi såg på det: Att när man har såna här tillställningar och pratar om alternativa undervisningsmetoder. Hur kommer det sig att man inte använder sig av någon av dessa metoder vid sina framträdande?







Söndagmorgonen blev vi hämtade på hotellet av Natalia för att sedan bli körda till den lilla alternativa skolan. Den låg i ett område av nedlagda fabriker som hade blivit en hemstad för en mängd kulturyttringar. På somrarna berättade Natalia att det är ett myller av konstnärer och artister där.


Direkt jag kom in i lokalerna kände jag, men det här är ju som gamla Backaskolan. Kuddar med virkade överdrag att sitta på och en scen med en ridå. Ett litet kök bakom ett draperi och en massa människor som utstrålade precis den där pionjär andan som fanns på Backaskolan förr om åren. Det var nog så att jag fick en liten nostalgisk fjäder i halsen.

Fredrik började den här gången med att visa upp ett arbetsschema via projektorn, en läroprocess där vi börjar med en input, en problemställning, i det här fallet hur skola och hem samarbetar för att stärka elevers lärandeprocess. Det skulle de sedan diskutera i grupp där de berättar för varandra vilka metoder de använder för att motivera sina barn att göra saker. Vi uppmanade att även ta med tvivelaktiga metoder som man kanske gjort i frustration. Sedan skulle gruppen tillsammans komma fram till en metod som man ansåg vara den mest fruktsamma och därefter redovisa den, förslagsvis som en dramatisering.

Jag berättade här min lilla anekdot om barnbarnet igen och gick sedan vidare till att prata om Backaskolan tidigare och nuvarande ideer om lärande, Vygotskij nämndes såklart igen.




Här var vi så galet bra, talade utan papper - gjorde utvikningar och var som jag tycker riktigt inspirerande. Natalia som också var med på denna masterclass sa till oss efteråt, varför gjorde ni inte så igår - då läste ni från papper nu talade ni från hjärtat. Ja det kan man fråga sig, kanske för att vi inte hade börjat tänka på Engelska? När vi kom hem på söndag kväll kände jag mig helt Dolpifierad, då! tänkte jag på engelska.

Dessa föräldrar och lärare! Så imponerade vi blev av hur de sedan tog sig an denna utmaning, massa diskussioner och lösningsförslag och sedan, när de skulle dramatisera. Jag förstår inte riktigt, de kändes som om alla var rätt så vana vid att agera, och utan manus alls. Så oblyga och villiga att prova en process.

Natalja V Logvinenko som arrangerade masterclass Natalia2

Efter detta så gav Fredrik lite feedback, vi hade inte tid till gruppdiskussioner eftersom vi hade ett flyg att passa. Därefter en liten frågestund, en av frågorna rörde både forumet och master classen som hade ett överväldigande överskott av kvinnor på plats. Frågan var om det hade sett likadant ut i Sverige. Jag svarade att det nog hade varit fler män på plats i Sverige men övervägande andelen hade antagligen varit kvinnor. Jag passade då på att göra en liten reflektion utifrån deras dramatiseringar, där just männen hade varit frånvarande utom som en person att göra bokslut inför då pappan kom hem från jobbet. Jag sade att det antagligen inte hade sett ut så i Sverige där mannen hade varit mycket mer involverad i processen, kanske till och med mer som ett statement, eftersom vi anser att jämlikhet mellan könen är så viktig och någonting som sammanbinder båda våra politiska block.


Här blev det en oförstående stämning, tills någon sa -jamen män är ju mer logiskt tänkande medan kvinnor tänker med hjärtat. Och de församlade nickade samfällt.



När vi väntade på flyget hem till Köpenhamn kom Fredrik på hur vi kanske borde svarat:


-Men, det där var ju väldigt ologiskt sagt ;-).






Sammanfattning, vi har varit på en otroligt inspirerande resa, träffat många intressanta, vänliga och nyfikna människor som jag hoppas kunna hålla kontakten med. För mig personligen så har det peppat igång mina egna lite slumrande tankar kring hur vi arbetar med våra barn i skolan. Jag har nog blivit lite för mycket administratör de senaste åren, tappat lite av tron på att vi faktiskt kan förändra något. Dessa människor som jag mött i Minsk har gett mig hoppet tillbaka, kan de så kan tamme tusan vi också.





Nästa gång i Minsk vill jag hinna med lite Síghtseeing, allt vi sett av stan under dagtid är genom en bilruta, bara det är inte illa. Men en sommardag i Minsk är verkligen något att se fram emot.



Och i augusti kommer Natalia till oss och hälsar på, då är det payback-time. Natalia fick kontakt med Backaskolan via en förälder på skolan, hennes man och föräldern arbetar för samma företag. Natalia har planer på att starta en alternativ skola i Vitryssland med samma mål som vi alla verkar haft på detta forum, oavsett om det är folk från Ryssland, Belarus, Ukraina, Estland eller Sverige. 








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar