fredag 20 januari 2017

Super 8


Gick på måfå igenom en gammal laptop för att se om där fanns något som man borde spara innan den skrotas, tänkte att det hade jag säkert gjort någon gång tidigare - men bara för säkerhets skull. Bland mapparna hittade jag “från VHS” och öppnar en av filerna.

Först är det bara flimmer, som när man förr hade tappat antennsignalen till TVn efter en stund kan man tyda en figur som klarnar ur flimret. Det är min fru, hon är höggravid, visar magen utanpå klänningen. Det är från lägenheten på Sturegatan. Inget ljud, det är från början filmat med en super8-kamera och sedan överfört till video, som nu alltså är på en datafil. Alla de olika mediernas ofullkomligheter kombinerade blir till ett suggestivt tidsdokument, både sorgligt och väldigt vackert.

Andningen går in i viloläge när filmen blir tydligare, på BB i Ystad i besöksrummet vår son ammar, eller letar efter något. Det flimrar till en stund igen sen filmar vi varandra då vi går med barnvagnen i Malmö, det är eftermiddag i Mars. Det var en tidig vår 1990, vi är vid Paulibron på den sidan där moderna museeet är nu, det som då var Rooseum. Vi är stolta föräldrar, stolta och glada. Barnvagnen är ljust gul med vita hjul.

Nästa klipp är från Västersjön, där min bror hade en stuga som vi fick låna. Super8-filmerna var tre minuter långa och med våra mått dyra att framkalla. Det gjorde att man inte slösade med fim. Min fru springer med barnvagnen framför sig på grusvägen, sen bär hon pojken ut på bryggan. jag tänker när jag ser det nu - tappa honom inte, det ser lite ovant ut, såklart. Hon har den slitna bruna skinnjackan på sig och den stickade vita polotröjan med vid krage och små svarta prickstygn. Vår son har den senapsgula baskern som Åsa sytt, på huvudet. De är så vackra på bryggan med sjön bakom och diset som lägger skogen under ett gråfilter.

Orust nästa vid stugan som min frus föräldrar hyrde av konstnärsklubben varje sommar, vi är ute på berget vid utedasset, Malins pappa filmar oss. Sen Grövens sjö, Malin filmar mej och Leo ur ett underifrån perspektiv med en blå himmel bakom.

Nu väntar sonen och hans fru barn i februari, vi blir farföräldrar, snart tjugosju år har gått, ett halvt liv för en del, helt för andra och ännu inget för en.

1 kommentar: