Ångrar att jag valde att åka buss
till Göteborg och Landvetter nu efter att ha kört in till
stationerna i
Lund, Helsingborg och Halmstad, tåget hade väl tagit två timmar kanske? Dubbelt så lång tid med buss, och en buss som skakar så att man kan varken rita och knappt sitta med datorn och skriva.
Jag var rädd att tåget skulle råka
ut för signalfel eller annat elände som verkar vara vardag i den
delen av persontrafiken.
Får ett sms på bussen från min ena son, "Kalle säger att det varit en stor jordbävning i Sydkorea igår"
Får ett sms på bussen från min ena son, "Kalle säger att det varit en stor jordbävning i Sydkorea igår"
På Landvetter köper jag en liten
kycklingsallad och ett glas rött för 214 kronor, slår mig med i en
fåtölj då jag har en dryg timme att fördriva. Bakom mig sätter
sig ett gäng damer som de också gett sig in i alkoholträsket vid
lunchtid redan. Göteborgsdamer, ska säkert på konferens
någonstans, det är ett herrans liv på dem så det funkar inte att
läsa, sitter istället och går igenom lite jobbmejl.
När man sitter sådär ensam, utan att
ha pratat med någon på länge så kan jag bli sådär så att jag
nästan glömt bort hur man kommunicerar. Då kommer en av damerna,
ja de är väl i min ålder -kan du ta en bild på oss med min
kamera? Jovisst säger jag och så klämmer de ihop sig i soffan och
damen med kameran läger sig i deras knän, victoryfingrarna upp på
en del och så ett vrål, klick. Det gick ju bra det ja, tack tack.
Hinner knappt sätta mig förrän en av de andra damerna kommer med
sin kamera, kan du ta med min kamera också (det är förstås inte
kameror det är mobiler, men de säger kamera). Tänker – kan de
inte dela bilder, men säger inget utan ställer såklart snällt
upp, damerna i en ny hög, klick tack tack.
![]() |
Den här killen är Finnairs presentationskille, jag tycker att han ser ut precis som min bror gjorde när han var tolv-tretton |
På flyget mot Helsingfors, vädret är
fint och vi beräknas landa på utsatt tid. Jag kommer att ha några
timmar att fördriva på flygplatsen innan mitt plan till Seoul
avgår. Jag undrar vad det ger, att arbeta mot sina rädslor
egentligen. Jag är rädd för att resa, inte själva färden utan
att inte hitta rätt terminal eller gate, ha packat för tunga väskor
så någon bråkar med mig och jag tvingas kasta hälften, glömt
eller skrivit ut fel biljetter, passet är inte giltigt jag har sett
fel (fastän jag kollat det 38 gånger)
På Helsingfors airport köpte jag en
öl i en liten korvlåda vid gaten till Seoulplanet, 9,5 euro!
Helvete vad dyrt allting ska vara när man blir begränsad i vad man
kan ta med sig eller köpa annanstans, hatar det. Då har man ändå
betalat en dyr flygresa. Det var som på Stockholm music and
artsfestivalen. Man fick inte ta med sig något in, dyra biljetter
var det – och så har Eriksberg köpt in sig på hela festivalen,
tre dagar och det var bara deras pisseöl man kunde köpa, två
sorter en vanlig burk för 65 spänn och en dyrare ”karaktär” 75
pix serverad, nej levererad eller framslängd av säkert underbetalda
ungdomar med blicken redan fäst på nästa festivalbesökare i kön.
Nu flyger vi över Sankt Petersburg och
hela Ryssland ligger under ett skummande molntäcke, har inte tänkt
på att det ligger riktigt så nära Helsingfors som det gör.
Lugn, sitter på flyget till Seoul,
ensam på min rad av tilläggsköpta economycomfortstolar för 59
euromed lite större benutrymme, kudde, filt och ett par hörlurar
med specialkontakt för att passa till flygets egna uttag. Jo man kan
kan köpa lurar separat också. Jag var lite rädd att jag skulle få
sällskap då de ropade ut att det fanns kvar economycomfortstolar
att köpa till – bara kontakta servicepersonalen. Van sedan vid att
allt här kostar extra så överraskar de med en riktigt god måltid,
fläskköttsgryta med kimchi och ris, stark och fin. Till det
serveras vin...med påfyllning!
Nu har rädslan släppt, bara vänta på
att hemreserädslan ska sätta igång. Jag brukar tänka att jag är
lite som Ferdinand, att jag trivs bäst under min lilla korkek, jag
behöver inte resa någonstans, det är bra hemma. Men det är
såklart bara att jag är rädd för att resa, rädd att lämna det
invanda. Rädd att inte riktigt ha kontroll över situationen kanske.
Det här är nog enda gången i mitt 55-åriga liv som jag tagit
initiativet till en resa utanför Sveriges gränser, eller man kanske
inte kan säga att det var jag som tog initiativet nu heller eftersom
det var bror min som skickade länken till billig resa och tyckte att
jag skulle hälsa på honom i Seoul.
Vad sjutton är klockan egentligen? Det
är mörkt ute... och vilken klocka ska man gå efter? Min är halv
sju men den var redan fel på det i Helsingfors.
Du skulle tagit tåget. Träffade Eva L på väg till stationen i morse. Och hon skulle faktiskt till Göteborg. Tänk så trevligt ni kunde haft på tåget.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera