tisdag 13 september 2016

Resa till Seoul 1

Ångrar att jag valde att åka buss till Göteborg och Landvetter nu efter att ha kört in till stationerna i

Lund, Helsingborg och Halmstad, tåget hade väl tagit två timmar kanske? Dubbelt så lång tid med buss, och en buss som skakar så att man kan varken rita och knappt sitta med datorn och skriva.

Jag var rädd att tåget skulle råka ut för signalfel eller annat elände som verkar vara vardag i den delen av persontrafiken.

Får ett sms på bussen från min ena son, "Kalle säger att det varit en stor jordbävning i Sydkorea igår"

På Landvetter köper jag en liten kycklingsallad och ett glas rött för 214 kronor, slår mig med i en fåtölj då jag har en dryg timme att fördriva. Bakom mig sätter sig ett gäng damer som de också gett sig in i alkoholträsket vid lunchtid redan. Göteborgsdamer, ska säkert på konferens någonstans, det är ett herrans liv på dem så det funkar inte att läsa, sitter istället och går igenom lite jobbmejl.

När man sitter sådär ensam, utan att ha pratat med någon på länge så kan jag bli sådär så att jag nästan glömt bort hur man kommunicerar. Då kommer en av damerna, ja de är väl i min ålder -kan du ta en bild på oss med min kamera? Jovisst säger jag och så klämmer de ihop sig i soffan och damen med kameran läger sig i deras knän, victoryfingrarna upp på en del och så ett vrål, klick. Det gick ju bra det ja, tack tack. Hinner knappt sätta mig förrän en av de andra damerna kommer med sin kamera, kan du ta med min kamera också (det är förstås inte kameror det är mobiler, men de säger kamera). Tänker – kan de inte dela bilder, men säger inget utan ställer såklart snällt upp, damerna i en ny hög, klick tack tack.
Den här killen är Finnairs presentationskille, jag tycker att han
 ser ut precis som min bror gjorde när han var tolv-tretton


På flyget mot Helsingfors, vädret är fint och vi beräknas landa på utsatt tid. Jag kommer att ha några timmar att fördriva på flygplatsen innan mitt plan till Seoul avgår. Jag undrar vad det ger, att arbeta mot sina rädslor egentligen. Jag är rädd för att resa, inte själva färden utan att inte hitta rätt terminal eller gate, ha packat för tunga väskor så någon bråkar med mig och jag tvingas kasta hälften, glömt eller skrivit ut fel biljetter, passet är inte giltigt jag har sett fel (fastän jag kollat det 38 gånger)

På Helsingfors airport köpte jag en öl i en liten korvlåda vid gaten till Seoulplanet, 9,5 euro! Helvete vad dyrt allting ska vara när man blir begränsad i vad man kan ta med sig eller köpa annanstans, hatar det. Då har man ändå betalat en dyr flygresa. Det var som på Stockholm music and artsfestivalen. Man fick inte ta med sig något in, dyra biljetter var det – och så har Eriksberg köpt in sig på hela festivalen, tre dagar och det var bara deras pisseöl man kunde köpa, två sorter en vanlig burk för 65 spänn och en dyrare ”karaktär” 75 pix serverad, nej levererad eller framslängd av säkert underbetalda ungdomar med blicken redan fäst på nästa festivalbesökare i kön.

Nu flyger vi över Sankt Petersburg och hela Ryssland ligger under ett skummande molntäcke, har inte tänkt på att det ligger riktigt så nära Helsingfors som det gör.

Lugn, sitter på flyget till Seoul, ensam på min rad av tilläggsköpta economycomfortstolar för 59 euromed lite större benutrymme, kudde, filt och ett par hörlurar med specialkontakt för att passa till flygets egna uttag. Jo man kan kan köpa lurar separat också. Jag var lite rädd att jag skulle få sällskap då de ropade ut att det fanns kvar economycomfortstolar att köpa till – bara kontakta servicepersonalen. Van sedan vid att allt här kostar extra så överraskar de med en riktigt god måltid, fläskköttsgryta med kimchi och ris, stark och fin. Till det serveras vin...med påfyllning!

Nu har rädslan släppt, bara vänta på att hemreserädslan ska sätta igång. Jag brukar tänka att jag är lite som Ferdinand, att jag trivs bäst under min lilla korkek, jag behöver inte resa någonstans, det är bra hemma. Men det är såklart bara att jag är rädd för att resa, rädd att lämna det invanda. Rädd att inte riktigt ha kontroll över situationen kanske. Det här är nog enda gången i mitt 55-åriga liv som jag tagit initiativet till en resa utanför Sveriges gränser, eller man kanske inte kan säga att det var jag som tog initiativet nu heller eftersom det var bror min som skickade länken till billig resa och tyckte att jag skulle hälsa på honom i Seoul.

Vad sjutton är klockan egentligen? Det är mörkt ute... och vilken klocka ska man gå efter? Min är halv sju men den var redan fel på det i Helsingfors.







2 kommentarer:

  1. Du skulle tagit tåget. Träffade Eva L på väg till stationen i morse. Och hon skulle faktiskt till Göteborg. Tänk så trevligt ni kunde haft på tåget.

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera