I EU-land

Igår var det min sista dag i Seoul, flyget hem går kl 10:20 och landar på Landvetter 19:40. Jag kommer att vara resande eller väntande i över 20 timmar. Efter alla tidzonsjusteringar så får jag tillbaka lite tid av de sju timmar som jag lagt i deposition här, bara på klockan alltså. Fast sex av de timmarna får jag förvisso vänta på transfer i Helsingfors. Sista tåget till Malmö går kl 20:55 det är inte realistiskt att hinna med det, bussarna slutar gå redan klockan 17. Där blev det ju lite problematiskt. Första tåget på morgonen är ett alternativ, då är jag i Malmö lagom så att jag kan ta mig direkt till jobbet. I så fall skulle jag nog kunna tigga en sovplats hos vänner i Torslanda. Märkligt att det skulle vara den kortaste resan som blir besvärligast.

Eftersom jag inte har så mycket marginal att ringa för inom maxkostnaden på mitt abonnemang, det kostar 17kr/min att ringa till Sverige, bad jag min fru via hangouten, att kolla om jag kan få husrum över natten hos vännerna.

När hon återkommer berättar hon att min svärmor bestämt att de ska köra o hämta mig på Landvetter. Vad säger man om det va?

Inatt sov jag oroligt drömde konstiga drömmar om att missa flyg. Innan jag skulle åka till flygplatsen skulle jag åka till Torna Hällestad för att bli medlem i deras kulturklubb, min fru körde mig och en vän dit och körde sedan vidare till sitt jobb. När jag hade ansökt om medlemsskap kom jag på att det inte var så bra att min fru tog bilen, den hade jag ju räknat med att ta till flygplatsen. Nu fick jag istället låna en gammal damcykel. En störig motorcyklist cirklade runtom mig utan att vilja hjälpa till. Jag började trampa på i ilfart för att hinna till flyget men grusvägen gav med sig, jag sjöng ner med hjulen som i den lösaste sandstrand. Där någonstans vaknade jag klockan tre på natten.

Jag tog flygbussen från hotellet klockan sex så att jag skulle vara framme i god tid innan flyget skulle gå, väl 2,5 timmar innan. Flygplatsen är stor så jag var lite rädd att jag skulle gå vilse, men det var väldigt väl skyltat vart man skulle ta vägen, så det gick som en dans.

Jag blev uppgraderad till business class fick jag reda på i gaten. Jag tyckte att de ropade upp mitt namn innan men jag hade ett tjattrande gäng koreaner precis bakom där jag satt, så jag tänkte att jag nog hörde fel, men antagligen var det mej de ropade upp då i alla fall. Verkligen trevligt på en så här lång resa. Vi har inte flugit en timme ens och har redan fått ett glas champagne och en laxförrätt, ett glas rött vin, en vit duk på bordet. Nästan så att man inte vill sova när man nu får möjlighet att lyxa till det lite. Man kan alltså rulla ut sitsen så att man kan ligga raklång som i en säng, man har fått större kudde, större tandborste och större necessär än på ditresan

Tänkte göra en liten summering av resan till bror min i Seoul. Det har känts väldigt värdefullt att fått lite ”kvalitetstid” med min storebror. Han har verkligen fått mig att upptäcka staden utifrån hans erfarenheter, han har tagit sig tid att gå och cykla runt med mig, ta mig till de bästa restaurangerna, förklarat tunnelbanan och lånat ut ett reskort (Det är nog inte en lätt stad att komma till utan att någon tar hand om en, den är ju så ruskigt stor och man kan inte läsa deras skyltar). Utanpå det har vi också fått lära känna varandra än mer utifrån de lite gråsprängda gubbar vi är nuförtiden.

Igår när bror jobbade så var jag ensam på stan, åkte tunnelbanan och var nere i gigantiska underjordiska shoppingcenter. Var inne i en bokhandel som säkert var lika stor som ett normalt stadsbibliotek. Problemet därunder är att man lätt tappar orienteringen. När jag gick ut via en annan ingång än vad jag gått in genom (det fanns ett tio- femtontal) så tappade jag väderstrecken totalt, kunde inte förstå kartan utifrån vad jag hade att förhålla mig till. Gatunamn kan man förresten glömma, de finns inte så det är byggnader man får ha som riktmärke. Efter att ha satt mig ner och verkligen ansträngt mig kunde jag till slut övertala mig själv att det kanske ändå var rätt på kartan. Shopping, det verkar som att det finns två lägen, antingen lyxvaror som är väldigt dyra. Jag kollade t ex på en reservoarpenna som kostade 6x priset på penstore i stockholm. Sen är det kiviksmarknadsgrejor en masse på andra ställen. Hade ju kanske önskat något mittemellan utan att gå på H&M eller Zara som ju såklart finns här bredvid de andra multinationella bolagen som exempelvis Sibylla. Det är lite svårshoppat för en som redan från början har lite svårt för det där.

När jag kom tillbaka till min station igen efter en lång dag på stan gick jag till dumplingsståndet på andra sidan gatan som bror rekommenderat. Jag var ganska hungrig och tänkte i vanliga dumplingsstorlekar då jag pekandes på prislistan beställde tio stycken för 6.000 won, runt 45 kronor

Då öppnar han det rykande locket på dumplingskokpannan och jag ser att de är knytnävsstora, tio stycken verkar lite mycket, men jag tänker att brorsan kanske kan värma då han kommer hem vid 19-tiden. Jag sätter mig på hans balkong med en öl och mina dumplingar, sju stycken riktigt goda dumplings (nöjesåt iaf tre stycken till efter att jag var mätt) och två öl senare sitter jag och somnar i stolen därute...Zzzzzz

Jag tror att jag också skulle kunna leva I Seoul, det enda som är lite bekymmersamt är språket, luftföroreningarna, det tuffa konkurrenssamhället, jordbävningar och att de är i krig med Nordkorea. Kanske Ginkoträden hade blivit ett problem också.

Ginkoträden, de har jag nog inte berättat om. De har planterat massor med Ginkoträd i Seoul, de bidrar tydligen till att rena luften. Något som verkligen behövs då det är rejält förorenat, tydligen kommer mycket skit in från Kina. Problemet med de här träden är att när ginkofrukterna faller ner på marken och får ligga till sig lite så luktar det gjorde förr söndagsmorgnarna på färjeterminalen i Helsingborg. Nattagamla spyor alltså. Så nu har det blivit ett annat problem, taxichaufförerna klagar för att folk drar in ginkofrukter under skorna i deras bilar och stadsborna klagar över lukten. En åtgärd som gjorts är att ”kommunalarbetare” plockar frukter och ger till äldreboenden, det är tydligen en superfrukt den med, staden uppmanar också sina innevånare att plocka frukter, ta hem gör marmelad eller vad som helst med dem bara vi slipper dem på gatorna.

Det som förvånat mig lite är att staten eller staden verkar vara väldigt ordentlig. Kommunikationerna fungerar smidigt, vandringsleder och parker hålls efter och är imponerande, det finns fina cykelleder och trottoarer som alla är markerade med speciellt räfflade plattor i mitten för synskadade. Utegymmen är fräscha. Jag har nog inte sett ett spår av skadegörelse någonstans, flera gånger har jag tänkt så ”den där hade inte fått vara hel länge hemma”. Det enda som jag tänkt på så direkt är att trafikljusen är ruggigt sega för fotgängare, lång lång väntan och kort övergångstid samt att elledningarna verkar lite oorganiserade.

Apropå gatorna, här finns ju uteliggare, knarkare och fullisar också. Man ser och hör dem mest då man kommer in till downtown och tunnelbanestationerna nära centralen. Det är säkert inte mindre tufft för dem att leva här mot hur det blivit hemma.

Nu har jag verkligen haft en bra vecka, men om jag ser på storstadssemester i stort så tror jag verkligen inte att det är något för mig, om det inte finns en strand, vandringsleder eller en bror nära. Däremot att ha en sysselsättning på dagarna och bo i en stor stad tänker jag kan vara annorlunda. Vad gör man annars då man sett alla sevärdheter, shoppat resväskan full och ätit landets specialiteter? Jag kan tycka att det blir lite vidrigt då man så extremt som i Seoul ser hur samhället är uppbyggt kring konsumtion.

Konstigt förresten att jag inte har sett någon tennisbana, jag menar – de har ändå en tennisboll i sin flagga.