lördag 2 mars 2013

What it seems, David's angels

Det var riktigt länge sedan jag sist lyssnade på samma skiva om och om igen. Tror att det kan ha varit 16 horsepowers liveplatta senast. Nu är det mitt nya favoritband David’s Angels som gör att jag hamnat i detta lyckliga musikkoma.

Första gången jag hörde dem var i höstas på Inkonst i Malmö. I ett glatt ögonblick hade jag accepterat en inbjudan på facebook från en kollega vars syster är pianist i bandet. Något som jag bittert ångrade, då jag i den iskalla motvinden på trötta ben cyklade från Arlöv, slutkörd och eländig efter att ha suttit med bokslutet hela dagen... Jag hade ju ändå lovat att komma, och har man sagt det så har man sagt det. Ingen av mina vänner eller min fru hade heller lust att ge sig ut utanför hemmets trygga vrå för att lyssna på, ett  för dem och mej, totalt okänt band... och jazz sa du, nej tack...men, ha det så kul.

Jag kom till Inkonst alldeles för tidigt, fick stå o vänta utanför i min roskindade ensamhet... en ensamhethetskänsla som växte sig starkare som tiden gick, utsatt av den tuffa sju- åtta kilometer långa cykelturen i snålblåsten och osäkert skygg av att knappt talat med någon under dagen. Jag står och försöker se ut som om jag inte alls tycker det är sorgligt att stå där alldeles ensam, och att det ändå kanske var klokt att inte ta på sig termobyxorna. De andra som väntar står i klungor om tre och fyra, snygga och stadsklädda småpratar de lite avmätt och initierat med varandra. Det är inte så många här ännu,  kanske ett femton tjugotal personer.  Vissa dagar är det så svårt att träffa andra människor, kravet på att kunna småprata om sådant som egentligen inte intresserar. Katter som bara vill spinna tryggt vid någons sida. Mitt spinnande kommer sällan av sig själv, måste vevas igång, och inte tappa koncentrationen på att veva, veva, får inte tystna. hur kan småprat vara så kravfyllt för mig. Ibland ser jag att jag skrämmer andra när veven skenar, ögonen blir krävande och jag börjar prata om sådant som verkligen engagerar mig, då jag uttrycker en bestämd och radikal åsikt utan chokladöverdrag.

Inkonst ligger i den gamla chokladfabriken som numera är ett stort sjudande kulturhus. När jag flyttade till Malmö i slutet av åttiotalet så var den fortfarande igång och spred en doft av vanilj, socker och choklad över kvarteren närmast. Man kunde försöka gissa vilket godis det var som tillverkades just då, oftast gissade jag på chokladprickar. Fabriken är en rödbrun klassisk tegelbyggnad från sent artonhundratal med stora ogenomskinliga fabriksfönster i tre plan. Den innesluter ett helt kvarter med en liten innergård. Vi står och väntar i det breda öppna valv som skurits ut ur fasaden mot Bergsgatan. Här passerade säkert tidigare lastbilar med råvaror på väg in och utleveranser av färdiga chokladkartonger.   Kisar jag, så kan jag också se framför mig hur blåklädda arbetare i grupp kom farande på cyklar och mopeder genom de öppna gallergrindarna till det första skiftet på morgonen.

Nu ser jag att min kollegas familj börjar samlas framför ingången inne i valvet, syskon, respektive och vuxna barn. En av döttrarna ser mig där jag står på andra sidan och kommer fram o hälsar... Jag tror att det var hon jag gav pannkaksrecept till när hon var yngre och ringde till jobbet för att prata med sin mamma om vad hon skulle äta när hon kom hem från skolan. Min kollega kom också samtidigt som dörrarna öppnades, men jag kände mig för blyg för att tränga mig in i familjegemenskapen. Väntar lite så att det ska bli folk mellan oss i kön in.

Jag köpte en öl vid baren, blev lite förvånad över att bartendern såg mig i trängseln. Kollegan kom fram till mig, hälsade och sa att jag skulle sitta med dem, det fanns plats i gemenskapen. Jag känner mig som en skabbig trasa från landet som någon i sin godhet tagit hand om när jag blir presenterad för det vackra släkt- och vängäng som placerat sig vid borden längst fram mot scenen. Jag får en stol till mig utan bordsskydd och med ett outtalat krav att konversera två unga damer bredvid innan bandet kommer upp.

Väggar och scen, egentligen hela lokalen faktiskt, är svartmålad för att kunna anpassas för alla sorters scenframträdande. Redan från första anslaget när orkestern kommit ut på scen är jag i förtrollning. Jag blir nästan rörd till tårar rent bokstavligt. Piano, bas, trummor och sång som samagerar på ett så kreativt lyhört vis har jag kanske aldrig tidigare upplevt... och samtidigt tyckt så mycket om alla fall. Jag njuter av en blandning av komplexa och lättsmälta harmonier, melodiskt och enastående fantasifullt trumspel, en tung jazzig rocksbas och en sång som lätt flyende och säker springer mellan genrer. Så fantastiska musiker som utan behov att glänsa själv ger sig hän åt en bedårande helhet. Det är som om någon skulle samlat essensen av allt jag tycker om och sytt ihop till den godaste av alla bakelser ... La da da daaaa, la da da daaa....

När jag har tänkt på det här efteråt så har jag funderat på om inte min sårbarhet vid tillfället gjorde mig extra mottaglig för musik vilken som helst och att när jag satt leende med gråten i ögonen var det kanske inte musiken i sig som framkallade den känslan.

Ett nytt tillfälle uppenbarade sig nyligen då jag såg att de skulle göra en liten releasespelning inför sitt nya skivsläpp på Victoriateatern. Dit, och till picknickkonsert är det inte så svårt att locka med sig folk så den här gången gick jag med goda vänner, min fru och en fullastad picknickkorg för att se om den förra upplevelsen hade varit alltför präglad av mitt sinnestillstånd. Ja, såklart var det inte så jag tänkte men det fanns med i bakhuvudet då jag beställde biljetter och berättade för vännerna om hur bra det här bandet var. Anledningen till oro fanns i att jag köpte deras förra platta efter Inkonst-konserten och fick inte alls samma känsla då jag lyssnade på den hemma sen...

Men ack, när de sätter igång slår de än en gång knockout på mig... det här är verkligen det bästa jag kan komma på att lyssna till just nu. Lika chockerande rörd blir jag kanske inte den här gången men det finns där, det rycker i tårkanalerna... Och, den nya skivan som jag naturligtvis köpte ger mig samma känsla när jag lyssnar hemma.

Om någon läser det här tycker jag absolut att ni ska ge David’s Angels nya skiva “what it seems” ett lyssningsförsök, eller fler, bor ni i närheten av huvudstaden tycker jag såklart att ni måste bege er till Fasching på Kungsgatan den 17 april till deras officiella releasefest för nya plattan... Inte helt omöjligt att jag tar mig dit också, som värsta tonårsgroupien.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar