lördag 30 mars 2013

Alla som inte dansar är våldtäktsmän


På den i morgondiset öde cykelvägen mot de tre pampiga tegelstallarna på Arlövsgården skymtar statarlängorna på behörigt avstånd från en av de största och rikaste gårdarna i det gamla skånska feodalsamhället. Numera är det ett privat vårdhem inrymt i de smakfullt ombyggda djurstallarna.  Statarlängorna är sedan länge trygga egnahemsboende med väloljad parkett över jordgolvet, två familjer i varje länga. Parhus vars privata sfärer är tydligt avgränsade med olika färger på fasaden.

Det  går en ung kvinna dryga 60 meter framför mig, kan hon vara i tjugo-tjugofemårsåldern? Sextio meter, varför inte femtio? Centralskolans hatade gamla kolstybbsbelagda löparbanor har blivit en måttreferens för en okoordinerad skolpojkes vuxna världsbild. Jag reflekterar över hur vi kontrasterar mot varandra, kvinnan framför mig och jag, hennes kroppstajta stretchjeans runt den mjukt rundade ändan avslutas nedåt som en smal gräddsprits in i ett par små grå basketskor.

Hon går som om hon antagligen nyss suttit på en sömndrucken morgonbuss, lite framåtböjd nacke, en stor blekröd axelbandsväska av tyg över den bruna korta skinnjackan som avslutas vid midjan av en sliten svart mudd. Min fru hade en liknande jacka när vi träffades, inte riktigt lika kort, men seconhandmode redan då. Lyssnar hon på musik? Jag kan inte se om hon har hörlurar, hennes smårufsigt uppklippta, lite råttfärgade hår täcker öronen och en bit ner mot axlarna, men någonting i hennes hållning säger mig att det är så.


Jag har på mig mina mörka, bekvämt rymliga friluftsbyxor med praktiska extra fickor på sidan, en vattenavstötande svart anorak som visst även andas, och de nyinfettade handsydda italienska vandringskängorna av brunt skinn. Hade jag inte vetat bättre kunde jag vid en hastig blick kanske tagit mig för en kommandosoldat-romantiker.

Jag går raskare än vad hon gör, knappar in meter för meter.

Jag försöker låta lite mer då jag närmar mig henne och sparkar därför lite extra på grusen som fortfarande ligger kvar efter vinterns snöröjning. Vill inte skrämmas med min plötsliga närvaro. Går även över på den motsatta sidan av vägen. Jag noterar att hon måste ha märkt av mig, hon skyndar på stegen en aning, knappt märkbart, men vänder sig inte om. Det syns en skärpning i kroppens muskulatur, som ett rådjur lystrar hon men är ändå mån om att inte avslöja sin oro... Jag går fortfarande snabbare än henne.

Så smått börjar jag inse att jag för henne antagligen är en potentiell våldtäktsman som just nu överväger bästa stället för mitt hemska dåd...skynda ifatt henne lagom till viadukten under den sista motorvägsstumpen mot Malmö, eller kanske dra in henne i den lilla daggvåta parkdungen mot slutet av cykelvägen...

Jag saktar ner lite för att inte komma för nära, men jag kan inte gå lika långsamt som hon gör, det skulle verka ännu mer misstänksamt. Märker att jag börjar se mig själv med hennes blick, och skräms av vad hon tänker att  jag skulle kunna göra.

Samma känsla kan jag få när jag går av bussen sent på kvällen. En ensam kvinna som gått av på samma ensligt belägna hållplats vid det gamla sockerbruket skyndar på sina steg framför mig. Då stannar jag till, låtsas rätta till något eller kontrollera om jag verkligen har nycklarna med mig och låter henne komma iväg. Fast det kanske hade varit bättre att jag följt efter och sett till så att hon inte råkade ut för något? Fan, att jag ska behöva tvingas in i en roll jag inte valt själv och där det inte finns en annan väg ut än att acceptera min syndiga rollfigurs status. Det är mitt kön som lägger den här mörka rollen på mig, och naturligtvis är det detsamma för kvinnorna. Jag kan ju inte skynda fram och säga att; hallå var inte rädd,  jag ska inte våldta dig, inte heller ropa på avstånd... Det skulle såklart skrämma upp dem ännu mer.

Kanske måste jag ändra klädstil, sluta upp med svarta kläder, ha mer färgglatt. Fast ,det får inte bli så att man ser ut som en clown, det skrämmer alla.

Vid dungen svänger hon raskt av mot vänster till vårdhemmet, antar att hon jobbar där. Jag känner av den begynnande lättnaden i hennes steg. Själv fortsätter jag rakt fram på grusvägen, den leder in i det smala stråket av EU-finansierad tätortsnära natur som går rakt genom golfbanan.

Låt mig vara...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar