tisdag 5 februari 2013

Strategispel

En incident på skolan idag där ett gäng på fyra fem pojkar retade upp en lättretad pojke för att sedan kunna “ge tillbaka” när pojken fått sitt utbrott mot dem, fick mig att reflektera över min egen barndom. Jag kände igen mig som en i det där gänget, en av de mest drivande, med förmågan att hitta vilka “knappar” man ska trycka på för att trigga igång någon annan att börja bråka. Psykologisk krigföring där vinsten bestod i att komma undan och att skulden lades på det egentliga offret. Jag var smart och duktig på att komma på strategier... och förstås feg, för det var naturligtvis inte vem som helst som blev utsatt. Det gällde att hitta rätt offer också.

Jag berättade för en kollega som såklart undrade vad det var som drev mig till att agera på det viset.

Kan jag känna mer än identifikation med pojkgänget? Kan jag förstå dem? Kan jag psykologisera mitt eget beteende då till den grad att jag kan förstå drivkraften?

Dålig självkänsla och ett behov av att hävda sig gentemot andra... jo antagligen. Jag kommer ihåg känslan av att ha lyckats med uppsåtet... eller  kanske var det så enkelt som att jag hade hittat ett spel som jag var bra på... Det var samma njutning som att vinna en bordtennis-match, schackpart eller att träffa någon i ansiktet med en snöboll.

Dessvärre var det inget som avtog med stigande ålder, det förändrades och förfinades upp i tjugoårsåldern. Vi kunde välja att umgås med folk bara för nöjet att driva med dem och förlöjliga dem. De som inte hängde med på de interna skämten och uppfattade de små koderna roade vi oss med att trycka ner ännu mer.

Det känns som att jag har lite arbete framför mig med att försöka förstå mer om vad det var som fick mig att vara en så förfärlig person...

Men kanske än mer intressant, vad var det som fick mig att bli den fina, empatiska och ödmjuka människa jag är idag då?

...och kan jag då på något sätt hjälpa någon i det där gänget att komma ur sitt skit.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar