söndag 10 februari 2013

Jag hatar, alltså är jag

Motsatser till kärlek i vår kultur är å ena sidan hat och å andra sidan likgiltighet. Skillnaden mellan hat och likgiltighet är att den som hatar fortfarande väldigt mycket bryr sig om den andre medan detta inte gäller när man är likgiltig.” Wikipedia

Låt oss hata mer... Jag hatar t ex. dessa ränksmidare som ligger bakom det som den nyliberala tidskriften The economist kallar “den tysta revolutionen”. Jag hatar skribenter (Per T Qhlsson) som hyllar “den nya svenska modellen” i dagens dumkrönika i sydsvenskan. Jag hatar Obamas drönarattacker, att Guantanamo finns kvar mm mm

Att vi inte skulle få lov att hata ligger såklart i linje med det nyliberala new-ego-överhäng som kallas mindfullness. “Undvik det som är negativ energi”, ”se möjligheter istället för problem”, ”gör dig anställningsbar”, ”undvik att vara offer”. Om man nu inte kan ändra på samhället för att må bra, ja då kan det ju fungera att ändra dig själv... Acceptera skiten och klaga inte... Bli likgiltig... Så genomför man en tyst revolution.

Att hata är en väg till möjlig förändring av omständigheterna. Vi måste få kalla krigshetsare för ”krigshetsare”, lögnare för ”lögnare” och historieförfalskare för det de är... Ut på gatorna och hata omständigheter som tvingar sjuka och arbetslösa till förnedring. Dags för en högljudd revolution

Näthat” är kanske ett dumt begrepp att använda mot de frustrerade tossingar som uttrycker önskemål om att våldta och förnedra meningsmotståndare eftersom det lätt kan inkludera även det sunda hatet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar