måndag 18 februari 2013

Vad var det han sa?

Nu har jag arbetat i skolvärlden i över tjugo år... Det borde i bästa fall betyda att jag tillägnat mig en del, både erfarenheter och och insikter. Jag har följt med i den politiska debatten och tagit del av olika forskningsresultat och pedagogiska teorier. Jag har försökt problematisera och tänka kritiskt och fritt från dogmer... och... jag har ingen heltäckande lösning på hur den perfekta skolan skulle kunna se ut. Visst, jag har en del tankar om hur skolan kan bli både sämre och bättre... eller …vad då bättre?

Bättre på vad? vad är egentligen Sydkoreaner och Finländare så jäkla bra på egentligen, förutom att få bäst resultat i PISA undersökningarna?...och topp i självmordsstatistiken...

Det som är en bra skola för mig är inte nödvändigtvis en bra skola för andra... Skolan är i högsta grad politisk. En bra skola för den nuvarande regeringen verkar vara en skola som på samma sätt som Sydkoreas skola arbetar för att medborgarna skall bli rädda, plikttrogna, anpassningsbara och en lydig marknadsanpassad arbetskraft... och en bra skola för mig kan vara en skola för trygga, solidariska och fria kritiskt tänkande medborgare.

Med så olika mål med skolan är det förstås inte så lätt att då säga att vi ska utforma en skola där vi tar nytta av den pedagogiska tvärvetenskapliga forskningen, den kan ju faktiskt leda mot fel politiska mål.

Fast så enkelt är det ju inte heller. En auktoritär skola kan skapa kritiskt tänkande rebeller och en jämlik och respektfull skola kan skapa osäkra elever. Det är så många parametrar att ta med i beräkningarna  och skolan och dess elever är och verkar inte i en klinisk miljö.

Men ändå... när det gäller skolan så verkar det vara okej för vem som helst som själv gått i skola att uttala sig tvärsäkert om hur skolan ska se ut...vad lärarna ska göra, hur bra det är med läxor och mer läxor, ordning o reda, MATEMATIK osv.

Anledningen till den här texten var att en god vän idag länkade till en artikel i “Modern psykologi” där neuroforskaren Martin Ingvar får lov att vara arg över skolans tillstånd. Med anekdotisk bevisföring riktar han skallsågen mot “flumskolan”.

“Jag vet hur hjärnan fungerar och därför kan jag...” Intressant och naturligtvis inte förbisett av både den pedagogiska forskningen och praktiken... men det finns som sagt en del andra parametrar att ta hänsyn till också, utanför den kliniska miljön.

Är inte de som gått i “flumskolan” förresten överlag ganska bra på att tänka utanför lådan?

söndag 10 februari 2013

Jag hatar, alltså är jag

Motsatser till kärlek i vår kultur är å ena sidan hat och å andra sidan likgiltighet. Skillnaden mellan hat och likgiltighet är att den som hatar fortfarande väldigt mycket bryr sig om den andre medan detta inte gäller när man är likgiltig.” Wikipedia

Låt oss hata mer... Jag hatar t ex. dessa ränksmidare som ligger bakom det som den nyliberala tidskriften The economist kallar “den tysta revolutionen”. Jag hatar skribenter (Per T Qhlsson) som hyllar “den nya svenska modellen” i dagens dumkrönika i sydsvenskan. Jag hatar Obamas drönarattacker, att Guantanamo finns kvar mm mm

Att vi inte skulle få lov att hata ligger såklart i linje med det nyliberala new-ego-överhäng som kallas mindfullness. “Undvik det som är negativ energi”, ”se möjligheter istället för problem”, ”gör dig anställningsbar”, ”undvik att vara offer”. Om man nu inte kan ändra på samhället för att må bra, ja då kan det ju fungera att ändra dig själv... Acceptera skiten och klaga inte... Bli likgiltig... Så genomför man en tyst revolution.

Att hata är en väg till möjlig förändring av omständigheterna. Vi måste få kalla krigshetsare för ”krigshetsare”, lögnare för ”lögnare” och historieförfalskare för det de är... Ut på gatorna och hata omständigheter som tvingar sjuka och arbetslösa till förnedring. Dags för en högljudd revolution

Näthat” är kanske ett dumt begrepp att använda mot de frustrerade tossingar som uttrycker önskemål om att våldta och förnedra meningsmotståndare eftersom det lätt kan inkludera även det sunda hatet.

tisdag 5 februari 2013

Strategispel

En incident på skolan idag där ett gäng på fyra fem pojkar retade upp en lättretad pojke för att sedan kunna “ge tillbaka” när pojken fått sitt utbrott mot dem, fick mig att reflektera över min egen barndom. Jag kände igen mig som en i det där gänget, en av de mest drivande, med förmågan att hitta vilka “knappar” man ska trycka på för att trigga igång någon annan att börja bråka. Psykologisk krigföring där vinsten bestod i att komma undan och att skulden lades på det egentliga offret. Jag var smart och duktig på att komma på strategier... och förstås feg, för det var naturligtvis inte vem som helst som blev utsatt. Det gällde att hitta rätt offer också.

Jag berättade för en kollega som såklart undrade vad det var som drev mig till att agera på det viset.

Kan jag känna mer än identifikation med pojkgänget? Kan jag förstå dem? Kan jag psykologisera mitt eget beteende då till den grad att jag kan förstå drivkraften?

Dålig självkänsla och ett behov av att hävda sig gentemot andra... jo antagligen. Jag kommer ihåg känslan av att ha lyckats med uppsåtet... eller  kanske var det så enkelt som att jag hade hittat ett spel som jag var bra på... Det var samma njutning som att vinna en bordtennis-match, schackpart eller att träffa någon i ansiktet med en snöboll.

Dessvärre var det inget som avtog med stigande ålder, det förändrades och förfinades upp i tjugoårsåldern. Vi kunde välja att umgås med folk bara för nöjet att driva med dem och förlöjliga dem. De som inte hängde med på de interna skämten och uppfattade de små koderna roade vi oss med att trycka ner ännu mer.

Det känns som att jag har lite arbete framför mig med att försöka förstå mer om vad det var som fick mig att vara en så förfärlig person...

Men kanske än mer intressant, vad var det som fick mig att bli den fina, empatiska och ödmjuka människa jag är idag då?

...och kan jag då på något sätt hjälpa någon i det där gänget att komma ur sitt skit.