onsdag 10 april 2013

VILL DU HA DET SOM I NORDKOREA VA?

Två gånger härförleden har jag fått kommentarer på något av mina lite regeringskritiska fb-inlägg där de hänvisat till något "Vill-ha-det-som-i-Nordkorea-va?-ironiskt". Jag har för min del lite ironiskt avfärdat dessa kommentarer med ett felmeddelande typ "discussionlevel not found".

Jag har ändå irriterats av den här smått självgoda bilden av att just de skulle ha koll på läget minsann och "så kom inte här och tramsa om jämlikhet och solidaritet, det vet vi ju vart det leder..."

Jag bestämde mig för att gå på känslan av att det är något ruttet i Danmark, varför skulle Nordkorea plötsligt hota USA med en kärnvapenattack? Hur ska jag bära mig åt för att se vad som ligger bakom denna rapportering?

Jag googlar förstås, det är ju så man kan göra nuförtiden när man vill ha reda på något och inte kan gå rakt till källan. Den breda sökningen ger massor av liknande resultat "hotet från Nordkorea" och liknande... väldigt liknande faktiskt (ett funnet undantag HD se länk nedan)..

Det är inte så svårt att förstå propagandans makt när man ser medias likadana rapporteringar av Nordkoreas "krigshot", eller för den del, de postuma hyllningarna av den store järnledaren Thatcher. Inte så konstigt att det får genomslag då de flesta journalister verkar vara antingen lokal-, nöjes, kriminal-, ekonomi- eller sportreportrar. De internationella nyheterna köps upp från amerikanska AP och rapporteras oreflekterat av den "fria pressen" som objektiva sanningar även om det inte skulle krävas allt för mycket research (inte ens ogoogelbart) för att se att de i de allra flesta fall är ren propaganda (P3-dokumentär hade förresten ett intressant program för lite sedan om "CIAs hemliga propagandakrig i Sverige"). Sen kör ledarsidorna och "experterna" igång...utifrån den redovisade "sanningen", och såklart, eftersom det är det enda vi får reda på så tänker de flesta av oss detsamma, och mer sannolika teorier avfärdas som konspiratoriska.

Den lite djupare sökningen på nätet ger lite annan och utförligare bakgrund till skeendet kring Nordkoreas ensidigt aggresiva inställning.

I början av mars så sattes årets "wargames" igång, då kapitalistregimen i USA och Sydkorea övar/leker krig mot Nordkorea. I år iscensatte de bland annat en falsk kärnvapenattack på Nordkorea då två stycken extremt avancerade och kärnvapenkapabla B-2 Stelth flögs över regionen och flera stycken B-52, likaså kärnvapenkapabla simulerade bombningar av Nordkorea.

Nordkoreas kärnvapenutspel måste ses i denna kontext samt det faktum att varenda stad i landet har stridsspetsar riktade mot sig från både Japanska baser och Sydkorea. I färskt minne har de förstås också de förödande bombningar som de utsattes för av amerikanerna1950-53. Bombmattorna lade då landet i ruiner och de amerikanska bomplanspiloterna klagade till sin ledning över att de inte kunde hitta något mer att lägga sin last av bomber över. Upp emot 5 miljoner koreaner dog under detta krig fram till vapenvilan undertecknades i juli 1953.

Det är USA som provocerar och Nordkorea som svarar på provokationerna.

Några av mina länkar:








lördag 30 mars 2013

Alla som inte dansar är våldtäktsmän


På den i morgondiset öde cykelvägen mot de tre pampiga tegelstallarna på Arlövsgården skymtar statarlängorna på behörigt avstånd från en av de största och rikaste gårdarna i det gamla skånska feodalsamhället. Numera är det ett privat vårdhem inrymt i de smakfullt ombyggda djurstallarna.  Statarlängorna är sedan länge trygga egnahemsboende med väloljad parkett över jordgolvet, två familjer i varje länga. Parhus vars privata sfärer är tydligt avgränsade med olika färger på fasaden.

Det  går en ung kvinna dryga 60 meter framför mig, kan hon vara i tjugo-tjugofemårsåldern? Sextio meter, varför inte femtio? Centralskolans hatade gamla kolstybbsbelagda löparbanor har blivit en måttreferens för en okoordinerad skolpojkes vuxna världsbild. Jag reflekterar över hur vi kontrasterar mot varandra, kvinnan framför mig och jag, hennes kroppstajta stretchjeans runt den mjukt rundade ändan avslutas nedåt som en smal gräddsprits in i ett par små grå basketskor.

Hon går som om hon antagligen nyss suttit på en sömndrucken morgonbuss, lite framåtböjd nacke, en stor blekröd axelbandsväska av tyg över den bruna korta skinnjackan som avslutas vid midjan av en sliten svart mudd. Min fru hade en liknande jacka när vi träffades, inte riktigt lika kort, men seconhandmode redan då. Lyssnar hon på musik? Jag kan inte se om hon har hörlurar, hennes smårufsigt uppklippta, lite råttfärgade hår täcker öronen och en bit ner mot axlarna, men någonting i hennes hållning säger mig att det är så.


Jag har på mig mina mörka, bekvämt rymliga friluftsbyxor med praktiska extra fickor på sidan, en vattenavstötande svart anorak som visst även andas, och de nyinfettade handsydda italienska vandringskängorna av brunt skinn. Hade jag inte vetat bättre kunde jag vid en hastig blick kanske tagit mig för en kommandosoldat-romantiker.

Jag går raskare än vad hon gör, knappar in meter för meter.

Jag försöker låta lite mer då jag närmar mig henne och sparkar därför lite extra på grusen som fortfarande ligger kvar efter vinterns snöröjning. Vill inte skrämmas med min plötsliga närvaro. Går även över på den motsatta sidan av vägen. Jag noterar att hon måste ha märkt av mig, hon skyndar på stegen en aning, knappt märkbart, men vänder sig inte om. Det syns en skärpning i kroppens muskulatur, som ett rådjur lystrar hon men är ändå mån om att inte avslöja sin oro... Jag går fortfarande snabbare än henne.

Så smått börjar jag inse att jag för henne antagligen är en potentiell våldtäktsman som just nu överväger bästa stället för mitt hemska dåd...skynda ifatt henne lagom till viadukten under den sista motorvägsstumpen mot Malmö, eller kanske dra in henne i den lilla daggvåta parkdungen mot slutet av cykelvägen...

Jag saktar ner lite för att inte komma för nära, men jag kan inte gå lika långsamt som hon gör, det skulle verka ännu mer misstänksamt. Märker att jag börjar se mig själv med hennes blick, och skräms av vad hon tänker att  jag skulle kunna göra.

Samma känsla kan jag få när jag går av bussen sent på kvällen. En ensam kvinna som gått av på samma ensligt belägna hållplats vid det gamla sockerbruket skyndar på sina steg framför mig. Då stannar jag till, låtsas rätta till något eller kontrollera om jag verkligen har nycklarna med mig och låter henne komma iväg. Fast det kanske hade varit bättre att jag följt efter och sett till så att hon inte råkade ut för något? Fan, att jag ska behöva tvingas in i en roll jag inte valt själv och där det inte finns en annan väg ut än att acceptera min syndiga rollfigurs status. Det är mitt kön som lägger den här mörka rollen på mig, och naturligtvis är det detsamma för kvinnorna. Jag kan ju inte skynda fram och säga att; hallå var inte rädd,  jag ska inte våldta dig, inte heller ropa på avstånd... Det skulle såklart skrämma upp dem ännu mer.

Kanske måste jag ändra klädstil, sluta upp med svarta kläder, ha mer färgglatt. Fast ,det får inte bli så att man ser ut som en clown, det skrämmer alla.

Vid dungen svänger hon raskt av mot vänster till vårdhemmet, antar att hon jobbar där. Jag känner av den begynnande lättnaden i hennes steg. Själv fortsätter jag rakt fram på grusvägen, den leder in i det smala stråket av EU-finansierad tätortsnära natur som går rakt genom golfbanan.

Låt mig vara...

söndag 24 mars 2013

Hemsökt av lidande


“– Allt i det här rummet är hemsökt av lidande. Den här telefonen [han håller upp sin Iphone] är gjord i en fabrik vars arbetare trängs i sovsalar om kvällarna och där balkongerna är täckta med nät för att de inte ska kasta sig ut från dem i förtvivlan [...] Och vi är beroende av det här systemet för våra kläder och vår mat [...] På sätt och vis är vi gäster på en kannibalistisk fest och vi vet om det. “

Jag läser i senaste numret av Arbetaren en artikel om filmen “the act of killing” och intervju med regissören Joshua Oppenheimer. Som ofta när jag läser artiklar i Arbetaren får de mig att få syn på mig själv ur ett lite annorlunda perspektiv. Eller kanske snarare tvingar de mig att se de saker jag ibland förtvivlat försöker förtränga. Jag vet ju egentligen om att min konsumtion bygger på andras lidande i något led bakåt, djurfabriker, plantagearbetare, sömmerskor, industrislavar, barnarbetare m fl m fl.

Jag har mer gemensamt med förtryckarna och mördarna än med offren, oavsett min vilja så länge jag är en del av det här samhället. Och ävenså, om jag skulle ställa mig utanför och vänder ryggen mot... så är jag likväl en del av det.

Vi måste göra lite större förändringar, vi måste ändra på samhällssystem och strukturer. Vi måste låta börsen bli orolig och marknaden osäker för om all vår energi går åt till att hitta människooffer att mata dessa omättliga sagodrakar med kommer rädslan aldrig att släppa. Vi måste stoppa det som vi vet är fel, det är ett humanistiskt ansvar.

Och, ska vi göra det under ett demokratiskt paraply får vi börja med att rösta fram ett solidariskt alternativ och då faller fler än de traditionellt borgerliga partierna bort, till dessa måste dessvärre också socialdemokratiska partiet och miljöpartiet räknas.

“Men om ondskan inte är omänsklig, om den inte är något nedärvt eller genetiskt, utan i stället socialt och historiskt betingad, då finns också hoppet att vi kan skapa sociala strukturer som inte uppmuntrar folk att göra de val Anwar gjorde. Alla mördare jag träffade dödade av samma skäl. De fick en chans att döda för pengar och makt och de visste att de skulle komma undan med det. “

tisdag 12 mars 2013

Lite statistik

Jag kan se i kontrollpanelen vilka trafikkällor mina besök kommer ifrån...Dagens kontroll gör mig lite förundrad... Via sidorna "buy drugsonline" och "Hjortensbergsbadet" kan man tydligen hitta till min blogg...

Kul också att se vilka sökord som resulterar i en träff på min sida... Hans Bergenudd, det namnet söks det på nästan varje vecka, undrar om det är Hans själv som kollar. Jag skrev om ett läkarbesök hos Dr Bergenudd förra året... Skanörs swingers life, däremot, kan jag inte komma ihåg att jag bloggat om

,

torsdag 7 mars 2013

abschleppfahrzeug genannt

Idag ringde jag och bokade bärgning av husbilen till på måndag. Den har stått still på vår uppfart sedan oktober då jag skulle hjälpa sonen att hämta en säng och jag märkte att bromsarna inte fungerade. Pedalen gick närapå i botten, lade jag full kraft på foten så kunde man ana en liten smula bromsverkan. Jag körde tillbaka bilen på uppfarten med en uppgiven känsla i hela kroppen. Såklart är det inte så mycket att böla för om man nu sätter det i ett större perspektiv, en lyxpryl man unnat sig som bara gör nytta för tillväxten inom bilverkstadsindustrin. Det är bara den här trista besvikelsen, och känslan av att man gjort en rejäl dumhet som rider en.

Just då kände jag mest för att än en gång förtränga att jag hade köpt en gammal fin husbil, och lyckades rätt bra med den föresatsen efter att jag ställt av den på nätet. Hela vintern har den stått där och fått förfalla ännu mer (inte på nätet), jag har inte ens startat upp den vilket man naturligtvis borde gjort någon gång då och då....

Tills nu då, jag tar äntligen tag i mina demoner... jag ringde en verkstad i Lomma igår och bokade en tid...och idag då fick jag kraft att ringa en bärgare som kan tänka sig att släpa dit den på måndag... för en nätt liten kostnad förstås.

Man kan nästan få för sig att husbilen sedan jag köpte den har åkt längre sträcka bakom en bogserbil än vad den rullat av sig själv. Men det här måste vara sista gången jag lägger ner pengar på att få den att fungera, nästa gång blir den förvisad till att vara en friggebod eller lekstuga.


Kanske ska man köpa sig en bärgningsbil istället...

lördag 2 mars 2013

What it seems, David's angels

Det var riktigt länge sedan jag sist lyssnade på samma skiva om och om igen. Tror att det kan ha varit 16 horsepowers liveplatta senast. Nu är det mitt nya favoritband David’s Angels som gör att jag hamnat i detta lyckliga musikkoma.

Första gången jag hörde dem var i höstas på Inkonst i Malmö. I ett glatt ögonblick hade jag accepterat en inbjudan på facebook från en kollega vars syster är pianist i bandet. Något som jag bittert ångrade, då jag i den iskalla motvinden på trötta ben cyklade från Arlöv, slutkörd och eländig efter att ha suttit med bokslutet hela dagen... Jag hade ju ändå lovat att komma, och har man sagt det så har man sagt det. Ingen av mina vänner eller min fru hade heller lust att ge sig ut utanför hemmets trygga vrå för att lyssna på, ett  för dem och mej, totalt okänt band... och jazz sa du, nej tack...men, ha det så kul.

Jag kom till Inkonst alldeles för tidigt, fick stå o vänta utanför i min roskindade ensamhet... en ensamhethetskänsla som växte sig starkare som tiden gick, utsatt av den tuffa sju- åtta kilometer långa cykelturen i snålblåsten och osäkert skygg av att knappt talat med någon under dagen. Jag står och försöker se ut som om jag inte alls tycker det är sorgligt att stå där alldeles ensam, och att det ändå kanske var klokt att inte ta på sig termobyxorna. De andra som väntar står i klungor om tre och fyra, snygga och stadsklädda småpratar de lite avmätt och initierat med varandra. Det är inte så många här ännu,  kanske ett femton tjugotal personer.  Vissa dagar är det så svårt att träffa andra människor, kravet på att kunna småprata om sådant som egentligen inte intresserar. Katter som bara vill spinna tryggt vid någons sida. Mitt spinnande kommer sällan av sig själv, måste vevas igång, och inte tappa koncentrationen på att veva, veva, får inte tystna. hur kan småprat vara så kravfyllt för mig. Ibland ser jag att jag skrämmer andra när veven skenar, ögonen blir krävande och jag börjar prata om sådant som verkligen engagerar mig, då jag uttrycker en bestämd och radikal åsikt utan chokladöverdrag.

Inkonst ligger i den gamla chokladfabriken som numera är ett stort sjudande kulturhus. När jag flyttade till Malmö i slutet av åttiotalet så var den fortfarande igång och spred en doft av vanilj, socker och choklad över kvarteren närmast. Man kunde försöka gissa vilket godis det var som tillverkades just då, oftast gissade jag på chokladprickar. Fabriken är en rödbrun klassisk tegelbyggnad från sent artonhundratal med stora ogenomskinliga fabriksfönster i tre plan. Den innesluter ett helt kvarter med en liten innergård. Vi står och väntar i det breda öppna valv som skurits ut ur fasaden mot Bergsgatan. Här passerade säkert tidigare lastbilar med råvaror på väg in och utleveranser av färdiga chokladkartonger.   Kisar jag, så kan jag också se framför mig hur blåklädda arbetare i grupp kom farande på cyklar och mopeder genom de öppna gallergrindarna till det första skiftet på morgonen.

Nu ser jag att min kollegas familj börjar samlas framför ingången inne i valvet, syskon, respektive och vuxna barn. En av döttrarna ser mig där jag står på andra sidan och kommer fram o hälsar... Jag tror att det var hon jag gav pannkaksrecept till när hon var yngre och ringde till jobbet för att prata med sin mamma om vad hon skulle äta när hon kom hem från skolan. Min kollega kom också samtidigt som dörrarna öppnades, men jag kände mig för blyg för att tränga mig in i familjegemenskapen. Väntar lite så att det ska bli folk mellan oss i kön in.

Jag köpte en öl vid baren, blev lite förvånad över att bartendern såg mig i trängseln. Kollegan kom fram till mig, hälsade och sa att jag skulle sitta med dem, det fanns plats i gemenskapen. Jag känner mig som en skabbig trasa från landet som någon i sin godhet tagit hand om när jag blir presenterad för det vackra släkt- och vängäng som placerat sig vid borden längst fram mot scenen. Jag får en stol till mig utan bordsskydd och med ett outtalat krav att konversera två unga damer bredvid innan bandet kommer upp.

Väggar och scen, egentligen hela lokalen faktiskt, är svartmålad för att kunna anpassas för alla sorters scenframträdande. Redan från första anslaget när orkestern kommit ut på scen är jag i förtrollning. Jag blir nästan rörd till tårar rent bokstavligt. Piano, bas, trummor och sång som samagerar på ett så kreativt lyhört vis har jag kanske aldrig tidigare upplevt... och samtidigt tyckt så mycket om alla fall. Jag njuter av en blandning av komplexa och lättsmälta harmonier, melodiskt och enastående fantasifullt trumspel, en tung jazzig rocksbas och en sång som lätt flyende och säker springer mellan genrer. Så fantastiska musiker som utan behov att glänsa själv ger sig hän åt en bedårande helhet. Det är som om någon skulle samlat essensen av allt jag tycker om och sytt ihop till den godaste av alla bakelser ... La da da daaaa, la da da daaa....

När jag har tänkt på det här efteråt så har jag funderat på om inte min sårbarhet vid tillfället gjorde mig extra mottaglig för musik vilken som helst och att när jag satt leende med gråten i ögonen var det kanske inte musiken i sig som framkallade den känslan.

Ett nytt tillfälle uppenbarade sig nyligen då jag såg att de skulle göra en liten releasespelning inför sitt nya skivsläpp på Victoriateatern. Dit, och till picknickkonsert är det inte så svårt att locka med sig folk så den här gången gick jag med goda vänner, min fru och en fullastad picknickkorg för att se om den förra upplevelsen hade varit alltför präglad av mitt sinnestillstånd. Ja, såklart var det inte så jag tänkte men det fanns med i bakhuvudet då jag beställde biljetter och berättade för vännerna om hur bra det här bandet var. Anledningen till oro fanns i att jag köpte deras förra platta efter Inkonst-konserten och fick inte alls samma känsla då jag lyssnade på den hemma sen...

Men ack, när de sätter igång slår de än en gång knockout på mig... det här är verkligen det bästa jag kan komma på att lyssna till just nu. Lika chockerande rörd blir jag kanske inte den här gången men det finns där, det rycker i tårkanalerna... Och, den nya skivan som jag naturligtvis köpte ger mig samma känsla när jag lyssnar hemma.

Om någon läser det här tycker jag absolut att ni ska ge David’s Angels nya skiva “what it seems” ett lyssningsförsök, eller fler, bor ni i närheten av huvudstaden tycker jag såklart att ni måste bege er till Fasching på Kungsgatan den 17 april till deras officiella releasefest för nya plattan... Inte helt omöjligt att jag tar mig dit också, som värsta tonårsgroupien.

måndag 18 februari 2013

Vad var det han sa?

Nu har jag arbetat i skolvärlden i över tjugo år... Det borde i bästa fall betyda att jag tillägnat mig en del, både erfarenheter och och insikter. Jag har följt med i den politiska debatten och tagit del av olika forskningsresultat och pedagogiska teorier. Jag har försökt problematisera och tänka kritiskt och fritt från dogmer... och... jag har ingen heltäckande lösning på hur den perfekta skolan skulle kunna se ut. Visst, jag har en del tankar om hur skolan kan bli både sämre och bättre... eller …vad då bättre?

Bättre på vad? vad är egentligen Sydkoreaner och Finländare så jäkla bra på egentligen, förutom att få bäst resultat i PISA undersökningarna?...och topp i självmordsstatistiken...

Det som är en bra skola för mig är inte nödvändigtvis en bra skola för andra... Skolan är i högsta grad politisk. En bra skola för den nuvarande regeringen verkar vara en skola som på samma sätt som Sydkoreas skola arbetar för att medborgarna skall bli rädda, plikttrogna, anpassningsbara och en lydig marknadsanpassad arbetskraft... och en bra skola för mig kan vara en skola för trygga, solidariska och fria kritiskt tänkande medborgare.

Med så olika mål med skolan är det förstås inte så lätt att då säga att vi ska utforma en skola där vi tar nytta av den pedagogiska tvärvetenskapliga forskningen, den kan ju faktiskt leda mot fel politiska mål.

Fast så enkelt är det ju inte heller. En auktoritär skola kan skapa kritiskt tänkande rebeller och en jämlik och respektfull skola kan skapa osäkra elever. Det är så många parametrar att ta med i beräkningarna  och skolan och dess elever är och verkar inte i en klinisk miljö.

Men ändå... när det gäller skolan så verkar det vara okej för vem som helst som själv gått i skola att uttala sig tvärsäkert om hur skolan ska se ut...vad lärarna ska göra, hur bra det är med läxor och mer läxor, ordning o reda, MATEMATIK osv.

Anledningen till den här texten var att en god vän idag länkade till en artikel i “Modern psykologi” där neuroforskaren Martin Ingvar får lov att vara arg över skolans tillstånd. Med anekdotisk bevisföring riktar han skallsågen mot “flumskolan”.

“Jag vet hur hjärnan fungerar och därför kan jag...” Intressant och naturligtvis inte förbisett av både den pedagogiska forskningen och praktiken... men det finns som sagt en del andra parametrar att ta hänsyn till också, utanför den kliniska miljön.

Är inte de som gått i “flumskolan” förresten överlag ganska bra på att tänka utanför lådan?

söndag 10 februari 2013

Jag hatar, alltså är jag

Motsatser till kärlek i vår kultur är å ena sidan hat och å andra sidan likgiltighet. Skillnaden mellan hat och likgiltighet är att den som hatar fortfarande väldigt mycket bryr sig om den andre medan detta inte gäller när man är likgiltig.” Wikipedia

Låt oss hata mer... Jag hatar t ex. dessa ränksmidare som ligger bakom det som den nyliberala tidskriften The economist kallar “den tysta revolutionen”. Jag hatar skribenter (Per T Qhlsson) som hyllar “den nya svenska modellen” i dagens dumkrönika i sydsvenskan. Jag hatar Obamas drönarattacker, att Guantanamo finns kvar mm mm

Att vi inte skulle få lov att hata ligger såklart i linje med det nyliberala new-ego-överhäng som kallas mindfullness. “Undvik det som är negativ energi”, ”se möjligheter istället för problem”, ”gör dig anställningsbar”, ”undvik att vara offer”. Om man nu inte kan ändra på samhället för att må bra, ja då kan det ju fungera att ändra dig själv... Acceptera skiten och klaga inte... Bli likgiltig... Så genomför man en tyst revolution.

Att hata är en väg till möjlig förändring av omständigheterna. Vi måste få kalla krigshetsare för ”krigshetsare”, lögnare för ”lögnare” och historieförfalskare för det de är... Ut på gatorna och hata omständigheter som tvingar sjuka och arbetslösa till förnedring. Dags för en högljudd revolution

Näthat” är kanske ett dumt begrepp att använda mot de frustrerade tossingar som uttrycker önskemål om att våldta och förnedra meningsmotståndare eftersom det lätt kan inkludera även det sunda hatet.

tisdag 5 februari 2013

Strategispel

En incident på skolan idag där ett gäng på fyra fem pojkar retade upp en lättretad pojke för att sedan kunna “ge tillbaka” när pojken fått sitt utbrott mot dem, fick mig att reflektera över min egen barndom. Jag kände igen mig som en i det där gänget, en av de mest drivande, med förmågan att hitta vilka “knappar” man ska trycka på för att trigga igång någon annan att börja bråka. Psykologisk krigföring där vinsten bestod i att komma undan och att skulden lades på det egentliga offret. Jag var smart och duktig på att komma på strategier... och förstås feg, för det var naturligtvis inte vem som helst som blev utsatt. Det gällde att hitta rätt offer också.

Jag berättade för en kollega som såklart undrade vad det var som drev mig till att agera på det viset.

Kan jag känna mer än identifikation med pojkgänget? Kan jag förstå dem? Kan jag psykologisera mitt eget beteende då till den grad att jag kan förstå drivkraften?

Dålig självkänsla och ett behov av att hävda sig gentemot andra... jo antagligen. Jag kommer ihåg känslan av att ha lyckats med uppsåtet... eller  kanske var det så enkelt som att jag hade hittat ett spel som jag var bra på... Det var samma njutning som att vinna en bordtennis-match, schackpart eller att träffa någon i ansiktet med en snöboll.

Dessvärre var det inget som avtog med stigande ålder, det förändrades och förfinades upp i tjugoårsåldern. Vi kunde välja att umgås med folk bara för nöjet att driva med dem och förlöjliga dem. De som inte hängde med på de interna skämten och uppfattade de små koderna roade vi oss med att trycka ner ännu mer.

Det känns som att jag har lite arbete framför mig med att försöka förstå mer om vad det var som fick mig att vara en så förfärlig person...

Men kanske än mer intressant, vad var det som fick mig att bli den fina, empatiska och ödmjuka människa jag är idag då?

...och kan jag då på något sätt hjälpa någon i det där gänget att komma ur sitt skit.