fredag 2 november 2012

Från en sjuk jävel

Syster Birgitta från Arlövs vårdcentral ringer på min mobil och berättar att jag har fått en akuttid idag klockan två. Eftersom jag väntat på resultaten av proverna vi tog i tisdags förstod jag att de hade hittat något allvarligt fel på mig... när de vill ha dit mig så snart, och på en akuttid. Tack o lov för att sjukvården fortfarande fungerar. Jag börjar fundera på om jag ska åka hem om och packa en väska redan nu.

I måndags ringde jag till vårdcentralen och ville boka en tid för en läkarundersökning. Jag har känt mig rätt trött och klen ett bra tag nu och hade också börjat fundera på om den där domningen i vänsterarmen kunde betyda något. Jag hade såklart förväntat mig minst en månads väntetid men när jag förklarat min önskan för sköterskan så försökte hon först boka in mig till min husläkare, Dr Mengele eller något sådant. Han hade tid först sent i veckan och sedan hittade hon en tid hos en annan läkare redan nästa dag klockan nio. 

En mycket trevlig ung läkare tog emot mig på tisdagsmorgonen efter att jag hjälplöst virrat omkring i korridorerna och försökt följa beskrivningen från receptionisten. Doktor Lovisa kollade blodtryck, EKG, lungkapacitet och lyssnade inombords med stetoskopet utan att hitta något fel. Sedan skickade hon mig till provtagningen där de tappade mig på lite blod för att se om de kunde hitta något illavarslande där. Det var alltså dessa provsvar jag nu förväntade mig att få svar på.

Mina tankar kryper som feta maskar i hjärnans irrgångar samtidigt som ett flyganfall över Bagdad pågår i min skalle. Nattens obehagliga dröm återuppväcks, jag gick runt en häst vars alla fyra ben var amputerade. Någon hade pallat upp den likt en bil utan hjul men i normal mankhöjd. När jag gick bakom den försökte den sparka mig med stumparna. Vad skulle jag göra om den välte, vem hade gjort det här? Hade det inte varit bättre att avliva hästen än att låta den fortsätta leva såhär i en osmaklig omtanke?

-Varför? Vad har de hittat för fel på mig, frågar jag syster Birgitta, och det blir tyst i luren. Funderar hon på om hon får lov att ge sådana här fruktansvärda nyheter över telefon?

-... jag har bokat en tid hos din läkare idag... klockan två, säger hon och tvekar en aning på orden.
-Men, kan ni inte berätta vad proverna har visat, envisas jag. Jag har rest mig ur stolen och går fram emot fönstret och ser på de höstlovslediga barnen som leker där utanför medan syster Birgitta tystnar igen.

Såklart att de inte kan säga någonting nu, de måste förstås ta om proverna för att försäkra sig om att det inte blivit fel i hanteringen. Jag har både läst och pratat mycket om döden på senare tid, det har väl gjort att jag också tänkt mig in i situationer där jag får ett sådant här besked. Att man har kort tid kvar att leva, och hur man förbereder sig själv och sina anhöriga på det.

Mamma hade satt upp lappar till oss på saker som betydde något för henne, kaffekoppen hon hade fått av Sonessons på postrundan, den kunde vara värdefull. Tavlan med blommotivet som hon hade köpt för sina egna pengar då hon var sjutton år. Den Ryska träskålen som hade varit mormors mors. Högt och lågt, det fanns små handskrivna lappar nästan överallt. Det kunde också vara små instruktioner, en lapp på köksfläkten ”strömbrytaren på fläkten tar emot om ni öppnar fönstret för mycket”. Allt skrivet med mammas lutande täta skrivstil, blå kulspets på miljöpappersfärgade tunna linjerade blad, avrivna i lappstorlekar.

-...Vänta... men, har du redan varit här? Syster Birgitta återkommer i luren ... Åh nu ser jag, jag hade satt upp dig på den här tiden först innan du fick den i tisdags och glömt ta bort den igen. Det är mitt fel, förlåt om jag oroade dig. Vad sa läkaren om dina prover, skulle hon höra av sig igen?
-Hon skulle bara höra av sig om det var något som inte såg bra ut.
-Ja men, då kan jag ju berätta för dig att alla proverna var bra, njurar blodvärde...

Det här är andra gången i år som jag går till läkare utan att de kan hitta något fel på mig. Nu börjar jag bli orolig över att jag kan ha utvecklat en allvarlig form av hypokondri...

Eller är det bara inbillning? Sätter mig vid datorn och letar på nätet ”hypokondri” ”Du söker ofta läkare för olika kroppsliga besvär. Oron finns kvar trots medicinsk utredning och lugnande besked från sjukvårdspersonal.” Kryssar mina symptom, diagnosen tar form ”behandling... kontakta din vårdcentral”.

Nej jag kan inte ringa dem igen, vill inte veta, läser vidare Oron för att vara sjuk kan för en del leda till att man inte vågar ha kontakt med sjukvården överhuvudtaget eftersom man är rädd att få beskedet att man är sjuk. Det är också vanligt att man sitter långa stunder vid datorn för att söka efter information om de sjukdomar man tror sig ha.”

2 kommentarer:

  1. Jag tänker på din mammas alla små lappar som du beskrev så fint. Så laddade små budskap på papperlappar kan bli! Vi har några små lappar hemma som jag låtit sitta kvar sedan vi hade fransoser boendes i vårt hus i somras. Kvinnan där hade skrivit små meddelanden till oss...."ett sånt här glas har vi råkat slå sönder, Förlåt"...eller " Den här lilla dekorationen har jag virkat till er och så tog jag en pärla ur pärlburken i köket, det gjorde inget va?"
    Jag tyckte att de där lapparna var fantastiskt roliga att hitta. Jag kunde plötsligt se dem göra sylt i vårt kök eller sitta på verandan med virknål och garn.
    Kommer aldrig glömma när vi i skolan läste Strindbergs "Ett halvt ark papper" ! En hel livshistoria som spelades upp framför ens ögon genom ett kladdpapper vid telefonen. Tänk att några små ord kan framkalla så mycket bilder och känslor!?

    Grattis idag min fina fina vän!

    SvaraRadera