fredag 30 november 2012

en politisk Kal P Dal musikal

Jag brukar inte gå in och redigera mina blogginlägg, tycker att lite av charmen är att det skrivs relativt oreflekterat och i hastigt mod. Men nu tycker jag att det första stycket i det här inlägget blev fullständigt förvirrat och osammanhängande, så jag har gett mig in och redigerat lite grand...20121206

Kal P Dal musikalen... är det. Jag har även tidigare här på bloggen reagerat på hur man överallt vill få det till att Kal P Dal ska vara en ikon för en sådär härligt god och snäll folklighet. Ingen kan väl vara arg på den pågen...

På Arlövs bibliotek har man sedan några år en liten Burlövs ”hall of fame” där syftet är ”att lyfta fram personer som goda förebilder genom tiderna för dagens invånare och kanske främst för ungdomarna.” Där är såklart Kal P dal invald.

Fortsätter vi i Arlöv finns där även en Kal P Dal gata... Ett av skånetrafikens lilafärgade tåg är döpt till Kal P Dal... och så nu, den här hyllningsmusikalen på Slakthuset i Malmö.

Allt detta hade väl varit okej om det inte varit för den här lilla jobbiga grejen med kopplingen till Skånepartiet... och att den förbigås med tystnad och överseende. ”Men Skånepartiet var ju inte så rasistiskt då, de ville ju bara ha ett fritt Skåne och fri sprit”. Inte så att jag säger att man skall vara diskvalificerad för sitt politiska engagemang, men när det är ett så kontroversiellt politiskt innehåll som Skånepartiets så bör man väl lägga det i vågskålen då man överväger att ha en person som ”god förebild” och döper gator och tåg efter honom... eller gör en musikal. Han var Skånepartiets galjonsfigur, inte bara en som vill spela skivor i närradion. Och alla som någon gång har hör på Skånepartiets radio eller sett dem agitera på gator och torg, kan väl blunda för likheterna med Sverige demokraterna.

Det är ju kanske inte lätt att vara kritisk när man själv stått och rockat loss framför scenen i Åstorp, Bjuv och Klippan i sin ”raka rör” t-shirt, vilket jag själv gjort. Jag har till och med spelat förband till dem en gång i Åstorp och tyckte att det var riktigt trevliga grabbar.

Och det är här som jag tycker att det blir spännande. Ska vi göra någon till förebild och idol så får vi också ta med de svarta sidorna, det hjälper oss att förstå, både oss själva och andra. Man kan vara både god och ond utifrån vilket perspektiv man väljer att se det... vi behöver inte välja antingen eller, utan lite av varje... om vi nu måste ha några förebilder?

Sedan jag såg den fantastiska filmen ”äta, sova, dö” har jag funderat mycket kring de människor som skildras i det nordvästskånska hillbilly-landet som jag själv växt upp i. Där är de ena dagen sossar och andra dagen sverigedemokrater, i den mån de överhuvudtaget tycker att politik är något som är av intresse. Det är arbetarklassen som vi övergivit i de gamla bruksorterna. Vi älskar dem och vi hatar dem utifrån hur vi väljer att se på dem...


Men i vilket fall, jag var som sagt på musikalen och blev faktiskt både charmad och hänförd. Nic som spelar huvudrollen är fantastiskt bra som Kal P Dal, Sanna Persson gör som hon brukar och charmar med sitt komiska utspel, bandet (delar av the Ark) spelar live och det rockar fett, ja, till och med Sven Melander är så nedtonad att han fungerar. De övriga artisterna lyser i sina roller. Ja det är en i mitt tycke en härlig föreställning, och det tycker även resten av publiken som jublar, visslar och stående applåderar in till extranummer.

Men... håller den för en analys? Det är lätt att bli förförd och det har absolut sitt värde, men samtidigt måste man, tycker jag, efteråt fundera över vad som egentligen hänt. Det här retar sig mina barn så fruktansvärt mycket på, att jag måste analysera och politisera allting. Varför kan jag inte bara släppa det? -Du sabbar ju hela känslan!

Ja varför?

Kal, huvudpersonen är en naiv livsnjutare som absolut inte vill ha ett vanligt ”kneg”, han vill bli rockstjärna. Det är bara rock'n'roll! Politik? Vad är det? Bandet hänger med utan att få någon karaktär, de dricker öl och röker i bakgrunden. Lotta Love och Jonny som finns med i inspelningsstudion får inte de heller något mer än schablonkaraktärer av raggartönt och tuff Malmöbrud. Skivbolagsdirektören på konkursens rand har inget emot att vinkla sanningen så att den ska bli så ekonomiskt lukrativt som möjligt. Mamman behandlar sin lilla Kal lite lagom kärleksfullt och överbeskyddande...De här karaktärerna får representera den goda sidan, såna som beter sig som folk.

Sen har vi de karaktärer som man driver med. Journalisten Karolina som istället för att bli utskickad till någon orolig revolutionshärd i världen av sin cyniska redaktör och mot sin vilja blir skickad till att bevaka inspelningen av den skånska rockenrollplattan. Döden, från sjunde inseglet representeras av ”Kneg” förmannen i overall och arbetshjälm som vill ha över Kal till den mörka arbetarsidan på Kockums. När Kneg visar sig så gör han det till tonerna av internationalen. Mikael Wiehe och delar av Hoolabandola bandet kommer in i studion och förfasar sig över att Kal inte skriver vänsterpolitiska texter ”du skriver inte om Nicaragua” en liten battle utspelar sig mellan Kal och Wiehe, rocken möter vänstern. Kal förklarar för publiken, vi spelar för arbetarna, ni sjunger om dem.. och vinner såklart striden.

Skivbolagsdirektören försöker i en scen få vänsterjournalisten och feministen intresserad av skivan genom att säga ett den är såld till både Sovjet och Kuba. Tricket lyckas och de får en förevändning att göra en utklädningsscen med en FidelCastro figur som journalisten såklart blir förälskad i så snart han säger ”viva la revolution”.

Jo polariseringen verkar vara mellan en ”jag är inte intresserad av politik, vill bara ha kul” sida och en ”är du inte med oss är du mot oss” vänsterradikal feminist maffia full av plattityder plus den fackligt organiserade arbetaren med villa och volvo.

Men är det inte så högern och fascisterna alltid har velat framstå? Som att de bara är... sig själva... lite lagom folkliga... man ska inte krångla till det, bara köra på... Sunt förnuft och självförverkligande...eller...vadå imperialism? det är ju bara rock'n'roll!

Men, mediadrevet mot tossingarna i SD kunde varit mot Kal P Dal om han levt, nu är det kanske mot hans mest hängivna fans... som sagt, vi både älskar dem och hatar dem, och det gör dem såklart väldigt förvirrade. Vi känner med dem i musikalen och i filmer som ”Äta, sova, dö” men hatar dem när de får på sig kostymer och beger sig ut i stockholmsnatten.

(jag förbiser medvetet försöket till parodibuskis på Peps, det var uselt och meningslöst, han borde nöjt sig med att vara skyltdocka i studion). Förresten Ultima Thule, de gamla nationalistrockarna verkar också få komma in i finrummet nu, eller hur ska man tolka denna DN artikel?





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar