fredag 30 november 2012

en politisk Kal P Dal musikal

Jag brukar inte gå in och redigera mina blogginlägg, tycker att lite av charmen är att det skrivs relativt oreflekterat och i hastigt mod. Men nu tycker jag att det första stycket i det här inlägget blev fullständigt förvirrat och osammanhängande, så jag har gett mig in och redigerat lite grand...20121206

Kal P Dal musikalen... är det. Jag har även tidigare här på bloggen reagerat på hur man överallt vill få det till att Kal P Dal ska vara en ikon för en sådär härligt god och snäll folklighet. Ingen kan väl vara arg på den pågen...

På Arlövs bibliotek har man sedan några år en liten Burlövs ”hall of fame” där syftet är ”att lyfta fram personer som goda förebilder genom tiderna för dagens invånare och kanske främst för ungdomarna.” Där är såklart Kal P dal invald.

Fortsätter vi i Arlöv finns där även en Kal P Dal gata... Ett av skånetrafikens lilafärgade tåg är döpt till Kal P Dal... och så nu, den här hyllningsmusikalen på Slakthuset i Malmö.

Allt detta hade väl varit okej om det inte varit för den här lilla jobbiga grejen med kopplingen till Skånepartiet... och att den förbigås med tystnad och överseende. ”Men Skånepartiet var ju inte så rasistiskt då, de ville ju bara ha ett fritt Skåne och fri sprit”. Inte så att jag säger att man skall vara diskvalificerad för sitt politiska engagemang, men när det är ett så kontroversiellt politiskt innehåll som Skånepartiets så bör man väl lägga det i vågskålen då man överväger att ha en person som ”god förebild” och döper gator och tåg efter honom... eller gör en musikal. Han var Skånepartiets galjonsfigur, inte bara en som vill spela skivor i närradion. Och alla som någon gång har hör på Skånepartiets radio eller sett dem agitera på gator och torg, kan väl blunda för likheterna med Sverige demokraterna.

Det är ju kanske inte lätt att vara kritisk när man själv stått och rockat loss framför scenen i Åstorp, Bjuv och Klippan i sin ”raka rör” t-shirt, vilket jag själv gjort. Jag har till och med spelat förband till dem en gång i Åstorp och tyckte att det var riktigt trevliga grabbar.

Och det är här som jag tycker att det blir spännande. Ska vi göra någon till förebild och idol så får vi också ta med de svarta sidorna, det hjälper oss att förstå, både oss själva och andra. Man kan vara både god och ond utifrån vilket perspektiv man väljer att se det... vi behöver inte välja antingen eller, utan lite av varje... om vi nu måste ha några förebilder?

Sedan jag såg den fantastiska filmen ”äta, sova, dö” har jag funderat mycket kring de människor som skildras i det nordvästskånska hillbilly-landet som jag själv växt upp i. Där är de ena dagen sossar och andra dagen sverigedemokrater, i den mån de överhuvudtaget tycker att politik är något som är av intresse. Det är arbetarklassen som vi övergivit i de gamla bruksorterna. Vi älskar dem och vi hatar dem utifrån hur vi väljer att se på dem...


Men i vilket fall, jag var som sagt på musikalen och blev faktiskt både charmad och hänförd. Nic som spelar huvudrollen är fantastiskt bra som Kal P Dal, Sanna Persson gör som hon brukar och charmar med sitt komiska utspel, bandet (delar av the Ark) spelar live och det rockar fett, ja, till och med Sven Melander är så nedtonad att han fungerar. De övriga artisterna lyser i sina roller. Ja det är en i mitt tycke en härlig föreställning, och det tycker även resten av publiken som jublar, visslar och stående applåderar in till extranummer.

Men... håller den för en analys? Det är lätt att bli förförd och det har absolut sitt värde, men samtidigt måste man, tycker jag, efteråt fundera över vad som egentligen hänt. Det här retar sig mina barn så fruktansvärt mycket på, att jag måste analysera och politisera allting. Varför kan jag inte bara släppa det? -Du sabbar ju hela känslan!

Ja varför?

Kal, huvudpersonen är en naiv livsnjutare som absolut inte vill ha ett vanligt ”kneg”, han vill bli rockstjärna. Det är bara rock'n'roll! Politik? Vad är det? Bandet hänger med utan att få någon karaktär, de dricker öl och röker i bakgrunden. Lotta Love och Jonny som finns med i inspelningsstudion får inte de heller något mer än schablonkaraktärer av raggartönt och tuff Malmöbrud. Skivbolagsdirektören på konkursens rand har inget emot att vinkla sanningen så att den ska bli så ekonomiskt lukrativt som möjligt. Mamman behandlar sin lilla Kal lite lagom kärleksfullt och överbeskyddande...De här karaktärerna får representera den goda sidan, såna som beter sig som folk.

Sen har vi de karaktärer som man driver med. Journalisten Karolina som istället för att bli utskickad till någon orolig revolutionshärd i världen av sin cyniska redaktör och mot sin vilja blir skickad till att bevaka inspelningen av den skånska rockenrollplattan. Döden, från sjunde inseglet representeras av ”Kneg” förmannen i overall och arbetshjälm som vill ha över Kal till den mörka arbetarsidan på Kockums. När Kneg visar sig så gör han det till tonerna av internationalen. Mikael Wiehe och delar av Hoolabandola bandet kommer in i studion och förfasar sig över att Kal inte skriver vänsterpolitiska texter ”du skriver inte om Nicaragua” en liten battle utspelar sig mellan Kal och Wiehe, rocken möter vänstern. Kal förklarar för publiken, vi spelar för arbetarna, ni sjunger om dem.. och vinner såklart striden.

Skivbolagsdirektören försöker i en scen få vänsterjournalisten och feministen intresserad av skivan genom att säga ett den är såld till både Sovjet och Kuba. Tricket lyckas och de får en förevändning att göra en utklädningsscen med en FidelCastro figur som journalisten såklart blir förälskad i så snart han säger ”viva la revolution”.

Jo polariseringen verkar vara mellan en ”jag är inte intresserad av politik, vill bara ha kul” sida och en ”är du inte med oss är du mot oss” vänsterradikal feminist maffia full av plattityder plus den fackligt organiserade arbetaren med villa och volvo.

Men är det inte så högern och fascisterna alltid har velat framstå? Som att de bara är... sig själva... lite lagom folkliga... man ska inte krångla till det, bara köra på... Sunt förnuft och självförverkligande...eller...vadå imperialism? det är ju bara rock'n'roll!

Men, mediadrevet mot tossingarna i SD kunde varit mot Kal P Dal om han levt, nu är det kanske mot hans mest hängivna fans... som sagt, vi både älskar dem och hatar dem, och det gör dem såklart väldigt förvirrade. Vi känner med dem i musikalen och i filmer som ”Äta, sova, dö” men hatar dem när de får på sig kostymer och beger sig ut i stockholmsnatten.

(jag förbiser medvetet försöket till parodibuskis på Peps, det var uselt och meningslöst, han borde nöjt sig med att vara skyltdocka i studion). Förresten Ultima Thule, de gamla nationalistrockarna verkar också få komma in i finrummet nu, eller hur ska man tolka denna DN artikel?





måndag 19 november 2012

Serieblogginlägg no1

Jag har börjat tycka det är kul att rita igen, det tackar jag mina kära arbetskollegor för som har startat en kulturcirkel. Här mitt första lilla blogginlägg i serieformat. På min dator kan man klicka på första sidan för att få den stor och sedan bläddra framåt. 



tisdag 6 november 2012

fredag 2 november 2012

Från en sjuk jävel

Syster Birgitta från Arlövs vårdcentral ringer på min mobil och berättar att jag har fått en akuttid idag klockan två. Eftersom jag väntat på resultaten av proverna vi tog i tisdags förstod jag att de hade hittat något allvarligt fel på mig... när de vill ha dit mig så snart, och på en akuttid. Tack o lov för att sjukvården fortfarande fungerar. Jag börjar fundera på om jag ska åka hem om och packa en väska redan nu.

I måndags ringde jag till vårdcentralen och ville boka en tid för en läkarundersökning. Jag har känt mig rätt trött och klen ett bra tag nu och hade också börjat fundera på om den där domningen i vänsterarmen kunde betyda något. Jag hade såklart förväntat mig minst en månads väntetid men när jag förklarat min önskan för sköterskan så försökte hon först boka in mig till min husläkare, Dr Mengele eller något sådant. Han hade tid först sent i veckan och sedan hittade hon en tid hos en annan läkare redan nästa dag klockan nio. 

En mycket trevlig ung läkare tog emot mig på tisdagsmorgonen efter att jag hjälplöst virrat omkring i korridorerna och försökt följa beskrivningen från receptionisten. Doktor Lovisa kollade blodtryck, EKG, lungkapacitet och lyssnade inombords med stetoskopet utan att hitta något fel. Sedan skickade hon mig till provtagningen där de tappade mig på lite blod för att se om de kunde hitta något illavarslande där. Det var alltså dessa provsvar jag nu förväntade mig att få svar på.

Mina tankar kryper som feta maskar i hjärnans irrgångar samtidigt som ett flyganfall över Bagdad pågår i min skalle. Nattens obehagliga dröm återuppväcks, jag gick runt en häst vars alla fyra ben var amputerade. Någon hade pallat upp den likt en bil utan hjul men i normal mankhöjd. När jag gick bakom den försökte den sparka mig med stumparna. Vad skulle jag göra om den välte, vem hade gjort det här? Hade det inte varit bättre att avliva hästen än att låta den fortsätta leva såhär i en osmaklig omtanke?

-Varför? Vad har de hittat för fel på mig, frågar jag syster Birgitta, och det blir tyst i luren. Funderar hon på om hon får lov att ge sådana här fruktansvärda nyheter över telefon?

-... jag har bokat en tid hos din läkare idag... klockan två, säger hon och tvekar en aning på orden.
-Men, kan ni inte berätta vad proverna har visat, envisas jag. Jag har rest mig ur stolen och går fram emot fönstret och ser på de höstlovslediga barnen som leker där utanför medan syster Birgitta tystnar igen.

Såklart att de inte kan säga någonting nu, de måste förstås ta om proverna för att försäkra sig om att det inte blivit fel i hanteringen. Jag har både läst och pratat mycket om döden på senare tid, det har väl gjort att jag också tänkt mig in i situationer där jag får ett sådant här besked. Att man har kort tid kvar att leva, och hur man förbereder sig själv och sina anhöriga på det.

Mamma hade satt upp lappar till oss på saker som betydde något för henne, kaffekoppen hon hade fått av Sonessons på postrundan, den kunde vara värdefull. Tavlan med blommotivet som hon hade köpt för sina egna pengar då hon var sjutton år. Den Ryska träskålen som hade varit mormors mors. Högt och lågt, det fanns små handskrivna lappar nästan överallt. Det kunde också vara små instruktioner, en lapp på köksfläkten ”strömbrytaren på fläkten tar emot om ni öppnar fönstret för mycket”. Allt skrivet med mammas lutande täta skrivstil, blå kulspets på miljöpappersfärgade tunna linjerade blad, avrivna i lappstorlekar.

-...Vänta... men, har du redan varit här? Syster Birgitta återkommer i luren ... Åh nu ser jag, jag hade satt upp dig på den här tiden först innan du fick den i tisdags och glömt ta bort den igen. Det är mitt fel, förlåt om jag oroade dig. Vad sa läkaren om dina prover, skulle hon höra av sig igen?
-Hon skulle bara höra av sig om det var något som inte såg bra ut.
-Ja men, då kan jag ju berätta för dig att alla proverna var bra, njurar blodvärde...

Det här är andra gången i år som jag går till läkare utan att de kan hitta något fel på mig. Nu börjar jag bli orolig över att jag kan ha utvecklat en allvarlig form av hypokondri...

Eller är det bara inbillning? Sätter mig vid datorn och letar på nätet ”hypokondri” ”Du söker ofta läkare för olika kroppsliga besvär. Oron finns kvar trots medicinsk utredning och lugnande besked från sjukvårdspersonal.” Kryssar mina symptom, diagnosen tar form ”behandling... kontakta din vårdcentral”.

Nej jag kan inte ringa dem igen, vill inte veta, läser vidare Oron för att vara sjuk kan för en del leda till att man inte vågar ha kontakt med sjukvården överhuvudtaget eftersom man är rädd att få beskedet att man är sjuk. Det är också vanligt att man sitter långa stunder vid datorn för att söka efter information om de sjukdomar man tror sig ha.”