Jag
brukar inte gå in och redigera mina blogginlägg, tycker att lite av
charmen är att det skrivs relativt oreflekterat och i hastigt mod.
Men nu tycker jag att det första stycket i det här inlägget blev
fullständigt förvirrat och osammanhängande, så jag har gett mig
in och redigerat lite grand...20121206
Kal
P Dal musikalen... är det. Jag har även tidigare här på bloggen
reagerat på hur man överallt vill få det till att Kal P Dal ska
vara en ikon för en sådär härligt god och snäll folklighet.
Ingen kan väl vara arg på den pågen...
På
Arlövs bibliotek har man sedan några år en liten Burlövs ”hall
of fame” där syftet är ”att lyfta fram
personer som goda förebilder genom tiderna för dagens invånare och
kanske främst för ungdomarna.” Där är såklart Kal P dal
invald.
Fortsätter
vi i Arlöv finns där även en Kal P Dal gata... Ett av
skånetrafikens lilafärgade tåg är döpt till Kal P Dal... och så
nu, den här hyllningsmusikalen på Slakthuset i Malmö.
Allt
detta hade väl varit okej om det inte varit för den här lilla
jobbiga grejen med kopplingen till Skånepartiet... och att den
förbigås med tystnad och överseende. ”Men Skånepartiet var ju
inte så rasistiskt då, de ville ju bara ha ett fritt Skåne och fri
sprit”. Inte så att jag säger att man skall vara diskvalificerad
för sitt politiska engagemang, men när det är ett så
kontroversiellt politiskt innehåll som Skånepartiets så bör man
väl lägga det i vågskålen då man överväger att ha en person
som ”god förebild” och döper gator och tåg efter honom...
eller gör en musikal. Han var Skånepartiets galjonsfigur, inte bara
en som vill spela skivor i närradion. Och alla som någon gång har
hör på Skånepartiets radio eller sett dem agitera på gator och
torg, kan väl blunda för likheterna med Sverige demokraterna.
Det
är ju kanske inte lätt att vara kritisk när man själv stått och
rockat loss framför scenen i Åstorp, Bjuv och Klippan i sin ”raka
rör” t-shirt, vilket jag själv gjort. Jag har till och med spelat
förband till dem en gång i Åstorp och tyckte att det var riktigt
trevliga grabbar.
Och
det är här som jag tycker att det blir spännande. Ska vi göra
någon till förebild och idol så får vi också ta med de svarta
sidorna, det hjälper oss att förstå, både oss själva och andra.
Man kan vara både god och ond utifrån vilket perspektiv man väljer
att se det... vi behöver inte välja antingen eller, utan lite av
varje... om vi nu måste ha några förebilder?
Sedan
jag såg den fantastiska filmen ”äta, sova, dö” har jag
funderat mycket kring de människor som skildras i det
nordvästskånska hillbilly-landet som jag själv växt upp i. Där
är de ena dagen sossar och andra dagen sverigedemokrater, i den mån
de överhuvudtaget tycker att politik är något som är av intresse.
Det är arbetarklassen som vi övergivit i de gamla bruksorterna. Vi
älskar dem och vi hatar dem utifrån hur vi väljer att se på dem...
Men i vilket fall, jag var
som sagt på musikalen och blev faktiskt både charmad och hänförd.
Nic som spelar huvudrollen är fantastiskt bra som Kal P Dal, Sanna
Persson gör som hon brukar och charmar med sitt komiska utspel,
bandet (delar av the Ark) spelar live och det rockar fett, ja, till
och med Sven Melander är så nedtonad att han fungerar. De övriga
artisterna lyser i sina roller. Ja det är en i mitt tycke en härlig
föreställning, och det tycker även resten av publiken som jublar,
visslar och stående applåderar in till extranummer.
Men... håller den för en
analys? Det är lätt att bli förförd och det har absolut sitt
värde, men samtidigt måste man, tycker jag, efteråt fundera över
vad som egentligen hänt. Det här retar sig mina barn så
fruktansvärt mycket på, att jag måste analysera och politisera
allting. Varför kan jag inte bara släppa det? -Du sabbar ju hela
känslan!
Ja varför?
Kal, huvudpersonen är en
naiv livsnjutare som absolut inte vill ha ett vanligt ”kneg”, han
vill bli rockstjärna. Det är bara rock'n'roll! Politik? Vad är
det? Bandet hänger med utan att få någon karaktär, de dricker öl
och röker i bakgrunden. Lotta Love och Jonny som finns med i
inspelningsstudion får inte de heller något mer än
schablonkaraktärer av raggartönt och tuff Malmöbrud.
Skivbolagsdirektören på konkursens rand har inget emot att vinkla
sanningen så att den ska bli så ekonomiskt lukrativt som möjligt.
Mamman behandlar sin lilla Kal lite lagom kärleksfullt och
överbeskyddande...De här karaktärerna får representera den goda
sidan, såna som beter sig som folk.
Sen har vi de karaktärer
som man driver med. Journalisten Karolina som istället för att bli
utskickad till någon orolig revolutionshärd i världen av sin
cyniska redaktör och mot sin vilja blir skickad till att bevaka
inspelningen av den skånska rockenrollplattan. Döden, från sjunde
inseglet representeras av ”Kneg” förmannen i overall och
arbetshjälm som vill ha över Kal till den mörka arbetarsidan på
Kockums. När Kneg visar sig så gör han det till tonerna av
internationalen. Mikael Wiehe och delar av Hoolabandola bandet kommer
in i studion och förfasar sig över att Kal inte skriver
vänsterpolitiska texter ”du skriver inte om Nicaragua” en liten
battle utspelar sig mellan Kal och Wiehe, rocken möter vänstern.
Kal förklarar för publiken, vi spelar för arbetarna, ni sjunger om
dem.. och vinner såklart striden.
Skivbolagsdirektören
försöker i en scen få vänsterjournalisten och feministen
intresserad av skivan genom att säga ett den är såld till både Sovjet
och Kuba. Tricket lyckas och de får en förevändning att göra en
utklädningsscen med en FidelCastro figur som journalisten såklart
blir förälskad i så snart han säger ”viva la revolution”.
Jo polariseringen verkar
vara mellan en ”jag är inte intresserad av politik, vill bara ha
kul” sida och en ”är du inte med oss är du mot oss”
vänsterradikal feminist maffia full av plattityder plus den fackligt organiserade arbetaren med villa och volvo.
Men är det inte så
högern och fascisterna alltid har velat framstå? Som att de bara
är... sig själva... lite lagom folkliga... man ska inte krångla
till det, bara köra på... Sunt förnuft och självförverkligande...eller...vadå imperialism? det är ju bara rock'n'roll!
Men, mediadrevet mot tossingarna i SD kunde varit mot
Kal P Dal om han levt, nu är det kanske mot hans mest hängivna
fans... som sagt, vi både älskar dem och hatar dem, och det gör dem såklart
väldigt förvirrade. Vi känner med dem i musikalen och i filmer som ”Äta, sova,
dö” men hatar dem när de får på sig kostymer och beger sig ut i
stockholmsnatten.
(jag förbiser medvetet
försöket till parodibuskis på Peps, det var uselt och meningslöst,
han borde nöjt sig med att vara skyltdocka i studion). Förresten Ultima Thule, de gamla nationalistrockarna verkar också få komma in i finrummet nu, eller hur ska man tolka denna DN artikel?