fredag 5 oktober 2012

Världens barn och South Park

Ibland kan man få en insikt om att man tänker ganska rätt då man konfronteras med ett annat sätt att förhålla sig till sin omvärld. Igår kväll hade vi en välgörenhetskonsert på skolan där vi tillsammans med Världens barn och Läkarmissionen skulle samla pengar till just Världens barn. Samarbetet hade initierats av en kontakt på Världens barn organisationen och i deras koncept ingick det en artist kontrakterad av Läkarmissionen vars egenhändigt komponerade sånger skulle framföras. Vi hade fått mp3-filer och noter så att barnkörer och solister skulle kunna öva för att sedan framföra verken inför en publik bestående av föräldrar och anhöriga till våra elever.

Då artisten tycker att våra elever sjunger för dåligt så han sätter igång förinspelade band med kör och instrumentering där han själv kan leverera sångpålägg medan barnen och föräldrarna tror att det är deras sång som hörs via högtalarna. Det blir en parodisk uppvisning för oss som ser hur det urartar mer och mer. Barnen körs över, bandspelaren sätts till och med igång innan barnkören kommit på plats.

Då tänker jag att vad bra det är att få se sådant här... Nä det tänker jag inte just då, när jag står och håller hårt i ett metallben som blivit över vid scenbygget, men sen...

Vår filosofi på skolan har alltid varit att pusha för att alla ska våga uppträda inför andra och att de som lyssnar ska respektera de som vågar ställa sig på scenen. Jag förstärks i min övertygelse när jag får se detta spektakel där artisten inte vågar låta barnen låta förfärligt utan istället dränker dem med förinspelat material.

När jag kom hem på kvällen efter att ha städat upp i konsertlokalen sitter min fru och tittar på en dokumentär om en estetklass i Borlänge. Men har följt en klass på det estetiska programmet under deras tre år på gymnasiet. Jag fastnar för vad en elev uttrycker; de väljer alltid samma personer till huvudrollerna, och killar får alltid ta plats på scenen.

Vår yngsta son går också ett estetiskt program, musiklinjen på Heleneholms gymnasium i Malmö. Han går sitt tredje år nu, och då kan jag som förälder se just det som eleven i Borlänge uttrycker. Det är alltid samma personer som syns. På de stora elevkonserterna är det kanske 10 personer som får spela sina instrument. Samma basist i alla framträdande, två gitarrister och två pianister, en flöjtist. Och dessa personer som är väldigt duktiga och drivna på sina instrument återkommer på konsert efter konsert, medan de andra samlas i en jättekör för att ingen ska kunna säga att inte alla får vara med på konserterna.

Jag förstår inte alls detta marknadstänk hos skolan, jag menar det är ju inte skolan som drivit upp dessa virituoser. De var duktiga redan då de kom in på skolan, och det var många fler som var duktiga, kanske inte riktigt lika ”duktiga”... Men varför ska inte alla få möjlighet att utvecklas och kickas genom att få vara med på riktigt i dessa konserter?
Inte heller kan de vägra att vara med i ”Alibikören” eftersom det är betygsgrundande. Elitsatsningar där speciellt utvalda elever får förmåner och ett mer eller mindre öppet förakt för de som inte har tillräckliga kvalitéer vart är de på väg? Hur motiverar man denna satsning på fåtalet? Ännu har jag inte glömt hur de på en lektion fick serverat sig filmen ”the secret” och jag fick ett sms där sonen undrade om de blev utsatta för scientologer.

Idag på jobbet blir jag glad över att alla pedagoger har upplevt ungefär samma känsla av gårdagen konsert som jag, då finns det lite hopp i alla fall, en liten ö i oceaner av elitistiskt tänkande.

Jag visar den här texten för den aktuella sonen för att se om det är OK för honom att lämna ut honom och hans skola, får stryka en del som han menar kanske inte är mer en än skoltrött elevs klagan inför sina föräldrar. När jag berättar mer om vår skolkonsert där artisten bakat upp med ett bord fyllt med CD-skivor och musikvideos för försäljning inramat av två stora baner med en poserande artistsilhuett och hela grejen med förinspelad orkester och barnkörer som han tryckte i gång med en pedal. Jag beskriver hur han ser ut där han står på ett eget podium i vita jeans en vit funktionströja med ett svart triangulärt fält över bröstet och vita foppatofflor på fötterna. Då skrattar sonen gott och säger att det är precis som ett South Park avsnitt där artisten tar all plats på bekostnad av både de uppträdande barnen och syftet med konserten. Och jag ser mr Garrison framför mig.

min vän Lasse Råtta skriver om välgörenhet






8 kommentarer:

  1. Men Jag har ett barn som har varit en av front figererna och så har jag ett barn som är mer i bakgrunden. Mitt frontande barn är väldigt ambitiös och alltid beredd på att lägga ner extra tid och energi på att repa in grejor. Hen har alltid tagit egna initiativ och peppat positivt i sammanhang där hen velat vara med. Det mer bakgrundsfigurerande barnet är inte mindre musikalisk men tycker att initiativen skall komma från andra, främst lärare, och att lägga ner extra tid är inget för hen. Hen känner sig ofta förfördelad men är inte beredd att dra igång något själv eller komma med egna initiativ. Jag håller inte med dig....Skall inte egenskaper som att ta egna initiativ, och att vara en peppande kraft för sin omgivning löna sig alls? Skall ditt egna initiativ och engagemang vara helt oviktigt?
    Vill alla fronta på en scen kan man också fråga sig? Är det vår tid som gör oss föräldrar till tigrar om just vårt barn inte får stå i rampljuset och bli omtalat efteråt?
    Nu fick jag för första gången en anledning att bruka ordet hen! Ingen är mer förvånad än jag men här var det ju perfekt!

    SvaraRadera
  2. Ah, tack för dina synpunkter, jag försöker bemöta genom att svara på dina frågor.

    Skall inte egenskaper som att ta egna initiativ, och att vara en peppande kraft för sin omgivning löna sig alls? ...
    Vad menar ni med att ”löna sig alls” det är väl glädjande med den ”typen” av människor också, men ska t ex människor som är blyga, försiktiga och övermåttan självkritiska då i konsekvensens namn inte satsas på? Jag tycker att en del av det lärande som skolan är till för är just att ge alla möjlighet att utvecklas, även de som är drivna och duktiga på att få saker gjorda. Efter (och under) skoltiden vet vi ju vad som ”lönas”.

    Skall ditt egna initiativ och engagemang vara helt oviktigt?...
    Var läser ni in det i min text? I livet utanför skolan är ju detta som sagt väldigt ”lönande” och viktigt för en god självbild. Vi måste ge så många barn vi bara kan möjlighet att hitta dit. Goda förebilder är en del av det, men också en pedagogik som uppmuntrar det. Kanske har de barnen som redan besitter dessa ”egenskaper” haft turen att möta en välvillig omvärld, eller kanske tvärtom hittat en annan gropigare väg till dessa insikter. Det är en mycket komplex bild och att då bara säga att en viss typ av människor (eller egenskaper/förmågor) skall belönas får mig att tänka på ”piska/morots-pedagogik”. Att t ex barn som blivit mobbade är överrepresenterade i artistvärlden skulle i så fall såklart kunna tydas som att det är en framgångsrik väg... Den pedagogiken tycker jag att våra skolor skall kunna klara sig utan.

    Vill alla fronta på en scen kan man också fråga sig?... Säkert inte, vill alla barn lära sig tredjegradsekvationer?

    Är det vår tid som gör oss föräldrar till tigrar om just vårt barn inte får stå i rampljuset och bli omtalat efteråt?...

    En bra fråga, eftersom jag då förstår att jag måste blivit totalt missförstådd och antagligen uttryck mig slarvigt. Om en del av skolans verksamhet/utbildning är borttagen för det stora flertalet så är det ett skolproblem, inte ett föräldraproblem.

    SvaraRadera
  3. Bästa Herr Klantz!
    Jag förde detta om elitism och estetklasser på tal med mina båda estetbarn. Båda sa att jag har fel. Alla estetbarn vill stå längst fram på scenen. Innerst inne. Och båda ansåg att det är skolans ansvar att fördela strålglansen så lika som möjligt. De ansåg båda att deras grundskola lyckades med det genom att fördela alla ensembelroller under högstadieåren så att alla har gjort allt när man lämnar i nian. På sista konserten i nian får man göra hur många extranummer man vill i så många konstellationer man vill. (En synnerligen lång konsert för oss i publiken)Bra då att inte alla skolor har samma problem som din sons men att jag tar till något onödiga brösttoner beror på att jag många gånger sedan vi hamnade i just estetklass hört gnälliga föräldrar som tycker att just deras barn blir sämre behandlade. Kanske är just deras barn också sämre behandlade men oftare så är föräldrarna till de barn som verkligen behöver stöd och uppmuntran, inte där alls och för deras talan. Ja, du kan missförtås. När du använder den stora släggan med en nonchalant sving och får din spaning att låta som om den är en allmän sanning. Du kanske tycker att det är en allmän sanning att alla estetklasser ser på sina medelmåttiga elever med förakt, men jag trodde att det var en sanning att alla inte vill fronta på en scen och att mitt ena barn ansåg sig förfördelad och den andra var med mer än andra och jag hade fel på alla tre punkterna! Tack för intressant läsning som rör om i grytan hemma vid middagsbordet!

    SvaraRadera
  4. Roligt att höra att dina barn har en positiv upplevelse av sin estetklass. Jag är en av de föräldrar som inte fört min sons talan, jag har tänkt att det är ett strukturellt problem. Fast kanske är det bra feghet, jag vill inte att mitt barn skall stigmatiseras för att han har en jobbigt farsa. Det finns på hans skola en kultur av (som jag ser/hör det) maktfullkomlighet och inkonsekvens hos alltför många lärare (låsta-dörrar-disciplin, kollektiv bestraffning, godtycklighet mm)som gör att jag tvekar att ta strid. Eleverna har inte heller det förtroendet för lärarna som gör att de vågar säga ifrån utan rädsla för egna konsekvenser. Det är ett stort problem som nog inte bara rör min sons skola, jag kan se det även på den skola jag arbetar på och som en stegrande problematik på många arbetsplatser.
    "När du använder den stora släggan med en nonchalant sving och får din spaning att låta som om den är en allmän sanning." Snyggt uttryckt, Tack! och allmän sanning är väl samma som en generell sanning så då kan det väl få låta så.

    SvaraRadera
  5. Dryg jävel den där Klantz

    SvaraRadera
  6. Det skall väl mycket till innan man går in och för sina barns talan när det handlar om gymnasieskolan. De är ganska vuxna då och att resonera och stötta dem hemma vid köksbordet är nog så långt jag skulle vilja sträcka mig. De måste hitta sina egna metoder och vägar. Men på grundskolan är det annorlunda. Några gånger har jag vänt mig till andra barns föräldrar eller till lärare med grejer mot mitt barns vilja med motivationen att det är mitt vuxenansvar att se till att det här löser sig på ett bra sätt och att det som hänt måste komma upp i ljuset och pratas igenom. Det är ju jättetråkigt det du ser på sonens skola och såklart finns rädslan för att ens betyg skall påverkas när kulturen är som du beskriver det. Betyg och omdömen för ju med sig det dåliga att många blir tysta om orättvisor och oegentligheter och såklart finns det problemet överallt i skolan där betygen finns.

    SvaraRadera
  7. Ja han är lite dryg ibland Herr Klantz men då kan man få vara lite tyken tillbaka och så ger han en ju en del att fundera över!

    SvaraRadera
  8. Jag jobbade i många år på en musik-/mediautbildning där vi gjorde precis tvärtom, kalla det anti-elitism. Det var banne mig de vackraste åren i mitt yrkesliv. Den årligen återkommande stora galakvällen var fullkomligt magisk därför att så många övervann sig själva och gick stärkta vidare.

    SvaraRadera