måndag 15 oktober 2012

MIN... SPEGELMIN

Jag läser en krönika av författaren GunnarArdelius i Sydsvenskan, och tänker utan att reflektera att det är där jag också vill vara. Där, när man lurar spegelminen och kan ana hur man ser ut i all sin skröpliga avsaknad av självinsikt. Där, under en paus i mina ställningstagande poser för en mänskligare värld gläntar en lamell i persiennen där jag kan se de mest självgoda grunden i altruismens hav.

Spegelminen, när jag ser mig själv i det för mig mest gynnsamma ljuset, den är ju förstås inte mer bedräglig än den ovaksamma reflektionen, en tiondels sekund i skyltfönstret. Vart är jag på väg? Kan jag leva med den jag är? Ska jag låta spegelminen splittras till isflak, slappna av och driva med i lättnadens snösmältning?

Varför vill jag vara där och se min brist innan spegelminen fallit på plats? Är min vilja att vara ödmjuk bara en ytterligare byggsten i min önskan att vara så ”jävla god”?

De inledande styckena i Ardelius text är så välformulerade, jag dras in i den, vill vara där bland orden och känna språkets melodi. Just så vill jag skriva. Den sätter igång mina receptorer, får mig att fylla i tomrummen med mina egna tankar. Så har jag nog bara känt för Kristian Lundbergs texter tidigare.

Jag har sovit dåligt i natt, värk i nacken och envist magknip, och är på ett riktigt dåligt humör. Egentligen borde jag vara hur god och glad som helst efter att ha tillbringat helgen med goda vänner på Österlen, god mat, härliga vandringar, bastu.

Men nu är det måndag och jag är på dåligt humör i alla fall, och med det följer att jag tappar sugen för allt som innefattar något ytligt samröre med andra människor. Jag slår upp ”misantrop” på wikipedia och tröstar mig lite med att ”Misantropi betyder inte nödvändigtvis att man är inhuman, antisocial eller sociopatisk mot mänskligheten !” Jag skrämmer bort mina arbetskamrater med mina trötta ögon, nollställd och oansad. De visar hänsyn och det uppskattar jag. Under  lunchrasten försöker jag motsträvigt men ändock sjunkande hålla igång ett samtal med en kollega om skapandets villkor utifrån lust, passion och prestation.

På onsdagkväll tänker jag vara med i konstnärligt kreativa kulturgruppen på jobbet, (kanske är alla med "konstnärsambitioner" jag någonsin känt numera i "utbildningssektorn" för att inspirera fler till att ha konstnärliga ambitioner). Jag anmälde mitt intresse redan då den startade för några veckor sedan men har inte fått mig för att gå dit tidigare. Det är länge sedan nu som jag själv avskrev mina konstnärsambitioner, måste vara närmare tjugo år sedan som jag packade ner färgtuber och penslar. Jag kunde inte förmå mig att vara meningsskapande, det var bara en yta och ett sökande efter identitet som hade slumpats på mig utav min tidiga utvecklade motoriska förmåga att rita beundransvärt. Orsaken till att jag ändå anmälde mitt intresse för kvällsgruppen var att jag trodde mig mogen att kunna hitta ett lustfyllt skapande... igen, eller snarare, hitta det nu, för jag tror kanske aldrig att jag haft det på riktigt. Inte mer än lusten av att bli beundrad, för mina verk.

Meningsskapande är så fyllt av prestationskrav för mig, kanske är det så för de allra flesta. Är det därför som samtalen oftast inte går djupare än det man har kontroll över? 

Jag hörde på radio igår att det läggs ungefär 50 kilo direktreklam i brevlådan per år, och det är en ökande kurva.

”Nej jag är inte så intresserad av politik”, ”Nä, vi diskuterar inte politik, för då blir vi bara ovänner”... men direktreklam i brevlådan, det är politik. 50 kilo politik om året,. ... Äta, sova, dö...

Jag måste se den filmen nu i veckan. När jag läste om den kände jag  igen regissörens upplevelser och tankar från min egen uppväxt i det gamla gruvsamhället Bjuv, som under min uppväxt på sextio- och sjuttiotalet stod under den goda Findus/Nestléfabrikens beskydd.

Varför avslöja sina brister... Den fick fortsätta heta Findus långt efter att Nestlé köpt fabrikerna i början av sextiotalet, Nestlé var ju lite fläckat bl a efter en mjölkersättningsskandal i Afrika.

Kan jag inte få vara som en Zorro med värjan mot kapitalets hals utan att behöva göra mig själv till en falsk tvivlare. Idealisten måste inte möta realisten och pragmatikern, de kan väl få vara två som aldrig möts och inte då heller behöver anpassa sig till ett liv tillsammans.

Se där, snart dags att repa med min glada orkester, glipan mellan arbete och fritid har rehabiliterat lite av mitt onda humör med hjälp av den här terapeutiska texten. En prestation bara det, tur att jag inte haft lätt för att uttrycka mig i skrift som barn och därmed inte närt författardrömmar, så att jag fortfarande kan tycka det är kul och ganska prestigelöst att skriva (publiceringen är svårare).

"Friheten förde oss hit" av Gunnar Ardelius är nu bokad på biblioteket, ska bli spännande att läsa.


3 kommentarer:

  1. Jag skulle gärna prata mer om prestationsångest men jag är rädd att det inte blir intressant nog. :) Nej, men allvarligt tänker jag att jag använder mig av mina alter egon som ett sätt att kunna säga "den här karaktären bryr sig inte om ifall det blir så jävla bra". Vilket ju är spännande i relation till tankar om självbild.

    SvaraRadera
  2. ja såklart, herr Klantz får också vara lite crazy... men nu kände jag för att skaffa fler figurer, ett helt kollektiv, det kan ju bli väldigt intressanta diskussioner.

    SvaraRadera
  3. Jag fick en tanke på att spela in ett rundabordssamtal kring det här där våra karaktärer får vara med.

    SvaraRadera