Förståendets fascism

Vad är det de odlar egentligen?

Brittsommardagen passerade, nu känns det som att den lätta höstluften är på väg att dra bort de sista resterna av sommarens kvävande täcke.

Det är som att det alltid är något litet fel på mig nuförtiden, huvud axlar knä och tår, det är Mora träsk och mina tårar. Tröttheten, här står jag med kvicksand upp till armhålorna. Men nej, man försvinner inte i kvicksand, man fastnar, det gör mig både orolig och irriterad.

Igår kväll efter teatern var jag för trött för att efterfesta med vännerna. Jag sprang några meter mot hållplatsen för att hinna med bussen och mitt knä började smärta igen av den korta ansträngningen. Irritationen över min kropps tilltagande skörhet gör att jag nu trotsigt inte lyder dess signaler om vila. Jag tvingar min kropp att gå med ut på en söndagspromenad

De närmsta gula höghusen står som en bastant mur mot fattigsverige och skyddar vårt lilla pittoreska tjugotals-villaområde där också Gunnel, från trädgårds-TV-programmet bor. Hyreshusen ombildades för några år sedan till bostadsrätter och gatunamnet med det dåliga ryktet byttes ut i ett tafatt försök att utplåna misären. 

 

Jag tänker på Sydsvenskans stora uppslag om den bortgångne Arlövspågen Kal P Dal, och hur de väljer att inte tala om att han stått på gågatan i Malmö och propagerat för Skånepartiet. I historieskrivningen har han använt deras radiotid för att spela musik, aldrig delat deras värderingar.

De numera inglasade balkongerna skickar morsesignaler i takt med att molnen för små ögonblick låter solen glipa fram. Hur ska vi någonsin få förståelse för människor och deras handlande om vi inte kan ta hela bilden i beaktande. 

Vi behöver inga hjältar, vi behöver människor som vi inte förstår för att bättre kunna förstå oss själva. Varför blev arbetarsonen som systern kallade salongskommunist skånepartist? Kände han sig övergiven av de mer pragmatiskt vaggade medelklassbarnen i SSU. Var kommunismen redan förklarad död, eller vikt för arbetsskygga hippies, punkare och vintörstande akademiker? Vad fanns det för vägar att gå för en hyperaktiv arbetarson från Arlöv som inte ville göra sig till?

Vi vet ju kanske egentligen vilka de är, de som först tvingats ner på rygg av den förment välvilliga samhällskroppen och sedan fått lära sig förtroendegivande leenden och fasta handslag för att greppet ska lättas. Inte så konstigt om de nu står och lyfter samma fasta hand mot mörkret i den gyllene gryningen. 

 

Är det de som helst går i bekväma kläder och som inte vill göra sig till för någon som vi nu aningslöst tvingar på medborgargardets uniformer och påkar. Och vi, vi som ändå sett hur solidaritet och demokrati passerat deras fönster som tomma tåg mot retorikens ekande perronger, vi föraktar dem. Vi som försett dem med självhjälpsböcker, mindfullness, spikmattor och valsång, hur kan de ha blivit såhär? -Det är de rädda barnen... de blir mobbare, säger vi och dränker deras röster i en visselkonsert.

På andra sidan Segevägen ligger ett koloniområde intill motorvägen med små nostalgiskt målade och utsirade trästugor som verkar vilja påminna om en annan, enklare värld. Likheten med de sydamerikanska kåkstäderna av papp och plåt vill inte utvecklas där de ligger livlöst utplacerade i sina ligusterfållor.

Koloniträdgårdarna anlades för att mindre bemedlade stadsborna skulle orka arbeta och klara sitt bränsleintag av frukt och grönsaker. Här prunkar nu höga välgödslade prydnadsväxter, en plats för rekreationisternas grillkvällar. Är det en slump att det var i Landskrona och Malmö som de första koloniområdena anlades?

 

Under de tio-femton år som vi har bott här har två kolonistugor brunnit upp. Fanns de skyldiga att hitta bland de hemlösa eller hos ortens festande ungdomar? Eller kanske ett försäkringsbedrägeri?

Innanför de höga aluminiumgrindarna som nu skyddar området står en röd container och påminner mig om en höststädning i trädgården som kanske inte blir av. Jag ser upprostade 199 kronors-grillar från Rusta och missfärgade spruckna plaststolar tillsammans med prydligt knutna svarta plastsäckar och trädgårdsavfall.

Går man under viadukten och E22an mot Lund kommer man sedan rätt ut på landsbygden eller ”bonnalannet”. Det sägs att det här är en av de bördigaste markerna i Sverige. 

'Råkorna har formerat sig som pjäser i ett rävspel på den mörka höståkern. De skuttar lustigt jämfota i sin skallgångskedja och letar efter något ätbart bland de enstaka gröna strån som alltför sent eller tidigt letat sig upp i de små plogvallarna. Jag har läst att råkor är väldigt sociala djur, om det nu är råkor, jag vet inte, det kan vara svartkråkor också, de kanske också är väldigt sociala. De håller i alla fall avståndet i det lilla personliga reviret på åkern.

Äta sova dö har haft för 20 riksdagsledamöter