måndag 22 oktober 2012

Förståendets fascism

Vad är det de odlar egentligen?
Brittsommardagen passerade, nu känns det som att den lätta höstluften är på väg att dra bort de sista resterna av sommarens kvävande täcke.
Det är som att det alltid är något litet fel på mig nuförtiden, huvud axlar knä och tår, det är Mora träsk och mina tårar. Tröttheten, här står jag med kvicksand upp till armhålorna. Men nej, man försvinner inte i kvicksand, man fastnar, det gör mig både orolig och irriterad.

Igår kväll efter teatern var jag för trött för att efterfesta med vännerna. Jag sprang några meter mot hållplatsen för att hinna med bussen och mitt knä började smärta igen av den korta ansträngningen. Irritationen över min kropps tilltagande skörhet gör att jag nu trotsigt inte lyder dess signaler om vila. Jag tvingar min kropp att gå med ut på en söndagspromenad

De närmsta gula höghusen står som en bastant mur mot fattigsverige och skyddar vårt lilla pittoreska tjugotals-villaområde där också Gunnel, från trädgårds-TV-programmet bor. Hyreshusen ombildades för några år sedan till bostadsrätter och gatunamnet med det dåliga ryktet byttes ut i ett tafatt försök att utplåna misären. 
 
Jag tänker på Sydsvenskans stora uppslag om den bortgångne Arlövspågen Kal P Dal, och hur de väljer att inte tala om att han stått på gågatan i Malmö och propagerat för Skånepartiet. I historieskrivningen har han använt deras radiotid för att spela musik, aldrig delat deras värderingar.

De numera inglasade balkongerna skickar morsesignaler i takt med att molnen för små ögonblick låter solen glipa fram. Hur ska vi någonsin få förståelse för människor och deras handlande om vi inte kan ta hela bilden i beaktande. 

Vi behöver inga hjältar, vi behöver människor som vi inte förstår för att bättre kunna förstå oss själva. Varför blev arbetarsonen som systern kallade salongskommunist skånepartist? Kände han sig övergiven av de mer pragmatiskt vaggade medelklassbarnen i SSU. Var kommunismen redan förklarad död, eller vikt för arbetsskygga hippies, punkare och vintörstande akademiker? Vad fanns det för vägar att gå för en hyperaktiv arbetarson från Arlöv som inte ville göra sig till?

Vi vet ju kanske egentligen vilka de är, de som först tvingats ner på rygg av den förment välvilliga samhällskroppen och sedan fått lära sig förtroendegivande leenden och fasta handslag för att greppet ska lättas. Inte så konstigt om de nu står och lyfter samma fasta hand mot mörkret i den gyllene gryningen. 
 
Är det de som helst går i bekväma kläder och som inte vill göra sig till för någon som vi nu aningslöst tvingar på medborgargardets uniformer och påkar. Och vi, vi som ändå sett hur solidaritet och demokrati passerat deras fönster som tomma tåg mot retorikens ekande perronger, vi föraktar dem. Vi som försett dem med självhjälpsböcker, mindfullness, spikmattor och valsång, hur kan de ha blivit såhär? -Det är de rädda barnen... de blir mobbare, säger vi och dränker deras röster i en visselkonsert.

På andra sidan Segevägen ligger ett koloniområde intill motorvägen med små nostalgiskt målade och utsirade trästugor som verkar vilja påminna om en annan, enklare värld. Likheten med de sydamerikanska kåkstäderna av papp och plåt vill inte utvecklas där de ligger livlöst utplacerade i sina ligusterfållor.

Koloniträdgårdarna anlades för att mindre bemedlade stadsborna skulle orka arbeta och klara sitt bränsleintag av frukt och grönsaker. Här prunkar nu höga välgödslade prydnadsväxter, en plats för rekreationisternas grillkvällar. Är det en slump att det var i Landskrona och Malmö som de första koloniområdena anlades?
 
Under de tio-femton år som vi har bott här har två kolonistugor brunnit upp. Fanns de skyldiga att hitta bland de hemlösa eller hos ortens festande ungdomar? Eller kanske ett försäkringsbedrägeri?

Innanför de höga aluminiumgrindarna som nu skyddar området står en röd container och påminner mig om en höststädning i trädgården som kanske inte blir av. Jag ser upprostade 199 kronors-grillar från Rusta och missfärgade spruckna plaststolar tillsammans med prydligt knutna svarta plastsäckar och trädgårdsavfall.

Går man under viadukten och E22an mot Lund kommer man sedan rätt ut på landsbygden eller ”bonnalannet”. Det sägs att det här är en av de bördigaste markerna i Sverige. 

'Råkorna har formerat sig som pjäser i ett rävspel på den mörka höståkern. De skuttar lustigt jämfota i sin skallgångskedja och letar efter något ätbart bland de enstaka gröna strån som alltför sent eller tidigt letat sig upp i de små plogvallarna. Jag har läst att råkor är väldigt sociala djur, om det nu är råkor, jag vet inte, det kan vara svartkråkor också, de kanske också är väldigt sociala. De håller i alla fall avståndet i det lilla personliga reviret på åkern.

Äta sova dö har haft för 20 riksdagsledamöter 

måndag 15 oktober 2012

MIN... SPEGELMIN

Jag läser en krönika av författaren GunnarArdelius i Sydsvenskan, och tänker utan att reflektera att det är där jag också vill vara. Där, när man lurar spegelminen och kan ana hur man ser ut i all sin skröpliga avsaknad av självinsikt. Där, under en paus i mina ställningstagande poser för en mänskligare värld gläntar en lamell i persiennen där jag kan se de mest självgoda grunden i altruismens hav.

Spegelminen, när jag ser mig själv i det för mig mest gynnsamma ljuset, den är ju förstås inte mer bedräglig än den ovaksamma reflektionen, en tiondels sekund i skyltfönstret. Vart är jag på väg? Kan jag leva med den jag är? Ska jag låta spegelminen splittras till isflak, slappna av och driva med i lättnadens snösmältning?

Varför vill jag vara där och se min brist innan spegelminen fallit på plats? Är min vilja att vara ödmjuk bara en ytterligare byggsten i min önskan att vara så ”jävla god”?

De inledande styckena i Ardelius text är så välformulerade, jag dras in i den, vill vara där bland orden och känna språkets melodi. Just så vill jag skriva. Den sätter igång mina receptorer, får mig att fylla i tomrummen med mina egna tankar. Så har jag nog bara känt för Kristian Lundbergs texter tidigare.

Jag har sovit dåligt i natt, värk i nacken och envist magknip, och är på ett riktigt dåligt humör. Egentligen borde jag vara hur god och glad som helst efter att ha tillbringat helgen med goda vänner på Österlen, god mat, härliga vandringar, bastu.

Men nu är det måndag och jag är på dåligt humör i alla fall, och med det följer att jag tappar sugen för allt som innefattar något ytligt samröre med andra människor. Jag slår upp ”misantrop” på wikipedia och tröstar mig lite med att ”Misantropi betyder inte nödvändigtvis att man är inhuman, antisocial eller sociopatisk mot mänskligheten !” Jag skrämmer bort mina arbetskamrater med mina trötta ögon, nollställd och oansad. De visar hänsyn och det uppskattar jag. Under  lunchrasten försöker jag motsträvigt men ändock sjunkande hålla igång ett samtal med en kollega om skapandets villkor utifrån lust, passion och prestation.

På onsdagkväll tänker jag vara med i konstnärligt kreativa kulturgruppen på jobbet, (kanske är alla med "konstnärsambitioner" jag någonsin känt numera i "utbildningssektorn" för att inspirera fler till att ha konstnärliga ambitioner). Jag anmälde mitt intresse redan då den startade för några veckor sedan men har inte fått mig för att gå dit tidigare. Det är länge sedan nu som jag själv avskrev mina konstnärsambitioner, måste vara närmare tjugo år sedan som jag packade ner färgtuber och penslar. Jag kunde inte förmå mig att vara meningsskapande, det var bara en yta och ett sökande efter identitet som hade slumpats på mig utav min tidiga utvecklade motoriska förmåga att rita beundransvärt. Orsaken till att jag ändå anmälde mitt intresse för kvällsgruppen var att jag trodde mig mogen att kunna hitta ett lustfyllt skapande... igen, eller snarare, hitta det nu, för jag tror kanske aldrig att jag haft det på riktigt. Inte mer än lusten av att bli beundrad, för mina verk.

Meningsskapande är så fyllt av prestationskrav för mig, kanske är det så för de allra flesta. Är det därför som samtalen oftast inte går djupare än det man har kontroll över? 

Jag hörde på radio igår att det läggs ungefär 50 kilo direktreklam i brevlådan per år, och det är en ökande kurva.

”Nej jag är inte så intresserad av politik”, ”Nä, vi diskuterar inte politik, för då blir vi bara ovänner”... men direktreklam i brevlådan, det är politik. 50 kilo politik om året,. ... Äta, sova, dö...

Jag måste se den filmen nu i veckan. När jag läste om den kände jag  igen regissörens upplevelser och tankar från min egen uppväxt i det gamla gruvsamhället Bjuv, som under min uppväxt på sextio- och sjuttiotalet stod under den goda Findus/Nestléfabrikens beskydd.

Varför avslöja sina brister... Den fick fortsätta heta Findus långt efter att Nestlé köpt fabrikerna i början av sextiotalet, Nestlé var ju lite fläckat bl a efter en mjölkersättningsskandal i Afrika.

Kan jag inte få vara som en Zorro med värjan mot kapitalets hals utan att behöva göra mig själv till en falsk tvivlare. Idealisten måste inte möta realisten och pragmatikern, de kan väl få vara två som aldrig möts och inte då heller behöver anpassa sig till ett liv tillsammans.

Se där, snart dags att repa med min glada orkester, glipan mellan arbete och fritid har rehabiliterat lite av mitt onda humör med hjälp av den här terapeutiska texten. En prestation bara det, tur att jag inte haft lätt för att uttrycka mig i skrift som barn och därmed inte närt författardrömmar, så att jag fortfarande kan tycka det är kul och ganska prestigelöst att skriva (publiceringen är svårare).

"Friheten förde oss hit" av Gunnar Ardelius är nu bokad på biblioteket, ska bli spännande att läsa.


fredag 5 oktober 2012

Världens barn och South Park

Ibland kan man få en insikt om att man tänker ganska rätt då man konfronteras med ett annat sätt att förhålla sig till sin omvärld. Igår kväll hade vi en välgörenhetskonsert på skolan där vi tillsammans med Världens barn och Läkarmissionen skulle samla pengar till just Världens barn. Samarbetet hade initierats av en kontakt på Världens barn organisationen och i deras koncept ingick det en artist kontrakterad av Läkarmissionen vars egenhändigt komponerade sånger skulle framföras. Vi hade fått mp3-filer och noter så att barnkörer och solister skulle kunna öva för att sedan framföra verken inför en publik bestående av föräldrar och anhöriga till våra elever.

Då artisten tycker att våra elever sjunger för dåligt så han sätter igång förinspelade band med kör och instrumentering där han själv kan leverera sångpålägg medan barnen och föräldrarna tror att det är deras sång som hörs via högtalarna. Det blir en parodisk uppvisning för oss som ser hur det urartar mer och mer. Barnen körs över, bandspelaren sätts till och med igång innan barnkören kommit på plats.

Då tänker jag att vad bra det är att få se sådant här... Nä det tänker jag inte just då, när jag står och håller hårt i ett metallben som blivit över vid scenbygget, men sen...

Vår filosofi på skolan har alltid varit att pusha för att alla ska våga uppträda inför andra och att de som lyssnar ska respektera de som vågar ställa sig på scenen. Jag förstärks i min övertygelse när jag får se detta spektakel där artisten inte vågar låta barnen låta förfärligt utan istället dränker dem med förinspelat material.

När jag kom hem på kvällen efter att ha städat upp i konsertlokalen sitter min fru och tittar på en dokumentär om en estetklass i Borlänge. Men har följt en klass på det estetiska programmet under deras tre år på gymnasiet. Jag fastnar för vad en elev uttrycker; de väljer alltid samma personer till huvudrollerna, och killar får alltid ta plats på scenen.

Vår yngsta son går också ett estetiskt program, musiklinjen på Heleneholms gymnasium i Malmö. Han går sitt tredje år nu, och då kan jag som förälder se just det som eleven i Borlänge uttrycker. Det är alltid samma personer som syns. På de stora elevkonserterna är det kanske 10 personer som får spela sina instrument. Samma basist i alla framträdande, två gitarrister och två pianister, en flöjtist. Och dessa personer som är väldigt duktiga och drivna på sina instrument återkommer på konsert efter konsert, medan de andra samlas i en jättekör för att ingen ska kunna säga att inte alla får vara med på konserterna.

Jag förstår inte alls detta marknadstänk hos skolan, jag menar det är ju inte skolan som drivit upp dessa virituoser. De var duktiga redan då de kom in på skolan, och det var många fler som var duktiga, kanske inte riktigt lika ”duktiga”... Men varför ska inte alla få möjlighet att utvecklas och kickas genom att få vara med på riktigt i dessa konserter?
Inte heller kan de vägra att vara med i ”Alibikören” eftersom det är betygsgrundande. Elitsatsningar där speciellt utvalda elever får förmåner och ett mer eller mindre öppet förakt för de som inte har tillräckliga kvalitéer vart är de på väg? Hur motiverar man denna satsning på fåtalet? Ännu har jag inte glömt hur de på en lektion fick serverat sig filmen ”the secret” och jag fick ett sms där sonen undrade om de blev utsatta för scientologer.

Idag på jobbet blir jag glad över att alla pedagoger har upplevt ungefär samma känsla av gårdagen konsert som jag, då finns det lite hopp i alla fall, en liten ö i oceaner av elitistiskt tänkande.

Jag visar den här texten för den aktuella sonen för att se om det är OK för honom att lämna ut honom och hans skola, får stryka en del som han menar kanske inte är mer en än skoltrött elevs klagan inför sina föräldrar. När jag berättar mer om vår skolkonsert där artisten bakat upp med ett bord fyllt med CD-skivor och musikvideos för försäljning inramat av två stora baner med en poserande artistsilhuett och hela grejen med förinspelad orkester och barnkörer som han tryckte i gång med en pedal. Jag beskriver hur han ser ut där han står på ett eget podium i vita jeans en vit funktionströja med ett svart triangulärt fält över bröstet och vita foppatofflor på fötterna. Då skrattar sonen gott och säger att det är precis som ett South Park avsnitt där artisten tar all plats på bekostnad av både de uppträdande barnen och syftet med konserten. Och jag ser mr Garrison framför mig.

min vän Lasse Råtta skriver om välgörenhet