En
vän till mig skriver i ett synnerligen välsmakande inlägg på
facebook efter Patti Smith konserten på KB igår bland annat, om alla dessa
människor i publiken som står blickstilla med sina mobiler och
digitalkameror riktade mot scenen.
”Allt
fler njuter inte i nuet utan njuter istället av att förmedla nuet,
som minuten senare ersätts av något annat mer aktuellt. Inte ens
när Smith under en hel låt tar sig tid till att gå runt och möta
oss, hälsa på, vinka, ta i hand och få kontakt med oss som är
där, tar publiken ner sina telefoner. De trycker istället kamerorna
mot hennes ansikte. Hon vill mötas, publiken vill till varje pris ta
en bild, en egen bild med sin egna iphone. ”
Jag
kan ju inte länka till hennes fina text på facebook men jag kanske ska be
att få lägga upp den någonstans så att fler kan få ta del av den
(speciellt de som missade konserten och inte har sett den på någon
mobil eller på youtube).
I vilket fall så satte texten igång en
tanke hos mig som jag burit embryot på ett tag nu. Kanske ända
sedan en annan vän till mig berättade om när han kom hem från en
Egyptenresa med säkert 20 filmrullar (ja det var länge sedan), och
besvikelsen han kände då han efter att ha fått framkallat bilderna
förstod att han hade upplevt resan via en kameralins. Det var
förresten på den tiden det var exklusivt att åka till Egypten.
För
någon vecka sedan var jag på picknickkonsert och just när Jan
Lundgren spelar ett finstämt stycke från Il Postino på flygeln
smyger en fotograf upp strax bakom mig där jag sitter och börjar
fotografera, inte en bild utan som en tjackspeedad metronom rasslar slutaren fram och tillbaka, i otakt
med musiken och världen runtomkring... och han slutar inte heller.
Han står så att det långa grå objektivet är nästan rakt
ovanför mitt huvud. Till sist får jag diskret dra honom i
kavajskörten (fint ord va?) och berätta för honom att det är
väldigt störande att höra mer av slutaren från hans fina
systemkamera än av pianostycket. Han tittar föraktfullt på mig,
backar några steg och lyfter upp kameran igen, intervallen minskar
något, kanske försöker han också göra det i takt nu.
När
stycket är slut reser jag mig upp och försöker på ett pedagogiskt
sätt förklara problemet för honom. Jag känner inte att jag får
något direkt gensvar, inget svar alls den här gången heller
faktiskt, och sätter mig ner igen. Min fru säger sedan att ”om
blickar kunnat mörda” så hade jag varit död och begraven efter
de blickar han gav min rygg innan han smet iväg.
Jag
inser här att det kan låta som att jag är en mycket behärskad människa. Tråden som håller ihop mig är dock mycket skör.
Egentligen vill jag bara ta hans kamera slänga den i golvet och
hoppa på den, men jag är plågsamt medveten om att mitt bordssällskap nog inte skulle
uppskatta en sådan aggressiv handling.
Det här
fick mig då att i alla fall att fundera i liknande banor som min
omgiven-av-iphone-zombies-vän tar upp. Vilken upplevelse är den
mest betydelsfulla? Kan man överhuvudtaget gradera upplevelser? Min
ögonblicksnjutning av ett realtids pianostycke gentemot
hobbyfotografens njutning senare framför datorn? Han kan
förhoppningsvis sortera ut ett antal i sitt tycke kanonbilder. En
skapande människa, inte bara en ytlig betraktare ”jag är minsann
också konstnär”. Eller Erikas aningen störda upplevelse av att inte ha
lika hängivna musikälskare omkring sig under Patti Smith konserten
gentemot ”jag var där” känslan när Eva stolt visar upp sin
skakiga och skrälliga mobilfilm för sina vänner som inte lyckades
få biljetter till konserten?
...här
är det någonting som inte känns riktigt bra...jag får fundera
lite mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar