torsdag 20 september 2012

VEMS UPPLEVELSE ÄR MEST VÄRD?

En vän till mig skriver i ett synnerligen välsmakande inlägg på facebook efter Patti Smith konserten på KB igår bland annat, om alla dessa människor i publiken som står blickstilla med sina mobiler och digitalkameror riktade mot scenen.

Allt fler njuter inte i nuet utan njuter istället av att förmedla nuet, som minuten senare ersätts av något annat mer aktuellt. Inte ens när Smith under en hel låt tar sig tid till att gå runt och möta oss, hälsa på, vinka, ta i hand och få kontakt med oss som är där, tar publiken ner sina telefoner. De trycker istället kamerorna mot hennes ansikte. Hon vill mötas, publiken vill till varje pris ta en bild, en egen bild med sin egna iphone. ” 
 
Jag kan ju inte länka till hennes fina text på facebook men jag kanske ska be att få lägga upp den någonstans så att fler kan få ta del av den (speciellt de som missade konserten och inte har sett den på någon mobil eller på youtube).

I vilket fall så satte texten igång en tanke hos mig som jag burit embryot på ett tag nu. Kanske ända sedan en annan vän till mig berättade om när han kom hem från en Egyptenresa med säkert 20 filmrullar (ja det var länge sedan), och besvikelsen han kände då han efter att ha fått framkallat bilderna förstod att han hade upplevt resan via en kameralins. Det var förresten på den tiden det var exklusivt att åka till Egypten.

För någon vecka sedan var jag på picknickkonsert och just när Jan Lundgren spelar ett finstämt stycke från Il Postino på flygeln smyger en fotograf upp strax bakom mig där jag sitter och börjar fotografera, inte en bild utan som en tjackspeedad metronom rasslar slutaren fram och tillbaka, i otakt med musiken och världen runtomkring... och han slutar inte heller. 

Han står så att det långa grå objektivet är nästan rakt ovanför mitt huvud. Till sist får jag diskret dra honom i kavajskörten (fint ord va?) och berätta för honom att det är väldigt störande att höra mer av slutaren från hans fina systemkamera än av pianostycket. Han tittar föraktfullt på mig, backar några steg och lyfter upp kameran igen, intervallen minskar något, kanske försöker han också göra det i takt nu. 
 
När stycket är slut reser jag mig upp och försöker på ett pedagogiskt sätt förklara problemet för honom. Jag känner inte att jag får något direkt gensvar, inget svar alls den här gången heller faktiskt, och sätter mig ner igen. Min fru säger sedan att ”om blickar kunnat mörda” så hade jag varit död och begraven efter de blickar han gav min rygg innan han smet iväg.

Jag inser här att det kan låta som att jag är en mycket behärskad människa. Tråden som håller ihop mig är dock mycket skör. Egentligen vill jag bara ta hans kamera slänga den i golvet och hoppa på den, men jag är plågsamt medveten om att mitt bordssällskap nog inte skulle uppskatta en sådan aggressiv handling.

Det här fick mig då att i alla fall att fundera i liknande banor som min omgiven-av-iphone-zombies-vän tar upp. Vilken upplevelse är den mest betydelsfulla? Kan man överhuvudtaget gradera upplevelser? Min ögonblicksnjutning av ett realtids pianostycke gentemot hobbyfotografens njutning senare framför datorn? Han kan förhoppningsvis sortera ut ett antal i sitt tycke kanonbilder. En skapande människa, inte bara en ytlig betraktare ”jag är minsann också konstnär”. Eller Erikas aningen störda upplevelse av att inte ha lika hängivna musikälskare omkring sig under Patti Smith konserten gentemot ”jag var där” känslan när Eva stolt visar upp sin skakiga och skrälliga mobilfilm för sina vänner som inte lyckades få biljetter till konserten?

...här är det någonting som inte känns riktigt bra...jag får fundera lite mer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar