Förtroendet
för Sverige hos det svenska folket är fortfarande stort. När
Amnesty international uppmanar Sveriges regering att lämna garantier
för att Julian Assange inte ska utlämnas till USA reserverar sig
Amnesty Sverige ”Svenska
sektionen anser inte att det vare sig är lämpligt eller möjligt
att kräva av den svenska regeringen att ge garantier för att
Assange inte utlämnas till USA. ”
Kanske
måste man i en sådan här text nu börja med att göra klart att
detta inte handlar om att ta ställning i det rättsfall där Julian
Assange är anklagad för våldtäkt och sexuella övergrepp.
Hanteringen av detta (oavsett skuldfrågan) av det svenska
rättsväsendet ger ju förstås också utrymme för en del ironiska
internationella kommentarer, men jag tänker inte spekulera kring den.
Finns
det då anledning att tro att Sverige skulle följa utlämningsavtalet
med USA vid en eventuell sådan amerikansk begäran om Assange kom
till Sverige? Sannolikheten för en sådan begäran skulle väl med
tanke på unge ”whistleblowern” Bradley Mannings öde vara
ganska stor.
Vad
har då Sverige för kopplingar till USA/NATO/CIA som får de utländska (vänster)intellektuella att misstänka att vi skulle gå USAs ärenden?
De
sista åren har jag som en liten hobby kopplat till mitt idoga
skrivtränande och bloggande läst många nyheter och artiklar från
fler källor än DN , Sydsvenskan, Sveriges radio och SVT. Det har
varit en intressant resa att också se hur de stora svenska
medierna skyddar de svenska läsarna/lyssnarna/tittarna från mer
komplicerade helhetsbilder. Det kan gälla allt från USAs inblandning och intressen i den afrikanska
våren till rapporeteringen runt den diplomatiska ”krisen” i Vitryssland. Här är det
konsensus om allt. Här är t ex Raoul Wallenberg en hjälte, punkt
slut, och inte också en bricka i ett politiskt spel.
Läser
man internationell och framförallt kanske lite överraskande också
amerikansk nyhetsrapportering så ger de en faktiskt en betydligt
bredare och mer komplicerad bild av verkligheten, i alla fall
utrikespolitiskt... Nja förresten, kanske inte direkt i den
amerikanska nyhetsrapporteringen, men det gömmer sig en del
initierade och kritiska artiklar i de större drakarna.
Efter
att president Clinton (under tiden 1995-1999) utfärdat direktiv
(FOIA) som medförde att säkerhetsdokument mer än 25 år gamla
offentliggjordes finner man i amerikansk och engelsk press avslöjanden om agent
Raoul Wallenberg. Det visar sig att han blev både avlönad och
värvad till uppdraget i Budapest av just CIA (då OSS). När jag
försöker hitta något om detta i svenska medier, speciellt i nu i
samband med 100års minnet så hittar jag som mest graverande; anledning till
fängslandet ”möjligen misstänkt som amerikansk spion”. Detta
femton år efter släppet av dessa dokument... Han är möjligen lika mycket en
hjälte ändå men man bör presentera relevanta fakta, om inte så
bara för att förstå varför han blev bortplockad utan att någon sedan
lade två strån i kors för att få honom fri. Jag tror inte
heller att ”tyst diplomati” -begreppet som helgardering var uppfunnet
då.
Sanningen
(en del av den) bakom DC 3:an, signalspaningsplanet som blev
nedskjutet under spaningsuppdrag 1952 (för NATO) av Ryssarna hölls
hemligt av Sveriges regering fram till i början av 2000-talet. Då
först var kanske det politiska klimatet lämpligt för att avslöja
det lilla gulliga neutrala landets allians med NATO utan att det blev
någon större politisk skandal.
Utvisningen
av de asylsökande, av USA misstänkta terroristerna till Egypten med
ett CIA-chartrat plan och den tortyr som väntade dem där. Fast det
där ber ju Sverige förstås om ursäkt för nu.
Det
finns lite för mycket inkonsekvens och skumma affärer i Sverige för
att jag skulle känna mig trygg med det politiska systemet,
säkerhetstjänsten och försvaret. Transittrafiken är såklart det som det alltid talas om i utlandet men också Saudiaffären, Utrikesministern
och Lundin oil (och att sitta orubbad i boet),
NATO-uppdragen/samarbetet, MUST som lämnade uppgifter om lämpliga
bombmål i Irak till NATO, Svenska soldater under NATO-befäl mm mm, och då har jag ändå inte tagit
upp några av de spännande konspirationsteorier som finns kring Estonia,
Ubåtsaffären, Bofors och Palme.
Konspirationsteorier
förresten, jag tycker det är betydligt värre med
konspirationspraktiker.
Här
i Sverige så verkar det finnas ett lite naivt stadigt och orubbat
förtroende för att allting ändå går rätt till och att alla
maktmänniskor är snälla, humana, ganska lite korrupta och smakfullt pragmatiska (förutom kanske stackars Juholt som pressen har satt dumstruten på)...
Den Sverigebilden
verkar inte riktigt finnas internationellt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar