lördag 29 september 2012

Kan man lita på svenskarna?

Förtroendet för Sverige hos det svenska folket är fortfarande stort. När Amnesty international uppmanar Sveriges regering att lämna garantier för att Julian Assange inte ska utlämnas till USA reserverar sig Amnesty Sverige ”Svenska sektionen anser inte att det vare sig är lämpligt eller möjligt att kräva av den svenska regeringen att ge garantier för att Assange inte utlämnas till USA.

Kanske måste man i en sådan här text nu börja med att göra klart att detta inte handlar om att ta ställning i det rättsfall där Julian Assange är anklagad för våldtäkt och sexuella övergrepp. Hanteringen av detta (oavsett skuldfrågan) av det svenska rättsväsendet ger ju förstås också utrymme för en del ironiska internationella kommentarer, men jag tänker inte spekulera kring den.

Finns det då anledning att tro att Sverige skulle följa utlämningsavtalet med USA vid en eventuell sådan amerikansk begäran om Assange kom till Sverige? Sannolikheten för en sådan begäran skulle väl med tanke på unge ”whistleblowern” Bradley Mannings öde vara ganska stor.

Vad har då Sverige för kopplingar till USA/NATO/CIA som får de utländska (vänster)intellektuella att misstänka att vi skulle gå USAs ärenden?

De sista åren har jag som en liten hobby kopplat till mitt idoga skrivtränande och bloggande läst många nyheter och artiklar från fler källor än DN , Sydsvenskan, Sveriges radio och SVT. Det har varit en intressant resa att också se hur de stora svenska medierna skyddar de svenska läsarna/lyssnarna/tittarna från mer komplicerade helhetsbilder. Det kan gälla allt från USAs inblandning och intressen i den afrikanska våren till rapporeteringen runt den diplomatiska ”krisen” i Vitryssland. Här är det konsensus om allt. Här är t ex  Raoul Wallenberg en hjälte, punkt slut, och inte också en bricka i ett politiskt spel.

Läser man internationell och framförallt kanske lite överraskande också amerikansk nyhetsrapportering så ger de en faktiskt en betydligt bredare och mer komplicerad bild av verkligheten, i alla fall utrikespolitiskt... Nja förresten, kanske inte direkt i den amerikanska nyhetsrapporteringen, men det gömmer sig en del initierade och kritiska artiklar i de större drakarna.

Efter att president Clinton (under tiden 1995-1999) utfärdat direktiv (FOIA) som medförde att säkerhetsdokument mer än 25 år gamla offentliggjordes finner man i amerikansk och engelsk press avslöjanden om agent Raoul Wallenberg. Det visar sig att han blev både avlönad och värvad till uppdraget i Budapest av just CIA (då OSS). När jag försöker hitta något om detta i svenska medier, speciellt i nu i samband med 100års minnet så hittar jag som mest graverande;  anledning till fängslandet ”möjligen misstänkt som amerikansk spion”. Detta femton år efter släppet av dessa dokument... Han är möjligen lika mycket en hjälte ändå men man bör presentera relevanta fakta, om inte så bara för att förstå varför han blev bortplockad utan att någon sedan lade två strån i kors för att få honom fri. Jag tror inte heller att ”tyst diplomati” -begreppet som helgardering var uppfunnet då.

Sanningen (en del av den) bakom DC 3:an, signalspaningsplanet som blev nedskjutet under spaningsuppdrag 1952 (för NATO) av Ryssarna hölls hemligt av Sveriges regering fram till i början av 2000-talet. Då först var kanske det politiska klimatet lämpligt för att avslöja det lilla gulliga neutrala landets allians med NATO utan att det blev någon större politisk skandal.

Utvisningen av de asylsökande, av USA misstänkta terroristerna till Egypten med ett CIA-chartrat plan och den tortyr som väntade dem där. Fast det där ber ju Sverige förstås om ursäkt för nu.

Det finns lite för mycket inkonsekvens och skumma affärer i Sverige för att jag skulle känna mig trygg med det politiska systemet, säkerhetstjänsten och försvaret. Transittrafiken är såklart det som det alltid talas om i utlandet men också Saudiaffären, Utrikesministern och Lundin oil (och att sitta orubbad i boet), NATO-uppdragen/samarbetet, MUST som lämnade uppgifter om lämpliga bombmål i Irak till NATO, Svenska soldater under NATO-befäl mm mm, och då har jag ändå inte tagit upp några av de spännande konspirationsteorier som finns kring Estonia, Ubåtsaffären, Bofors och Palme.

Konspirationsteorier förresten, jag tycker det är betydligt värre med konspirationspraktiker.

Här i Sverige så verkar det finnas ett lite naivt stadigt och orubbat förtroende för att allting ändå går rätt till och att alla maktmänniskor är snälla, humana, ganska lite korrupta och smakfullt pragmatiska (förutom kanske stackars Juholt som pressen har satt dumstruten på)... 

Den Sverigebilden verkar inte riktigt finnas internationellt.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar