lördag 29 september 2012

Kan man lita på svenskarna?

Förtroendet för Sverige hos det svenska folket är fortfarande stort. När Amnesty international uppmanar Sveriges regering att lämna garantier för att Julian Assange inte ska utlämnas till USA reserverar sig Amnesty Sverige ”Svenska sektionen anser inte att det vare sig är lämpligt eller möjligt att kräva av den svenska regeringen att ge garantier för att Assange inte utlämnas till USA.

Kanske måste man i en sådan här text nu börja med att göra klart att detta inte handlar om att ta ställning i det rättsfall där Julian Assange är anklagad för våldtäkt och sexuella övergrepp. Hanteringen av detta (oavsett skuldfrågan) av det svenska rättsväsendet ger ju förstås också utrymme för en del ironiska internationella kommentarer, men jag tänker inte spekulera kring den.

Finns det då anledning att tro att Sverige skulle följa utlämningsavtalet med USA vid en eventuell sådan amerikansk begäran om Assange kom till Sverige? Sannolikheten för en sådan begäran skulle väl med tanke på unge ”whistleblowern” Bradley Mannings öde vara ganska stor.

Vad har då Sverige för kopplingar till USA/NATO/CIA som får de utländska (vänster)intellektuella att misstänka att vi skulle gå USAs ärenden?

De sista åren har jag som en liten hobby kopplat till mitt idoga skrivtränande och bloggande läst många nyheter och artiklar från fler källor än DN , Sydsvenskan, Sveriges radio och SVT. Det har varit en intressant resa att också se hur de stora svenska medierna skyddar de svenska läsarna/lyssnarna/tittarna från mer komplicerade helhetsbilder. Det kan gälla allt från USAs inblandning och intressen i den afrikanska våren till rapporeteringen runt den diplomatiska ”krisen” i Vitryssland. Här är det konsensus om allt. Här är t ex  Raoul Wallenberg en hjälte, punkt slut, och inte också en bricka i ett politiskt spel.

Läser man internationell och framförallt kanske lite överraskande också amerikansk nyhetsrapportering så ger de en faktiskt en betydligt bredare och mer komplicerad bild av verkligheten, i alla fall utrikespolitiskt... Nja förresten, kanske inte direkt i den amerikanska nyhetsrapporteringen, men det gömmer sig en del initierade och kritiska artiklar i de större drakarna.

Efter att president Clinton (under tiden 1995-1999) utfärdat direktiv (FOIA) som medförde att säkerhetsdokument mer än 25 år gamla offentliggjordes finner man i amerikansk och engelsk press avslöjanden om agent Raoul Wallenberg. Det visar sig att han blev både avlönad och värvad till uppdraget i Budapest av just CIA (då OSS). När jag försöker hitta något om detta i svenska medier, speciellt i nu i samband med 100års minnet så hittar jag som mest graverande;  anledning till fängslandet ”möjligen misstänkt som amerikansk spion”. Detta femton år efter släppet av dessa dokument... Han är möjligen lika mycket en hjälte ändå men man bör presentera relevanta fakta, om inte så bara för att förstå varför han blev bortplockad utan att någon sedan lade två strån i kors för att få honom fri. Jag tror inte heller att ”tyst diplomati” -begreppet som helgardering var uppfunnet då.

Sanningen (en del av den) bakom DC 3:an, signalspaningsplanet som blev nedskjutet under spaningsuppdrag 1952 (för NATO) av Ryssarna hölls hemligt av Sveriges regering fram till i början av 2000-talet. Då först var kanske det politiska klimatet lämpligt för att avslöja det lilla gulliga neutrala landets allians med NATO utan att det blev någon större politisk skandal.

Utvisningen av de asylsökande, av USA misstänkta terroristerna till Egypten med ett CIA-chartrat plan och den tortyr som väntade dem där. Fast det där ber ju Sverige förstås om ursäkt för nu.

Det finns lite för mycket inkonsekvens och skumma affärer i Sverige för att jag skulle känna mig trygg med det politiska systemet, säkerhetstjänsten och försvaret. Transittrafiken är såklart det som det alltid talas om i utlandet men också Saudiaffären, Utrikesministern och Lundin oil (och att sitta orubbad i boet), NATO-uppdragen/samarbetet, MUST som lämnade uppgifter om lämpliga bombmål i Irak till NATO, Svenska soldater under NATO-befäl mm mm, och då har jag ändå inte tagit upp några av de spännande konspirationsteorier som finns kring Estonia, Ubåtsaffären, Bofors och Palme.

Konspirationsteorier förresten, jag tycker det är betydligt värre med konspirationspraktiker.

Här i Sverige så verkar det finnas ett lite naivt stadigt och orubbat förtroende för att allting ändå går rätt till och att alla maktmänniskor är snälla, humana, ganska lite korrupta och smakfullt pragmatiska (förutom kanske stackars Juholt som pressen har satt dumstruten på)... 

Den Sverigebilden verkar inte riktigt finnas internationellt.



onsdag 26 september 2012

TinTin-skandalens mörka drivkrafter



Jag blir nästan rädd för denna ”hårfön” av indignation över att Behrang Miri ville flytta TinTin-albumen från 10-13 årsavdelningen på Kulturhusets bibliotek några meter in till Serieteket. I mitt tycke en relevant förflyttning, eftersom den serien kanske ska läsas i rätt kontext (vilket många verkar överens om, att den är ett historiskt dokument som vi kan lära oss gamla tiders värderingar av). Jag ser inte det kontroversiella i detta och förstår inte alla de som ropar att det är censur och åsiktsförtryck. Jag är själv en stor beundrare av Herge som berättare och tecknare och tycker naturligtvis inte att de ska brännas på bål eller gömmas i en källare... och, det är det väl ingen som tycker...?

Men att bara låta dem ligga där på barnavdelningen och ligga, för jag tänker nog att biblioteken är en garant för att barnlitteraturen som presenteras där är pedagogiskt OK... Jag skulle t ex inte vilja att mina barn hittade antisemitisk barnlitteratur från Nazityskland där... eller tänker då någon att det så fort ett barn tar upp ett TinTin-album så ska det störta fram en bibliotekspedagog och förklara för barnet i vilken kontext verket är skapat i? Nej, då är det väl bättre att flytta dem till Serieteket där de hamnar i ett annat sammanhang.

Eller så tycker man annorlunda, men att ropa om att det skulle vara ett totalitärt förhållingssätt, åsiktsförtryck, historierevision och censur är väl magstarkt.

Det blir kanske lite lättare att förstå de hatiska stämningar som kommer i omlopp när man hädar profeten Mohammed med en rondellhundsteckning eller en youtubefilm när man ser vilka reaktioner en förflyttning av några seriealbum kan få. En gradskillnad jovisst, men ändå. Här drar debattörerna gärna paralleller till entartete kunst och bokbål i NaziTyskland

Ett tag tänkte jag att det var för att det var på Twitter reaktionerna var som snabbast och vildast man missade att se hela bilden. Att man på de 140 tecken som står till buds i ett twitterflöde inte kan ge en nyanserad bild av varför man avsåg att flytta dessa seriealbum (Kursiv text är 140 tecken).

Men sen läser jag på morgonen Sydsvenskans rapportering och krönikor om ”händelsen”. Och  Stockholms kulturborgarråd Madelaine Sjöström uttalar sig i DN – Jag är orolig för den diskussion som pågår inom huset. Jag kan inte låta bli att jämföra med vad som pågår i länder som Ungern där bibliotek, teater och andra kulturella och konstnärliga uttryck är på väg att politiseras. Det bör bekämpas. Kulturhusets konstnärliga ledare säger nästan samma saker som man gör i Ungern. Genom att censurera biblioteksutbudet spelar han de främlingsfientliga krafterna rätt i händerna.

Och jag tänker att det kanske är något annat ändå. Man använder det som ett exempel på ”överförmynderi” och statliga ingrepp på människans frihet? Ett förvrängt nyliberalt politiskt slagträ, jag ser parallellerna till Muhammedfilmen igen...

plats för att flippa ut....

...OK, nu räcker det.

Som förälder gör man såklart ett antal felbeslut, eller i alla fall mindre välbetänkta beslut och val. En av de beslut som jag ofta tänker på är när jag gav mina barn både tillåtelse och välsignelse att köpa ett TV-spel som heter Grand Theft Auto. Ett väldigt välgjort spel med fantastisk grafik och väl genomtänkta utmaningar, ett spel som fick högsta betyg av alla spelsajter och branschtidningar.

Spelet har några ”små” moraliska brister dock... Man är i spelet en gangster som rånar, stjäl, våldtar, misshandlar och dödar i sin framfart för att komma högre i rang inom gangstervärlden. Som vuxen kunde jag se ironin hos spelskaparna... kanske kunde jag inbilla mig att mina barn också skulle uppfatta detta.

Ja, jag tycker att jag gjorde fel som lät mina barn köpa detta spel på grund av den minst sagt tvivelaktiga moralen och otäcka samhällssynen. Fast jag kanske hade gjort samma sak igen.

Jag kan ju inte försvara mitt val med att den speglar samhällsklimatet, vilket den ju i viss mån gör... Nej det är fel, jag ska inte förmedla dessa värderingar till mina barn, och jag ska kanske inte heller stödja det företag som utvecklat spelet genom att köpa det... Men, detta spel tillhör absolut spelhistorien, vi ska inte bränna det på bål... men vi kanske inte heller ska låta våra barn spela det. Och om vi ska göra det måste vi nog också ta en diskussion om innehållet med dem... I alla fall tänka tanken att göra det...

Och apropå tanken, Tankesmedjan i P3 har ett väldigt roligt och träffande inslag om censurskandalen på Kulturhuset..

EDIT: det här tycker jag är värre

Ett inlägg i kategorin, Nallebjörnar, rondellhundar, youtubefilmer, hen, TinTin, saker som orsakar de stora konflikterna.









tisdag 25 september 2012

Tintin på bokbålet

Tintin... oj oj oj skulle seriealbumen flyttas från barnavdelningen för att de anses rasistiska och schablonartade i dag. Här i Arlövs bibliotek har vi ju som bekant Kal P dal, den gamle skånepartisten, han är invald till  ”hall of fame” tillsammans med fyra andra Burlövsprofiler på vårt lilla Arlövsbibliotek... Ett föredöme för de unga i Burlöv sades det när han postumt valdes in till denna lilla exklusiva skara.

Sverigedemokraterna hade vi väl enats om att tycka illa om...typ, men om man försöker problematisera bilden av Tintin och Kal P Dal... Kritisera dem... nä jävlar, för det läste och lyssnade vi på som barn och inte fasen har vi blivit skadade av det. Tvärtom vi blev skitkloka. Vi kan till och med göra en musikal om fenomenet Kal P Dal utan att låtsas om att han var Skånepartiets galjonsfigur.

Negerbållar har det förresten alltid hetat och vad är det för jävla trams att kalla dem för chokladbållar, det kommer jag aldrig att göra, och mina ungar får säga negerbåll så mycket de vill”.

HEN, men hallå ska vi inte få vara han eller hon längre!!! JÄVLA TRAMS, om man nu inte vet om busschauffören är en man eller kvinna får man väl säga ”hon eller han” eller den istället, varför skulle vi ha ett nytt ord för något könlöst?

Hen det betyder ju förresten höna på engelska, visste ni det va?” Bra att Dagens Nyheter tog ställning mot de där HÅBETEKU-arna med hår under armarna, feministmaffian som bara vill synas och höras i media.”

JA, Vaddå att Tintinböckerna är rasistiska? Så såg det ju ut förr i tiden, tror ni inte att barnen kan hantera det? Barn är faktiskt skitsmarta nuförtiden... Annars hade de ju gått på all reklam som visas i TV , gillat Justin Bäver, hängt på Mc Donalds och haft den nyaste Iphonen.

I SÅ FALL MÅSTE VI TA BORT PIPPI FRÅN BARNHYLLORNA OCKSÅ!! AAARGH!!

För helvete fram med Ultima Thuleskivorna också, det är ju bara rockenroll! Och Var fan är Ville, Valle och Viktor?

och så det lilla hjärtat... hon som ritade menade ju inte att göra en golliwoggfigur bland fabeldjuren, så då gälls det inte.

Det skulle kunna bli riktigt intressanta diskussioner kring de här sakerna, det är ju inget bokbål, man ville ta bort dem från barnavdelningen, men det sätter verkligen igång folk på ett rätt obehagligt sätt. Jag läste Kitimbwa Sabunis pedagogiskt förklarande inlägg på svt-debatt... och...sen läste jag kommentarerna och himmel och pannkaka, snacka om ”White rage”.

måndag 24 september 2012

Nallebjörnar och youtubefilmer



Skall man strunta i att berätta bakgrund om man tror att det är i ett gott syfte? När svenska ambassadören förklaras icke önskvärd i Vitryssland, ska man då trots allt berätta att den vitryska demokratirörelsen som ambassadören samarbetade med också är en av de CIA-stödda organisationer som arbetar för en nyliberal USA-vänlig värld? (Jag skriver CIA och menar då den därifrån avknoppade National Endowment for Democracy (NED), tycker det blir tydligare om jag skriver  CIA, vilket det ju också är). Istället kan man låtsas att det är en svensk reklambyrå släppt ner nallebjörnar från ett flygplan som är orsaken till den ”diplomatiska krisen”...

Intressant det där med att ta sig namn som ger goda associationer. Allt som heter något med demokrati verkar ju vara gott... (glömt DDR?)... Eller som de svenska organisationer som också är sammankopplade med CIA /NED, Olof Palme international center , Anna Lindh Foundation, och Jarl Hjalmarssonstiftelsen den sistnämnda kanske inte har riktigt samma fina klang för alla, men usch att klanka ner på Olof Palme eller Anna Lindh och påstå att de skulle ha samröre med CIA... Nej det låter ju lika dumt som att säga att moderaterna är ett arbetarparti...

I Ryssland har man förresten bestämt att de demokratirörelser som får sitt huvudsakliga stöd från CIA/NED skall benämnas som utländska agenter, något som hånats friskt i svenska medier... Men det är väl en rätt OK varudeklaration i alla fall... Kan ju försöka tänka motsvarande scenario i USA.

Jag förundras rätt ofta över hur kritik mot USA så lätt sopas under mattan och så förblir de ”the good guys”... Jag menar så jäkla svårt är det inte att se att det största hotet mot världsfred, klimatet och jämlikhet faktiskt är amerikanerna...och NATO... Vilket annat land har: släppt atombomber över storstäder? Använt vapen med utarmat uran både i forna Jugoslavien och Irak? Ja hela sydamerikagrejen, Narkotikahanteringen, Haiti, Guantanamo, Kuba, Iran-Contras, Manning, Irakkrigets med dess påhittade massförstörelsevapen, stödet till Israel gällande Gaza, Afganistan, drönarna över Pakistan, Vietnam, Agent Orange, Libyen mm mm... Och då har vi antagligen bara fått reda på en bråkdel.

Därmed inte sagt att alla andra är goda (retar mig på att jag kände mig tvungen att skriva det där)... men hallå, lite balans... Kapitalism är drivkraften för den amerikanska ”demokratirörelsen” … en kapitalism som gynnar de rika i USA, och som kolonialiserar land efter land med sitt nyliberala gift.

Och så undrar man hur det kan komma sig att så många svenska ungdomar inte tror på demokrati och har en dragning att tro på konspirationsteorier...

Är det verkligen bara "Mohammedfilmen" som retar upp våra muslimska vänner? Eller kan det var något annat som ligger bakom? Drönarattacker i Pakistan? Att de är omringade av riktade amerikanska kärnvapen? Irak, Afganistan och hela den fukkade amerikanska mellanösternpolitiken?

man nej, Nallebjörnar och youtubefilmer det  orsakar de stora konflikterna...

torsdag 20 september 2012

VEMS UPPLEVELSE ÄR MEST VÄRD?

En vän till mig skriver i ett synnerligen välsmakande inlägg på facebook efter Patti Smith konserten på KB igår bland annat, om alla dessa människor i publiken som står blickstilla med sina mobiler och digitalkameror riktade mot scenen.

Allt fler njuter inte i nuet utan njuter istället av att förmedla nuet, som minuten senare ersätts av något annat mer aktuellt. Inte ens när Smith under en hel låt tar sig tid till att gå runt och möta oss, hälsa på, vinka, ta i hand och få kontakt med oss som är där, tar publiken ner sina telefoner. De trycker istället kamerorna mot hennes ansikte. Hon vill mötas, publiken vill till varje pris ta en bild, en egen bild med sin egna iphone. ” 
 
Jag kan ju inte länka till hennes fina text på facebook men jag kanske ska be att få lägga upp den någonstans så att fler kan få ta del av den (speciellt de som missade konserten och inte har sett den på någon mobil eller på youtube).

I vilket fall så satte texten igång en tanke hos mig som jag burit embryot på ett tag nu. Kanske ända sedan en annan vän till mig berättade om när han kom hem från en Egyptenresa med säkert 20 filmrullar (ja det var länge sedan), och besvikelsen han kände då han efter att ha fått framkallat bilderna förstod att han hade upplevt resan via en kameralins. Det var förresten på den tiden det var exklusivt att åka till Egypten.

För någon vecka sedan var jag på picknickkonsert och just när Jan Lundgren spelar ett finstämt stycke från Il Postino på flygeln smyger en fotograf upp strax bakom mig där jag sitter och börjar fotografera, inte en bild utan som en tjackspeedad metronom rasslar slutaren fram och tillbaka, i otakt med musiken och världen runtomkring... och han slutar inte heller. 

Han står så att det långa grå objektivet är nästan rakt ovanför mitt huvud. Till sist får jag diskret dra honom i kavajskörten (fint ord va?) och berätta för honom att det är väldigt störande att höra mer av slutaren från hans fina systemkamera än av pianostycket. Han tittar föraktfullt på mig, backar några steg och lyfter upp kameran igen, intervallen minskar något, kanske försöker han också göra det i takt nu. 
 
När stycket är slut reser jag mig upp och försöker på ett pedagogiskt sätt förklara problemet för honom. Jag känner inte att jag får något direkt gensvar, inget svar alls den här gången heller faktiskt, och sätter mig ner igen. Min fru säger sedan att ”om blickar kunnat mörda” så hade jag varit död och begraven efter de blickar han gav min rygg innan han smet iväg.

Jag inser här att det kan låta som att jag är en mycket behärskad människa. Tråden som håller ihop mig är dock mycket skör. Egentligen vill jag bara ta hans kamera slänga den i golvet och hoppa på den, men jag är plågsamt medveten om att mitt bordssällskap nog inte skulle uppskatta en sådan aggressiv handling.

Det här fick mig då att i alla fall att fundera i liknande banor som min omgiven-av-iphone-zombies-vän tar upp. Vilken upplevelse är den mest betydelsfulla? Kan man överhuvudtaget gradera upplevelser? Min ögonblicksnjutning av ett realtids pianostycke gentemot hobbyfotografens njutning senare framför datorn? Han kan förhoppningsvis sortera ut ett antal i sitt tycke kanonbilder. En skapande människa, inte bara en ytlig betraktare ”jag är minsann också konstnär”. Eller Erikas aningen störda upplevelse av att inte ha lika hängivna musikälskare omkring sig under Patti Smith konserten gentemot ”jag var där” känslan när Eva stolt visar upp sin skakiga och skrälliga mobilfilm för sina vänner som inte lyckades få biljetter till konserten?

...här är det någonting som inte känns riktigt bra...jag får fundera lite mer.

tisdag 18 september 2012

ETT LÖPSTEG FRÅN HEMMET


Igår när jag kom hem från jobbet märkte jag att jag inte hade fått med mig hemnyckeln, och ingen öppnade när jag knackade på dörren. Solen sken så det var ingen större fara, jag kunde vila en stund i baden-badenstolen tills någon kom hem. Barnen kan man förstås inte räkna med att de ska vara hemma, de är oftare hos sina respektive flickvänner än hemma, men min fru borde väl komma ganska snart. Hon skulle till ögonläkaren klockan ett idag och hade blivit varnad för att hon skulle vara extremt ljuskänslig efteråt. Den skarpa höstsolen skulle väl i så fall väl tvinga hem henne ganska snart. Jag provade ändå att ringa både hemtelefon och hennes mobil utan att få något svar. Behöver förstås inte betyda något eftersom hon ofta glömmer att ladda sin telefon. Förr glömde hon att ta med den, nu har hon den oftast med i alla fall.


Klockan blev fem utan att någon kommit, jag hade slumrat till en stund, provar ringa igen... inget svar. Bilnyckeln har jag, hade tagit av hemnyckeln och satt den i myntfickan på joggingbyxan igår när jag skulle ut och försöka springa en runda eftersom jag inte ville ha hela stora nyckelknippan med mig. Där ligger den väl fortfarande kvar.


Försöka springa, ja... jag har haft väldigt jobbigt med knäet ända sedan i våras, var ju också hos en ortoped och blev typ ”friskförklarad”. Fastän jag efter varje försök att springa eller dansa varit helt förstörd i knäet dagarna efter. Jag började jag att motionscykla istället, för att skona knäet. Motionen behöver jag i alla fall för att som bäst kunna balansera på gränsen till fullständigt förfall. Nu har jag också fått problem med vänstra armen som ibland domnar och ryggen värker. Kiropraktorn som jag var hos trodde att det var cyklingen och hur jag belastar rygg och armar när jag lägger min tyngd mot styret och hur ojämnheter i vägen fortplantas upp, som var orsaken till just de besvären.


Förra helgen, i bastun efter att ha försökt jogga 3 kilometer i bokskogen kommer jag i slang med en man som haft samma besvär med knäet som jag beskriver. -Fel skor, säger han. Du ska köpa Asics som har extra pronationsstöd och gel-dämpning, Nike som du har, funkar inte så bra för oss som har kommit upp både i ålder och vikt.


Utelåst men med tillgång till bil. Då passar det kanske bra att åka iväg till sportaffären och kolla upp vad det finns för skor. Först går jag in på den stora U-sportaffären vid Toftanäs, hade ändå tänkt ta mig dit för att köpa en ny vattenflaska istället för den jag glömde någonstans när vi spelade på Gittans sextioårsfest. Varför blir man aldrig av med de fula vattenflaskorna? Jag köpte två likadana nu, snygga, om jag skulle slarva bort den ena. Jag tittar lite förstrött på joggingskorna men känner mig inte riktigt i form för att be om hjälp av någon expedit. Hittar istället en skjorta på friluftsvaruavdelningen, eller på ”outdoor” som de säger i högtalarna när de behöver hjälp i kassan av någon just därifrån.


Jag betalar och lämnar butiken, fast jag tänker, att jag borde nog gå in på den intilliggande sportaffären också. Det är ju trots allt inte var dag som jag är ute och shoppar. När jag står där och stirrar på joggingskorna kommer det en ung spänstig kille och frågar om han kan hjälpa till. Jag säger att jag kanske skulle vilja det, och berättar om mitt möte med mannen i bastun. Expediten ber mig att ta av skorna och snurra runt så att han kan se efter om jag har någon ”pronation”. Ja, säger han där han ligger på golvet och kollar mina fötter och jag snurrat runt några gånger, du har ganska kraftig pronation på vänster fot, det vill säga att fotleden viker inåt, och det påverkar såklart knäet.

-Den här skon, säger han och tar fram en svart Dart Vadermask-liknande sko, är vad du ska ha. En fruktansvärt ful plastig sak med en massa ”tuffa” detaljer, en sko som jag av utseendemässiga skäl hade tvekat till att köpa även till ett sjuårigt barn. Jag har tidigare köpt skor i varselfärger fastän det har skurit i mitt estetiska sinne bara för att de skulle vara bäst, men detta är att gå några steg till, känner jag. 2 000 kronor kostade de också, tror att det var likadana som jag såg i förra butiken för strax under 1 700, så i vilket fall som helst så tackar jag för mig och tänker åka hem utan några gymnastikskor.

Min fru hade ringt under tiden som jag var i den här affären och förklarat att både hon, sonen och sonens flickvän varit hemma hela tiden, frun hade varit så ljuskänslig att hon varit tvungen att gå och lägga sig, sonen och flickvännen hade varit instängda på rummet och inte hört hemtelefonen...



På väg mot bilen tänker jag, äh men vad tusan det kommer att ta en evighet innan jag får för mig att gå in i en sportaffär igen. Jag tar mig till första affären igen och går direkt bort till mannen vid informationsdisken på skoavdelningen. Han ser ut som att han springer ett maratonlopp i veckan. -Jag behöver hjälp med skor, har pronation på vänster fot och behöver ett par skor som kan kompensera det. -Okej säger mannen med stort allvar, då måste vi först se hur du springer på löpbandet så att vi kan göra en korrekt bedömning av vilka skor som passar. Jag tar på mig ett par normalskor som han ger mig och hoppar upp på löpbandet. Under tiden som jag springer så filmas mina fötter och det är den filmsekvensen som vi sedan tillsammans tittar på. Mina fötter ser fruktansvärt ospänstiga ut på filmen, som när man ser hur de där sjukligt tjocka amerikanerna vaggar fram. Han förklarar att jag pronerar på båda fötterna, kanske till och med mer på höger fot. Han visar med rutnät på skärmen och säger sedan att vi ska prova en sko som borde göra mitt löpsteg neutralt. Han kommer tillbaka med en Asics sko, inte starwarsmodellen, utan en som faktiskt ser ut som en ganska normal joggingsko.


När vi tittar på filmen efter jag sprungit med dem så visar han på hur min fotnedsättning blivit rak. Jag tycker fortfarande att det ser ut som någon slags elefantwalk men skon är skön och jag bestämmer mig för att köpa den... efter att först ha frågat om priset. 1300 spänn, rena kapet då i förhållande till den fula svarta tänker jag. När jag ska gå frågar han mig
-Vad har du för strumpor när du springer... och, utan att riktigt veta hur det gått till så står jag snart vid kassan, inte bara med skorna utan också ett par löparstrumpor för 139kr paret.


Då har jag ändå på den långa vägen från skoavdelningen till kassan gått förbi ett antal korgar med skyltar; typ köp 100 par strumpor för 25kr .Jag har tänkt att jag diskret skulle kunna dumpa 139 kronors-strumporna någonstans på vägen, men nu står jag ändå där, framför samma kille som jag för en stund sedan köpte vattenflaskor och skjorta av, bara det är lite pinsamt...om han känner igen mig, vad tänker han då?