Majvor hade ringt mig tidigare idag och berättat att en granne hade hittat pappa sittande på trottoaren. Han hade ramlat på väg hem från City Gross som ligger en bra bit bort från där de bor, där hade han varit och köpt en påse gräsfrö. När jag var där för några dagar sedan tittade jag på just gräsmattan och undrade vem som klippte den, den såg riktigt välskött ut. Jag fick inget svar och framhärdade inte. Grannen som hade hittat pappa hade hjälpt honom hem, sedan hade närmsta grannarna sedan trettio år Majvor och Villy tagit över. Majvor berättade senare för mig att hon varit o lämnat fröerna och fått tillbaka pengarna. Hennes man Villy hade suttit med pappa en stund där hemma. Han hade varit väldigt trött av anstängningen och anspänningen.
Pappa ringde mig förra veckan och gratulerade på min namnsdag. Jag hade själv ingen aning om det eftersom jag inte haft namnsdag när jag var liten. Jag förstår nu att det naturligtvis var ett bra tillfälle för honom att indirekt be om hjälp. Han berättade att han hade lite svårt att gå, en utväxt under foten ömmade. Den ska opereras den 21:a juni. Salli, hans fru hade ju också den där lilla grejen som skulle opereras bort i magen den 10:e. Han var lite orolig för logistiken och jag lovade att jag skulle hjälpa till, kunde titta till pappa när hon opererades och jag kunde skjutsa honom till sjukhuset när han skulle opereras eftersom han ju hade så svårt att gå.
Jag åkte dit efter jobbet och såg Sveriges EM-match mot Ukraina den dagen Salli åkt in för att opereras. Villy, en mysgubbe i sjuttioårsåldern med undergivet krökt rygg och en urtvättad blå basebollkeps på huvudet kom i pausen. Han sjönk vant ner i soffan, kliade sig i det mjuka skägget och undrade om pappa hade bjudit mig på någon öl? Jag säger att det inte skulle varit intressant eftersom jag ju kört bil. Strax därefter kommer hans fru Majvor, hon låser upp dörren själv. Villy säger att de har nyckel till huset om något skulle hända. Hon är vad man skulle kunna kalla en parant dam, en sådan man kan förväntas stöta på i Bohuslän vid någon affärsgata med små eleganta kläd- och badrumstillbehörsbutiker. Mörkblå välpressade byxor och en röd stel blus. Tjockt gråblont hår med några mörkare slingor i en kort välsprayad stilig frisyr.
-Vad gör dina barn nu då? frågar hon. Jag berättar att den yngsta går på musikgymnasium och att vår äldsta just gått ut skrivarlinjen i Skurup. Hon säger att hennes svärson också skriver men att han är arbetssökande har svårt att hitta något. Ja det är ingen lätt branch säger jag. -Ja han är ju filosofie doktor, och har precis avslutat en beställd bok om ABFs 100-åriga historia. Han undervisar förstås också en del på universitetet också men det är ju svårt för honom. Jag undrar för mig själv vad hon egentligen vill ha sagt.
Sen ställer hon sig bakom fåtöljen där pappa sitter och pratar tyst för att han inte ska höra. Batterierna till hans hörapparat är slut har han berättat tidigare. Hon grimaserar medlidsamt med ansiktet så att jag ska förstå hur illa det är, och att det är så synd om min far under tiden hon berättar att Salli angett henne som närmsta anhörig. Pappa sitter och försöker vända sig och se vad som pågår bakom hans rygg. Det är något med Majvor som gör mig oerhört irriterad. Hon är såklart ett offer, en granne som har sett sig själv bli betraktad som pappa och hans frus närmaste anhöriga. De man kan gå till när man har problem med något, de som alltid är villiga att hjälpa till. Hon berättade, på kanske berättigat självgott och lite anklagande vis hur hon har hjälpt dem med deras räkningar efter att Salli inte fått betala elräkningen på elbolagets kontor. Majvor hade fixat så att de kunnat ansöka om autogiro. -De klarar sig inte själv. -Din pappa kom ju till mig och sa att han inte hörde någonting för ett tag sedan fyller Villy i. Jag sa att -men jag hör ju dig, sa han och skrattade. -Kommer du ihåg det Henrik? sa han och höjde rösten. -Det visade sig att han hade hittat någon knapp på fjärrkontrollen som stängde av ljudet på TVn.
Nu sitter jag ensam en torsdagskväll framför Italien-Kroatien-matchen. Klockan är sju jag har druckit en halv flaska vin och ätit ett paket bacon, två stekta ägg och några uppstekta nypotatisar från igår. Min fru och barnen har åkt till svägerskan i Stockholm för att fira kusinens student. Jag är hemma och är kattvakt till oss och svärföräldrarna som också åkt för att uppvakta barnbarnet. Kattvakt, farvakt och styvmorsvakt. På vakt, giv akt.
När jag fått reda på att pappa hade ramlat ringde jag till en sjuksköterska på hemvården och undrade om de inte kunde titta till min pappa så att han inte hade skadat sig i fallet. Ja är det Henrikki sa de? Henrikki? för mig har han alltid varit Henrik... Henrikki. De skulle titta till honom och de ringde mig senare och berättade att han hade fått en bula i skallen men ingen hjärnskakning eller sådant, att det var OK med honom men att de skulle titta till honom igen imorgon. Jag får väl också ta ledig från jobbet imorgon för att gå på vårdplaneringen för Salli. Min mamma hette Sally, hon var så arg för att pappas nya fru hade nästan samma förnamn och samma efternamn. Passar väl på att åka inom och kolla till pappa också, sedan svärföräldrarnas katt...hem till våra katter, en afterworköl och sedan en efterlängtad grabbkväll med mina gamla goda vänner framför Sverige Englandmatchen, i bästa fall...
och Majvor... jag tänker inte vara tacksam för deras uppoffringar... tänker inte tacka dem, det är inte mig de hjälper. Men jag ska inte heller irritera mig på dem mer.
