tisdag 29 maj 2012

En husbilsruin

I augusti förra året kände jag att det var läge att använda en del av arvepenningarna från mamma till att uppfylla en gammal önskning. Jag har så länge jag kommer ihåg velat ha en folkvagnsbuss, såklart helst en sån där vacker sextiotals veteranbil, men vilken som helst skulle funka. På blocket hittade jag en röd sak från 1983 ombyggd till husbil med förhöjt tak, kyl och gasspis. Det var en del av ett dödsbo och de vuxna barnen hade hand om försäljningen. Deras pappa hade varit mekaniker och bytt orginalmotorn till en betydligt starkare, satt in automatväxellåda, farthållare, elektriska fönsterhissar med mera, allting väl dokumenterat i medföljande tre pärmar. Jag pratade med dem i telefon några gånger innan jag bestämde mig för att ta tåget upp till Stockholm och förhoppningsvis kunna köra husbilen hem till Arlöv efter genomfört köp sedan.

Bilen var hemma hos dottern i Rosersberg, jag satte mig på pendeltåget dit vål framme i Stockholm. Jag satt där och begrundade hur jag skulle ta mig hem igen om nu bilen inte var vad de lovat den skulle vara medan “taggade” bergshällar fladdrade förbi tågfönstret. Jag gick upp några gånger för att studera hållplatskartan så att jag skulle veta när det började bli dags för mig att gå av.
Rosersberg kändes tryggt när jag steg ut på perrongen, en liten välmående sovande förort med ett radhusområde direkt bortom parkeringen utanför stationen. Jag ser den lilla röda direkt jag gått under cykeltunneln, den står ganska ensam på parkeringen. Jag vet ju inte riktigt hur man ska bete sig då man ska köpa bil, sparka på däcken och kolla lite undertill? Jag är bara intresserad av hur den ser ut egentligen, men jag vet ju förstås att det är viktigt att den är i skick så att man inte sedan står med en vacker rykande skrothög i någon vägren.

Jag ringer till kvinnan som ska försöka sälja bilen till mig och hon kommer ut till mig på parkeringen. Jag försöker se ut som om jag vet vad det handlar om och ber att få provköra en en runda. Jag lyssnar intresserat på motorn när vi rullar iväg förbi pastellfärgade trevåningshus med pizzerior, närbutiker och kemtvättar i bottenplanet. Bilen rullar på fint och när vi kommer ut på motorvägen drar jag lätt upp den i hundratio. Kvinnan är i trttioårsåldern, inger förtroende, ser ut som om hon arbetar på någon kommunal förvaltning eller kanske på universitetet... mikrobiologi kanske. Jag parkerar bilen på samma plats som vi tog den ifrån. Jag går runt och tittar undertill, luktar på motorn... påpekar att det var lite mer rost än vad jag hade räknat med, prutar en aning innan vi kommer överens om ett pris.


Vi går upp till hennes lägenhet i det närliggande radhusområdet, det är två lägenheter ovanpå varandra sammanbyggda i något modernt dominomönster av järnoxidröda vertikala träribbor, hennes lägenhet är på övre plan. Inne i lägenheten lagar hennes, vad jag tror, mamma någon sorts kycklinggryta och ett pojke som kan vara i fyra femårsåldern sittar vid köksbordet och ritar, jag hälsar lite lätt på dem. Vi sitter ned och skriver under ett köpekontrakt som jag hämtat hem från konsumentverkets hemsida och sedan för jag över pengarna för bilen via internetbanken på hennes dator.

Jag har köpt en husbil... jag lämnar lägenheten med tre pärmar under armen och bilnycklarna i fickan. Nervös såklart, har jag gjort något dumt?


Resan hem gick friktionsfritt, låg mellan hundra och hundratio mesta tiden, lite sol lite regn, bilradio, funderar på vad som ska göras om i bilen så att den blir vår. Jag kommer hem vid tio elvatiden på kvällen och presenterar den lilla röda för sin nya familj. Alla är glada och vi bestämmer att vi ska åka iväg redan nästkommande helg på en premiärtur. Till helgen har min fru blivit sjuk så jag får åka ensam. Hittar en plats vid havet på Österlen där jag slog läger och hade en mysig liten semester, promenerade längs stranden med vänner som kom på besök och sedan lagade jag lite mat, grillade två entrecoter som jag hade planerat för mig och min fru och kokte lite potatis. Proppmätt gick jag och lade mig för natten och led lite av mättnaden och en obehaglig tångdoft från havet innan jag somnade in.

Sedan har än det ena och än det andra förhindrat att vi kommit iväg något mer vilket kulminerade i en startmotor som strejkade. Så vi satsade på våren i år. Långhelgen kristihimmelsfärd tog vi semester på klämdagen och planerade att ge oss iväg. Startmotorn trodde jag att jag själv hade lyckas laga genom att byta en kabelsko, den startade flera gånger på rad efter bytet... Men när det var dags att ge sig av så däckade frun igen av en dunderförkylning, samtidigt som jag konstaterade att jag inte hade lyckats laga startmotorn... den var död... “Hello Polly!”.


Vår mekaniker kom i alla fall ut och lyckades med en kabel kopplad till en av polerna på startmotorn chocka igång den så att jag kunde köra ut bilen till honom så att han skulle kunna sätta i en alldeles ny startmotor.

Med ny fräsch startmotor och frisk fru satte vi oss nästa helg i husbilen för en liten minisemester. Vi hade planerat att ta oss till Bjärehalvön, cyklarna var monterade där bak och kylskåpet fullproppat med godsaker, både drick- och ätbart. Motorn spinner, solen skiner och vi hittar en underbar plats att stanna på i Ranarpstrand mellan Vejbystrand och Torekov. Vår lilla röda samsades med några stora vita husbilsmonster och män i randiga pikétröjor som plockade ut grillar och solstolar ur de bakre förråden vid den lilla parkeringsplatsen vid strandkanten. Vi cyklar till Torekov.

Bjäre-nypotatisen skördas redan på åkrarna för att säljas dyrt till stockholmkrögarna, ruccola, sparris det är så bördigt så att växtkraften vibrerar ur jorden. En blandning av syrendoft och klor får mig att minnas när jag var med mamma och manglade lakan i källaren på västra ringgatan i Bjuv. En gigantisk stenmangel som jag aktade mig noga för att komma nära, tänk att få sin hand med i ett av lakanen genom de tunga valsarna. Jag undrar om det var doften av klorofyll jag kände, doftar den? har den en svag doft av klor i sig, därav namnet, eller?

Vi äter en fantastiskt god fisksoppa på Hamnkrogen i Torekov innan vi cyklar tillbaka. Nu cyklar vi längs med strandlinjen på skåneleden, det går inte så fort, våra cyklar lämpar sig inte riktigt till vandringsledens karaktär och ibland tvingas vi att leda cyklarna en bit. Det är så otroligt vackert, det har lagt sig ett litet dis över vattnet som gör att nedre delen av Kullaberg på andra sidan Skälderviken flyter samman med havet i en mjukt tonad övergång.
 

Vi får en riktigt härlig helg. Vi går tillsammans till den offentliga toaletten vid stranden där dörrarna inte går att låsa och toalettstolen är så långt ifrån dörren att man inte heller kan hålla i dörren när man satt sig på plats. De gånger, när vi blivit lite tryggare, och går själva tar vi med ett spännband som vi fäster ena änden i handtaget och andra i en klädkrok på väggen.

Vi pratar strategier och resvägar inför vår kommande Europaresa, dricker rosevin, ser solen gå ned från våra solstolar under markisen, tjuvröker en cigarett. Det är gott att leva och vad mycket man hinner uppleva bara på en helg.


På söndagen är det morsdag och vi är bjudna hem till svärmor på middag, det vankas en lammsadel och vi packar ihop och ger oss iväg vid tvåtiden. Vi stannar på vägen för att köpa en blomma till mor och blir lite sena så vi beslutar att ta motorvägen hem, tidigare hade vi planerat att ta småvägarna tillbaka genom Strövelstorp, Mörarp, Ganntofta och Glumslöv men nu ger vi oss ut på motorvägen.

Knappt hade vi kört en kilometer när det började slå som om en pressenning fladdrade mot karossen, jag trodde att markisen hade släppt...eller var det avgasröret som sprungit läck. jag ser att temperaturen stiger och oljelampan lyser, sätter i neutralläget på växeln och styr in mot kanten och stänger av motorn. Vi rullar sakta framåt medan tårarna vill krypa fram i ögonvrårna och en så bedrövande besvikelse sprider sig i kroppen...


Jag förstår ganska snabbt att det här är ett allvarligt fel, om inte annat när jag upptäcker att det formligen rinner olja ur bilen... Några besvikna andetag senare rycker vi upp oss ur bedrövelsen och ringer efter bärgning till bilen, och äldsta sonen för att hämta upp oss någonstans på motorvägen mellan Ängelholm och Helsingborg.

Verkstaden i Ängelholm dit bärgaren har tagit husbilsruinen ringde idag och berättade att de hade tittat på förödelsen, en vevstake rakt genom motorblocket, en ny motor är det som gäller... eller såklart begagnad. 15 - 20.000 kr skulle jag räkna med för att få den iordning igen...

Jag har inte gett besked ännu om vi tänker oss en fortsättning med husbil eller om vi ska erkänna oss besegrade.

tisdag 22 maj 2012

Onödiga läkarbesök

Idag har jag bidragit till statistiken, onödiga läkarbesök. Beställde tid för några veckor sedan efter att jag tröttnat på att få ont i mitt vänsterknä bara för att jag sprungit ifatt en buss eller partydansat en kväll. Kl 8.20 anmälde jag mig hos damen i receptionen som visade in mig till undersökningsrummet, en diskret gulmålad liten cell på ungefär 3x3meter. Där fanns en brits, en femtiotalsfåtölj, spegel, sjuttiotals IKEA-hurts, två högar med tidningar, svensk damtidning och sköna hem, en stapel med “vargodskölj”-muggar och en rosa doftsprayburk som såg ut att var från femtiotalet. Bredvid britsen stod ett litet rostfritt bord med några prydligt upplagda gummiklubbor, en blodtrycksmanchett och ett stetoskop.

När jag hade beklagat mig inför elektrikern som vi anlitat på jobbet tipsade han om sin läkare som han menade var fantastiskt kompetent. Elektrikerns egen diagnos på mig var artros, men han kände ända att han ville ha en second opinion. Doktor Hans Bergenudd på Slottstadens läkarhus, jag skulle altså överge Arlövs vårdcentral för en privatläkare i “käppastan”... Jag cyklade dit i god tid, det måste varit över tjugo grader redan och jag kunde bara ha en tunn skjorta och shorts på mig. Jag stannade utanför en stund för att lugna eftersvettningen. Läkarhuset ligger i anslutningen till det som tidigare var Malmös högsta “skyskrapa” och som numera ter sig som en lätt bedagad primadonna. De 1,9 mijonerna mosaikbitar har så smått börjat lossna och hålen har lagats med puts som man dragit streck i samma storlek som de förlorade bitarna. Jag letade mig in genom tomma korridorer, något motsägelsefullt eftersom cykelställen varit proppfulla.

-Doktorn kommer snart, sade hon och bad mig sätta mig på britsen. Efter någon minut kommer doktor Bergenudd in, en ljus, smal och lång man i sextioårsåldern med vit rock och runda svartbågade glasögon, inte som Harry Potter, mer som någon femtiotalskonstnär eller författare. Han är inte typen som småsnackar i onödan utan går direkt på sak känner och frågar om knäet och säger sedan att han ska skicka mig på röntgen och går ut ur rummet och slår igen dörren. Ska jag gå ut? tänker jag... eller kommer han tillbaka...eller någon annan? Jag blir kvar och väntar och strax kommer sköterskan ut med en remiss till röntgen som hon visar mig vägen till, längst ner i korridoren. -Och så kommer du tillbaka hit sen så ska doktorn titta på bilderna.


Det är lite konstigt för det är nästan ingen där, i väntrummet vid röntgen sitter en ensam dam och tittar i en damtidning. Jag ställer mig framför glasluckan under den stora gröna skylten med vita bokstäver; Röntgen, och väntar på att någons ska komma. Det finns en ringklocka på dörren bredvid, är det tänkt att man ska ringa på den för att någon ska komma? Jag avvaktar, nu kommer det en blond dam i rosa bomullsrock, jag visar remissen och mitt körkort. -Tack, varsågod och sitt så ropar vi upp er.

Jag hinner knappt sätta mig innan de kallar in mig, rosa rocken visar mig in till ett bås där jag borde tagit av mig byxorna, eftersom jag hade shorts så tyckte hon att det var onödigt, men bad mig ändå vänta där en stund. En blårocksdam kommer nu och tar mig in till röntgen. Surr, surr surr.... -bilderna blev bra, nu kan ni gå tillbaka.

Nu visar sköterskan in mig till doktor Bergenudds kontor, det är dubbelt så stort som undersökningsrummet, -doktorn kommer snart... Jag undrar var han gömmer sig...

Nej, säger doktorn, det är inget fel,inga förslitningar eller sådant som kan förklara dina besvär. Det är säkert muskulärt, träna upp lårmusklerna, spinning är bra och stretcha. _Tack o hej. Allt detta på mindre än fyrtio minuter... Nu vet jag inte om jag ska vara glad för att det inte var något fel på mig eller ledsen för att jag tagit så mycket resurser i anspråk helt i onödan...

söndag 13 maj 2012

Grisatassen

Jag har blivit inbjuden till en facebookgrupp för Bjuvsingar av min bror, “Du vet att du är från Bjuv om du...” Sitter och frossar i gamla minnen samtidigt som jag allvarligt funderar på att avveckla mitt fejsbockande helt, plockade bort det från mobilen förra veckan... Men... den här gruppen var en nostalgikick med blandade känslor som stör min avvecklingsplan. Även om jag kanske inte hyst några varmare känslor för just Bjuv så är det ändå där jag växt upp och har mina barndomsminnen ifrån.

Nu värmer det i magen när jag läser inläggen och ändå är det som om jag bara varit en betraktare, aldrig riktigt delaktig i något som är Bjuv för andra. Den romantiserande bild som växer fram i fb-gruppen kan jag förvisso känna igen, men egentligen inte som något jag har rätt att vara en del av. Vissa växte liksom in i sin omgivning och blev en del av byn. Jag har inte lämnat några spår. De som lämnat spår, både hos mej och andra verkar till största del vara Volvoraggare, festprissar, snyggingar, fylltrattar, narkomaner, slagskämpar, kriminella eller såklart “grisatassen”.

Grisatassen, långa kommentarstrådar behandlar rädslan för mannen som kallades “grisatassen”. Jag hade inte tänkt på honom sedan jag var liten och han figurerade som både något konkret och verkligt förkroppsligat i en utpekad person på en parkbänk och något mytiskt, en figur som gick omkring och knackade på fönster med en grisklöve. Här några inlägg från facebookgruppen apropå Grisatassen:


“Oh ja jag blev skrämd som in i ...en gång kom han med en ..något i en barnvagn..kunde knappt somna sen på kvällen...”

“han var i Åstorp också och sprang med sin gristass och knackade på fönster med den. Någon gång hade han med sig ett grishuvud också.”

“Han skulle känna på mina och min kompis fingrar en gång. För att se om vi åt ordentligt med potatis.”

“Pratade med svärfar om honom idag. Han bodde granne med honom i billesholm, och tydligen så var denne man mycket intelligent när han gick i skolan. Men en dag slog det om, han bodde i en 1:A . En dag så slängde han ut alla sina möbler och sov på en madrass i köket.”

“När vi gick till träningen i gamla badhuset så fick man alltid höra att Grisatassen bodde uppe på kolbunken och kunde komma och ta en. “

“Vad jag har hört så var det en gubbe som gick med en grisatass i handen och leverpastej utsmetat i huet. Sen att jag verkligen tror på det med är en annan femma. Tror till och med att mamma har berättat att han stått och glott in i deras kök när hon var liten.”


“Sven Strid hette han, kom från Billesholm. Han skrämde folk när han kom fram bakom buskarna vid kyrkogården och hade en gristasse i handen . Gick ibland till Bjuv i badbyxor och en kniv instoppad i linningen. Man sade att han hade läst så mycket att det slog över. Strid var snäll, hörde aldrig att han skadade någon. Däremot var där många busar som slog på honom i Folkets Park i Billesholm. Jag gick emellan en gång och försökte försvara honom”

Och i förbifarten på Billesholms GIFs nyhetssida 2005:

“På tal om kult, så såg jag herr Sven Stridh utanför lasarettet i måndags! Tidens gång hade satt sina spår i ”Snappe”, som såg ganska trött och tärd ut. Men man kände igen honom på hans karakteristiska mun. Min första tanke när jag såg honom, var: -jaha då har han inte sprängt sig i alla fall. Undrar om han äter leverkorv och dricker kaffegrädde fortfarande, eller om han har lagt om dieten?”

Jag hittar fler trådar om fenomenet “grisatassen” på flashback och det verkar som om han varit synlig i området Helsingborg - Bjuv - Åstorp med omnejd vilket tyder på ett “copycat” -fenomen. Ytterligare sökningar för mig till Nordiska museets arkiv och en artikel om jul och julgåvor:


“Ordet julklapp hör ihop med seden att i hemlighet överlämna en sk 'skamgåva'. En elak vers fästes vid ett vedträ eller på en halmbock. Gömd i julkvällens mörker klappade man våldsamt på mottagarens dörr, slängde in klappen och sprang. Detta är känt från svensk allmogemiljö sedan 1600-talet. På sina håll i Skåne brukade man 'gå med grisatassen'. Om gårdsfolket hann ut och fånga fridsstöraren hörde det till spelets regler att han skulle ta en sup för varje ben i grisfoten. Antalet ansågs vara 32 eller 48! “

Grisatassen en Skånsk traditionsbärare...och fylltratt eller festprisse?

torsdag 3 maj 2012

Borgar-piñata och muf-tåg på första maj

Borgar-piñata och muf-tåg på första maj, smaklösa jippon. Inte ger man fan i politiken, för att man är konventionell... eller för den del för att man är servil och snäll... men nog måste jag säga att min trötthet gör att jag allvarligt funderar på att ge fullständigt fan i politiken. Hur i helvete kan det vara så att 85% enligt väljarbarometern röstar borgerligt? och då har jag ända valt att inte räkna miljöpartiet till de borgerliga... 
 
Vad är det med folk?? Finns det någon som har sett något positivt med alla avregleringar och utförsäljningar förutom ett fåtal kapitalister och skummisar. Är det någon som verkligen tror att arbetslösheten beror på att människor inte gör sig tillräckligt “anställningsbara”? Vem tror att ett samhälle där vi ska gå och oroa oss för än det en och än det andra är bättre (tillväxt) än ett trygghets-samhälle? 

 
Fackföreningarna och socialdemokraterna borde skämmas för att de går omkring med röda flaggor och låtsas vara socialister, samtidigt som de säljer ut sina ideal till bemanningsföretag och arbetare som tvingas ha F-skattsedel, allt för att urholka arbetsrätten, och sänkta ingångs- och ungdomslöner... bla bla bla Arbetarrörelsen är en vridning i graven... 

 
Bemanningsföretag, är det något annat än en utveckling av det som förr kallades Nationella skyddskåren, Boytons Arbetsbyrå eller Arbetets frihet, strejkbrytarorganisationerna som Svenskt Näringsliv använde sig av? 


Förresten “Arbetets frihet” varför tänker man osökt på ett visst arbetarparti?
 
Tack o lov för fint väder ibland, familj, goda vänner, långa cykelturer, prenumerationer på Galago och Arbetaren, driftsektionen av SAC på arbetsplatsen, Noam Chomsky, Kristian Lundberg... och så tycker jag trots allt att de flesta människor jag möter verkar rätt vettiga...och ändå...85% … Solidaritet är ingen utopi, bara jäkligt främmande.