torsdag 12 april 2012

Cykliskt


Första cykelturen för i år, vårluft, tre och en halv mil, genom Staffanstorp och sedan ut mot Torup och det lilla samhället Bara, där mina svärföräldrar bor. Det var en slogantävling i Bara för några år sedan. Någon hade tänkt att de skulle ha en sådan där trevlig och välkomnande skylt när man kör in i byn, som Vellinges ”Här är friheten större” som de förresten skulle ta ner idag läste jag i tidningen. Jag hade en massa kul förslag som jag aldrig skickade in, och inte längre kommer ihåg heller. De var säkert lika värdelösa som det vinnande förslaget, vilket jag nu passerade: ”Välkommen till Bara upplevelser för alla ”. Jag cyklade genom det relativt nybyggda rad- eller kedjehusområdet, små pastellfärgade trähus med en egen liten trädgårdstäppa. Solen kunde mer än anas genom molntäcket utan att ändå lyckas sprida mer än ett disigt ljus. Människorna hade gått ut och satt sig i de osäkert och klumpigt nyss utplacerade trädgårdsstolarna. Ett par satt i varsin stol med svarta täckjackor och tittade på en rykande grill. Träden är fortfarande kala, det syns små tillstymmelser till knoppar och blad på de krokiga prydnadsträdsgrenarna.

En ung man i vita fotbollsshorts och vit t-shirt gräver en grop i en av dessa minimala trädgårdar där mer än hälften upptas av en stor rund studsmatta med blå plastkant. Han ser ut som en engelsk fotbollshuligan tänker jag, muskulös och tätt tatuerad på armarna. Han har också tatueringar på nedre delen av den kortsnaggade skallen med någon slags rotborstfrisyr på översta toppen av huvudet. Jag undrar vad han gräver, ska det bli en bassäng, kanske är han rörmokare, och hans fru frisör eller tatuerare?

Han står med ryggen mot mig i den halvmeterdjupa gropen och kastar manliga spadtag väldoftande vårjord i prydliga högar. Hans fru står en bit bort vänd mot mig och röker, hon har vita taights och en rosa fleecetröja som fint matchar hennes gulblonda hårsvall och den gråvita röken från hennes mun. Jag tänker att det hade varit ett väldigt läckert fotografi. Dessa två mot det pastellblå lilla trähuset, gropen och studsmattan. Jag hade förstås inte vågat fotografera dem, vad skulle jag frågat? ” Ni ser sådär härligt underklassiga ut mot det där lilla idylliska nya radhuset, kan jag inte få ta en bild?” Nej jag får försöka spara bilden i mitt minne istället. Vad är det förresten för historia man vill berätta med ett sådant fotografi? Är det kärleksfullt eller hånfullt?

Jag påminns om min retoriska fråga till mig själv då jag cyklar ner mot baksidan av det nya gigantiska köpcentrat på Toftanäs. Den enorma Coopbutiken visar sin baksida mot den lilla rest av åkermark som brutalt skärs av där motorvägen skjuter sin susande matta in mot Malmö. Cykelvägen går under motorvägen, ett ödehus brann ner här i vintras. Antagligen kabelbrännare som råkade spilla eld eller ungdomar som sökte magin i värmen och det brinnande ljuset. Över det öppna fältet, mot mig, går en smal man i min ålder och en pojke i artonårsåldern, de är lika långa och bär på varsin fullastad papperskasse från coop och en öppnad flasköl i andra handen som de ibland för till munnen. Mannen har kostym, en sådan kostym som män i sydligare länder ofta har på sig. Det ser ut som om han växt in i den, det är vackert. Pojken har slitna blåjeans och en svart midjekort MC-skinnjacka med vita revärer på ärmarna. De går långsamt och pratar stilla … och det är så filmiskt... romantiskt, och ändå så rått, den enorma baksidan av köpcentrumet som kuliss och det karga fältet med enstaka tuvor som de vandrar över. Spelar det någon roll vad de berättar för historia?

2 kommentarer:

  1. Fin betraktelse som ger mig lust att sticka ut på en...just det...cykeltur!/Lena

    SvaraRadera
  2. Tjusigt! Känslan lite, livsmening på riktigt, politiken och dess företrädare på armlängds avstånd. jag och mitt mitt i nuet, en färsk tidning i trapphallen, frukost på sängen. Like! Låt oss erövra känslan. Låt den vinna nästa val (Jo, hör, men. . .)!

    SvaraRadera