torsdag 12 april 2012

Cykliskt


Första cykelturen för i år, vårluft, tre och en halv mil, genom Staffanstorp och sedan ut mot Torup och det lilla samhället Bara, där mina svärföräldrar bor. Det var en slogantävling i Bara för några år sedan. Någon hade tänkt att de skulle ha en sådan där trevlig och välkomnande skylt när man kör in i byn, som Vellinges ”Här är friheten större” som de förresten skulle ta ner idag läste jag i tidningen. Jag hade en massa kul förslag som jag aldrig skickade in, och inte längre kommer ihåg heller. De var säkert lika värdelösa som det vinnande förslaget, vilket jag nu passerade: ”Välkommen till Bara upplevelser för alla ”. Jag cyklade genom det relativt nybyggda rad- eller kedjehusområdet, små pastellfärgade trähus med en egen liten trädgårdstäppa. Solen kunde mer än anas genom molntäcket utan att ändå lyckas sprida mer än ett disigt ljus. Människorna hade gått ut och satt sig i de osäkert och klumpigt nyss utplacerade trädgårdsstolarna. Ett par satt i varsin stol med svarta täckjackor och tittade på en rykande grill. Träden är fortfarande kala, det syns små tillstymmelser till knoppar och blad på de krokiga prydnadsträdsgrenarna.

En ung man i vita fotbollsshorts och vit t-shirt gräver en grop i en av dessa minimala trädgårdar där mer än hälften upptas av en stor rund studsmatta med blå plastkant. Han ser ut som en engelsk fotbollshuligan tänker jag, muskulös och tätt tatuerad på armarna. Han har också tatueringar på nedre delen av den kortsnaggade skallen med någon slags rotborstfrisyr på översta toppen av huvudet. Jag undrar vad han gräver, ska det bli en bassäng, kanske är han rörmokare, och hans fru frisör eller tatuerare?

Han står med ryggen mot mig i den halvmeterdjupa gropen och kastar manliga spadtag väldoftande vårjord i prydliga högar. Hans fru står en bit bort vänd mot mig och röker, hon har vita taights och en rosa fleecetröja som fint matchar hennes gulblonda hårsvall och den gråvita röken från hennes mun. Jag tänker att det hade varit ett väldigt läckert fotografi. Dessa två mot det pastellblå lilla trähuset, gropen och studsmattan. Jag hade förstås inte vågat fotografera dem, vad skulle jag frågat? ” Ni ser sådär härligt underklassiga ut mot det där lilla idylliska nya radhuset, kan jag inte få ta en bild?” Nej jag får försöka spara bilden i mitt minne istället. Vad är det förresten för historia man vill berätta med ett sådant fotografi? Är det kärleksfullt eller hånfullt?

Jag påminns om min retoriska fråga till mig själv då jag cyklar ner mot baksidan av det nya gigantiska köpcentrat på Toftanäs. Den enorma Coopbutiken visar sin baksida mot den lilla rest av åkermark som brutalt skärs av där motorvägen skjuter sin susande matta in mot Malmö. Cykelvägen går under motorvägen, ett ödehus brann ner här i vintras. Antagligen kabelbrännare som råkade spilla eld eller ungdomar som sökte magin i värmen och det brinnande ljuset. Över det öppna fältet, mot mig, går en smal man i min ålder och en pojke i artonårsåldern, de är lika långa och bär på varsin fullastad papperskasse från coop och en öppnad flasköl i andra handen som de ibland för till munnen. Mannen har kostym, en sådan kostym som män i sydligare länder ofta har på sig. Det ser ut som om han växt in i den, det är vackert. Pojken har slitna blåjeans och en svart midjekort MC-skinnjacka med vita revärer på ärmarna. De går långsamt och pratar stilla … och det är så filmiskt... romantiskt, och ändå så rått, den enorma baksidan av köpcentrumet som kuliss och det karga fältet med enstaka tuvor som de vandrar över. Spelar det någon roll vad de berättar för historia?

torsdag 5 april 2012

Cynismens ansikte utåt

Vår utrikesminister Carl Bildt ställer den “lätt polemiska” frågan sin blogg “om någon tror att situationen i Saudiarabien vad gäller t ex mänskliga rättigheter hade blivit bättre om de sedan köpt t ex en fransk robot i stället för en svensk. Så naiv tror jag knappast någon är.”
 

Skulle en företagsledare ställt den frågan så hade det inte varit så uppseendeväckande, men nu är det Sveriges politiskt valda (eller iaf tillsatta) representant för utrikespolitiken som uttalar sig...

Med den inställningen så finns det väl ingen anledning att ha någon som helst anständighet överhuvudtaget. Varför skulle då inte staten plocka in pengar på t ex narkotikahandel? ingen är väl så naiv så att de tror att narkomanerna inte får tag på vad de ska ha ändå, då är det väl bättre att staten tjänar pengarna än att de går till kriminella?..


HUH... ännu en cynisk Bild av det “entreprenöriella tänk” denna regering förespråkar.

söndag 1 april 2012

Höger eller vänster


Jag har kommit till insikt om att det jag skriver här kan upplevas som väldigt provocerande och raljerande för många. Jag uttrycker mig ofta klumpigt, moraliserar och generaliserar in absurdum. Jag har förstått att jag måste vara mer ödmjuk och tänka över mina formuleringar så att jag inte sårar folk. Jag har en tendens att vara lite ”besserwisser” och skriva folk på näsan, detta kommer jag att göra mitt bästa för att avhålla mig från hädanefter... Jag kommer nu verkligen att försöka vara en bättre och godare Herr Klantz... 01 April 2012

Idag skriver Per T Ohlsson som slutkläm på sin ledarkrönika (och nu är det inget aprilskämt):
Vissa politikområden är för viktiga för att överlåtas helt åt politiker. Skolan är ett exempel. För det handlar här inte om höger eller vänster, utan om överlevnad, om Sveriges möjligheter att hävda sig i ett globaliserat tidevarv med knivskarp konkurrens om hjärnkraften.”'

Det är så lustigt att vissa tror att marknadskrafterna är en naturkraft som står ovanför politiken på samma sätt som vädret. OECD och deras PISA-undersöknings resultat ska få oss att inse att vi inte utbildar vår arbetskraftsresurs på rätt sätt. Ibland tänker jag att det skulle vara intressant att prova lite andra parametrar i de där undersökningarna. Kan vi inte be skolbarnen i Kina förklara begreppet ”demokrati” t ex, eller varför inte fråga finländarna varför; om de nu är så kloka låter ett parti som Sannfinländarna röstas fram?

Jag ska inte dra fram parallellerna med PISA undersökningen och självmordsstatistiken igen, men visst har vi möjlighet att påverka det samhälle vi vill ha utan att skrämmas av PISA-undersökningarna. Vad vi däremot bör skrämmas av är att så många barn lever i fattigdom, känner sig otrygga, stressade och utan framtidstro för egen del. För här handlar det verkligen om ”höger eller vänster” och överlevnad på riktigt.

Det är en politisk fråga vad vi vill att skolan ska vara till för. Vill vi att våra barn ska vara kritiska, bildade, tänkande individer eller vill vi att skolan ska vara en plantskola för näringslivet där allt "ogräs" rensas bort?

Vi ska inte anpassa oss till ”som verkligheten ser ut” och tro att det inte är frukten av ett politiskt system. Jag kan tycka att det är samma lite naiva förundran man kan möta då folk tror att det t ex inte finns någon ”högerrörelse” i kulturen. Att allt som inte är vänster är opolitiskt och faktiskt ...lite ofarligt och ...verklighet... för det är ju bara som det är, har bara blivit så...

Apropå något annat också, jag lekte med tanken att presentera ett förslag för eleverna och lärarna på vår skola att de kunde sälja prenumerationer på ”Efter Arbetet” för att tjäna pengar till skolresan. Bara som ett minst lika lukrativt alternativ som att sälja kakor och godis. Jag tror (OK lite fördomsfullt) att det hade blivit ett attans liv ”Vi vill ju inte att skolan ska förknippas med en vänstertidning, vi är ju politiskt obundna”. Detta utan att se den andra sidan av den politiska skalan i annan typ av försäljning... Men, nej jag tror inte att det är läge för mig att rota i den klassreseproblematiken just nu...