Första
cykelturen för i år, vårluft, tre och en halv mil, genom
Staffanstorp och sedan ut mot Torup och det lilla samhället Bara,
där mina svärföräldrar bor. Det var en slogantävling i Bara för
några år sedan. Någon hade tänkt att de skulle ha en sådan där
trevlig och välkomnande skylt när man kör in i byn, som Vellinges
”Här är friheten större” som de förresten skulle ta ner idag
läste jag i tidningen. Jag hade en massa kul förslag som jag aldrig
skickade in, och inte längre kommer ihåg heller. De var säkert
lika värdelösa som det vinnande förslaget, vilket jag nu
passerade: ”Välkommen
till Bara upplevelser för alla ”. Jag cyklade genom
det relativt nybyggda rad- eller kedjehusområdet, små
pastellfärgade trähus med en egen liten trädgårdstäppa. Solen
kunde mer än anas genom molntäcket utan att ändå lyckas sprida
mer än ett disigt ljus. Människorna hade gått ut och satt sig i de
osäkert och klumpigt nyss utplacerade trädgårdsstolarna. Ett par
satt i varsin stol med svarta täckjackor och tittade på en rykande
grill. Träden är fortfarande kala, det syns små tillstymmelser
till knoppar och blad på de krokiga prydnadsträdsgrenarna.
En
ung man i vita fotbollsshorts och vit t-shirt gräver en grop i en av
dessa minimala trädgårdar där mer än hälften upptas av en stor
rund studsmatta med blå plastkant. Han ser ut som en engelsk
fotbollshuligan tänker jag, muskulös och tätt tatuerad på
armarna. Han har också tatueringar på nedre delen av den
kortsnaggade skallen med någon slags rotborstfrisyr på översta
toppen av huvudet. Jag undrar vad han gräver, ska det bli en
bassäng, kanske är han rörmokare, och hans fru frisör eller
tatuerare?
Han
står med ryggen mot mig i den halvmeterdjupa gropen och kastar
manliga spadtag väldoftande vårjord i prydliga högar. Hans fru
står en bit bort vänd mot mig och röker, hon har vita taights och
en rosa fleecetröja som fint matchar hennes gulblonda hårsvall och
den gråvita röken från hennes mun. Jag tänker att det hade varit
ett väldigt läckert fotografi. Dessa två mot det pastellblå lilla
trähuset, gropen och studsmattan. Jag hade förstås inte vågat
fotografera dem, vad skulle jag frågat? ” Ni ser sådär härligt
underklassiga ut mot det där lilla idylliska nya radhuset, kan jag
inte få ta en bild?” Nej jag får försöka spara bilden i mitt
minne istället. Vad är det förresten för historia man vill
berätta med ett sådant fotografi? Är det kärleksfullt eller
hånfullt?
Jag
påminns om min retoriska fråga till mig själv då jag cyklar ner
mot baksidan av det nya gigantiska köpcentrat på Toftanäs. Den
enorma Coopbutiken visar sin baksida mot den lilla rest av åkermark
som brutalt skärs av där motorvägen skjuter sin susande matta in
mot Malmö. Cykelvägen går under motorvägen, ett ödehus brann ner
här i vintras. Antagligen kabelbrännare som råkade spilla eld
eller ungdomar som sökte magin i värmen och det brinnande ljuset.
Över det öppna fältet, mot mig, går en smal man i min ålder och
en pojke i artonårsåldern, de är lika långa och bär på varsin
fullastad papperskasse från coop och en öppnad flasköl i andra
handen som de ibland för till munnen. Mannen har kostym, en sådan
kostym som män i sydligare länder ofta har på sig. Det ser ut som
om han växt in i den, det är vackert. Pojken har slitna blåjeans
och en svart midjekort MC-skinnjacka med vita revärer på ärmarna.
De går långsamt och pratar stilla … och det är så filmiskt...
romantiskt, och ändå så rått, den enorma baksidan av köpcentrumet
som kuliss och det karga fältet med enstaka tuvor som de vandrar
över. Spelar det någon roll vad de berättar för historia?