GODIS TILL KLASSRESAN

-Ska du inte köpa godis och stötta vår klassresa? frågar två glatt leende niondeklassare mig på lunchrasten som jag tillbringar på skolgården, girigt lapande D-vitaminer från en efterlängtad och strålande vårvarm sol. Tänk ändå så lite som behövs för att rubba mitt alldeles pånyttfunna soliga humör. Inte så att jag direkt klandrar de stackars söta barnen som ser en möjlighet att öka på sin skrala klasskassa genom att försöka kränga sliskiga godisburkar till folk och fä.

Såklart får de sig ändå en föreläsning med aktuellt ämne, trots denna oavlönade lunchrast, jag agerar som medmänniska och vuxen förebild.

-Sälja vapen till Saudiarabien, det skulle ni väl då också kunna göra, eller hur. Börja i liten skala med godis sen är steget inte långt innan ni säljer krigsmateriel till vilken blodtörstig rackare som helst. Godis! Vet ni inte hur illa det är, dessa sockerbomber som hotar att övergöda en hel generation? Barnfetma är ett av de största hälsoproblemen i västvärlden, och vad gör ni? Sprider giftet för att ni ska kunna åka på en klassresa… och vad vet ni förresten egentligen om klassresor?

-Men hallå mannen, slappna av, vi vill bara samla pengar till vårt läger… och köper de inte av oss så köper de ju bara av någon annan, säger de och skuttar skrattande iväg till nästa presumtiva köpare.

Är det inte den typen av argumentationen vapenexportörena också använder? funderar jag. Det är väl bättre att de köper vapen av oss, vi som har så hög moral, än att de köper från något annat land som inte bryr sig alls om sådant. Vi kan ju prata med dem, påverka och säga att det till exempel inte är snällt att använda vapen mot andra, speciellt inte den egna befolkningen.

Vi har ju av tradition en väldigt hög moral i det här landet, vi använder den bara inte så ofta nuförtiden. Det är liksom lite av en kalla kriget moral, vi moralrustar hej vilt men använder den inte. Moral, moral, moral… det låter lite otäckt faktiskt, avskräckande…

Fast… Egentligen har jag inga problem med att försöka ha en hög moral, ibland blir den till och med så hög att den blir närmast dubbel. Men, absolut använder jag mig hellre av både dubbelmoral och fyr-dubbelmoral än ingen alls… och såklart, man får utstå mycket spott och spe när man tycker att det finns moraliska val i såväl det lilla som det stora och samtidigt annonserar sina åsikter vitt o brett.

Egentligen är faktiskt det jag retar mig på mest, att man väljer att inte ens låtsas vara medveten om att det finns ett moraliskt val. Om vi nu enligt regering och näringsliv ska utbilda entreprenörer i skolan så borde det ställa ännu större krav på att vi, föräldrar och vuxna lär och uppmuntrar barnen att ta moraliska ställningstaganden.

Är det OK att tjäna pengar på vad som helst?

Är det OK att anordna hafsiga discon för småbarnen och tjäna pengar på inträde, godis, popcorn och lemonad med hutlöst avans?

Är det OK att sälja kaffe och kakor på t ex föräldramötena till ockerpriser?

Är det OK att agera mellanhänder till den profithungriga sockerindustrin och stöd-sälja kakor och godis till föräldrar och barn?

Så länge som vi inte ens bryr oss om att ta diskussionen för att ”det är ju till barnens skolresa” kan vi inte heller värdera om det finns ett moraliskt dilemma. Såklart att de ansvariga (om de nu hittar någon som vill vara ansvarig) för vapenförsäljningen blir förvirrade som vuxna om de i sin ungdom sett diskrepansen mellan teori och praktik i skolan som ett förhållningssätt och moralen som en ytlig fernissa som kan läggas på vad som helst, för att den liksom är oavhängig.

Det var inte så länge sedan jag själv som förälder vadade omkring i berg av gräddbullskartonger som mina barn förväntades nasa ut till nära och kära. Det är en besvärlig fråga för en förälder, ska man stå upp mot det som jag tycker osunda bettleriet och sänka barnens klassresa. Man hade nog inte vunnit några populäritetspriser i alla fall. Hå hå jaja, det är inte som under mina glada skoldagar då vi sålde majblommor, hjärtnålar och vattendroppar. Nu finns det en mängd företag som omsätter massor med pengar på att låta små gulliga skolbarn sälja deras produkter. 50 kronor kostar 455g kola om man köper det av en barnarbetare, det är ett kilopris på en bit över 100kr i slutledet, av det får eleverna runt 18-20kr per såld burk. På ett välkänt varuhus i närheten kostar det 49 kr kilot i slutledet för liknande godis och i ”billigt” affärerna kan man säkert komma ner någon tia till.

Kakservice (Mikael Westerberg), det företag jag har sett stå för godiset på de pallar som stått uppställda i källaren omsätter runt 52 miljoner kronor och har en redovisad vinst på 9,5 miljoner (enligt företagsfakta) på denna briljanta försäljningsidé. Gissa vem som gör den häftigaste klassresan.

Missförstå mig nu inte, jag lobbar inte för att stoppa eller sätta käppar i hjulet för pågående försäljningar... Vill bara att man en annan gång kanske tar upp en moralisk diskussion om hur och på vad man kan tycka det är OK att tjäna pengar. Eftersom det är en sak som händer utanför skolans ramar så är det väl framförallt en föräldradiskussion antar jag.