-Ska du inte köpa godis och stötta
vår klassresa? frågar två glatt leende niondeklassare mig på
lunchrasten som jag tillbringar på skolgården, girigt lapande
D-vitaminer från en efterlängtad och strålande vårvarm sol. Tänk
ändå så lite som behövs för att rubba mitt alldeles pånyttfunna
soliga humör. Inte så att jag direkt klandrar de stackars söta
barnen som ser en möjlighet att öka på sin skrala klasskassa genom
att försöka kränga sliskiga godisburkar till folk och fä.
Såklart får de sig ändå en
föreläsning med aktuellt ämne, trots denna oavlönade lunchrast,
jag agerar som medmänniska och vuxen förebild.
-Sälja vapen till Saudiarabien, det
skulle ni väl då också kunna göra, eller hur. Börja i liten
skala med godis sen är steget inte långt innan ni säljer
krigsmateriel till vilken blodtörstig rackare som helst. Godis! Vet
ni inte hur illa det är, dessa sockerbomber som hotar att övergöda
en hel generation? Barnfetma är ett av de största hälsoproblemen i
västvärlden, och vad gör ni? Sprider giftet för att ni ska kunna
åka på en klassresa… och vad vet ni förresten egentligen om
klassresor?
-Men hallå mannen, slappna av, vi vill
bara samla pengar till vårt läger… och köper de inte av oss så
köper de ju bara av någon annan, säger de och skuttar skrattande
iväg till nästa presumtiva köpare.
Är det inte den typen av
argumentationen vapenexportörena också använder? funderar jag. Det
är väl bättre att de köper vapen av oss, vi som har så hög
moral, än att de köper från något annat land som inte bryr sig
alls om sådant. Vi kan ju prata med dem, påverka och säga att det
till exempel inte är snällt att använda vapen mot andra, speciellt
inte den egna befolkningen.
Vi har ju av tradition en väldigt hög
moral i det här landet, vi använder den bara inte så ofta
nuförtiden. Det är liksom lite av en kalla kriget moral, vi
moralrustar hej vilt men använder den inte. Moral, moral, moral…
det låter lite otäckt faktiskt, avskräckande…
Fast… Egentligen har jag inga problem
med att försöka ha en hög moral, ibland blir den till och med så
hög att den blir närmast dubbel. Men, absolut använder jag mig
hellre av både dubbelmoral och fyr-dubbelmoral än ingen alls… och
såklart, man får utstå mycket spott och spe när man tycker att
det finns moraliska val i såväl det lilla som det stora och
samtidigt annonserar sina åsikter vitt o brett.
Egentligen är faktiskt det jag retar
mig på mest, att man väljer att inte ens låtsas vara medveten om
att det finns ett moraliskt val. Om vi nu enligt regering och
näringsliv ska utbilda entreprenörer i skolan så borde det ställa
ännu större krav på att vi, föräldrar och vuxna lär och
uppmuntrar barnen att ta moraliska ställningstaganden.
Är det OK att tjäna pengar på vad
som helst?
Är det OK att anordna hafsiga discon
för småbarnen och tjäna pengar på inträde, godis, popcorn och
lemonad med hutlöst avans?
Är det OK att sälja kaffe och kakor
på t ex föräldramötena till ockerpriser?
Är det OK att agera mellanhänder till
den profithungriga sockerindustrin och stöd-sälja kakor och godis
till föräldrar och barn?
Så länge som vi inte ens bryr oss om
att ta diskussionen för att ”det är ju till barnens skolresa”
kan vi inte heller värdera om det finns ett moraliskt dilemma.
Såklart att de ansvariga (om de nu hittar någon som vill vara
ansvarig) för vapenförsäljningen blir förvirrade som vuxna om de
i sin ungdom sett diskrepansen mellan teori och praktik i skolan som
ett förhållningssätt och moralen som en ytlig fernissa som kan
läggas på vad som helst, för att den liksom är oavhängig.
Det var inte så länge sedan jag själv
som förälder vadade omkring i berg av gräddbullskartonger som mina
barn förväntades nasa ut till nära och kära. Det är en besvärlig
fråga för en förälder, ska man stå upp mot det som jag tycker
osunda bettleriet och sänka barnens klassresa. Man hade nog inte
vunnit några populäritetspriser i alla fall. Hå hå jaja, det är
inte som under mina glada skoldagar då vi sålde majblommor,
hjärtnålar och vattendroppar. Nu finns det en mängd företag som
omsätter massor med pengar på att låta små gulliga skolbarn sälja
deras produkter. 50 kronor kostar 455g kola om man köper det av en
barnarbetare, det är ett kilopris på en bit över 100kr i
slutledet, av det får eleverna runt 18-20kr per såld burk. På ett
välkänt varuhus i närheten kostar det 49 kr kilot i slutledet för
liknande godis och i ”billigt” affärerna kan man säkert komma
ner någon tia till.
Kakservice (Mikael Westerberg), det
företag jag har sett stå för godiset på de pallar som stått
uppställda i källaren omsätter runt 52 miljoner kronor och har en
redovisad vinst på 9,5 miljoner (enligt företagsfakta) på denna
briljanta försäljningsidé. Gissa vem som gör den häftigaste
klassresan.
Missförstå mig nu inte, jag lobbar
inte för att stoppa eller sätta käppar i hjulet för pågående
försäljningar... Vill bara att man en annan gång kanske tar upp en
moralisk diskussion om hur och på vad man kan tycka det är OK att
tjäna pengar. Eftersom det är en sak som händer utanför skolans
ramar så är det väl framförallt en föräldradiskussion antar
jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar