onsdag 15 februari 2012

ATT GÖRA EN HEN AV EN FJÄDER

Om någon har tvivlat på varför vi behöver veta mer om genuspedagogik så behöver man inte leta så länge för att hitta mängder av förutfattade meningar om ämnet. Det verkar vara ett rött skynke för många av den allmänna meningens uttolkare.

Låt oss kalla det sunt förnuft, att underlåta att ta reda på den faktiska problemställningen, utan istället lita på att man utifrån t ex en fånig rubrik, eller vad “någon sagt” kan få total, nästintill gudomlig insikt i vilket ämne som helst. Ja, jag vet jag är snubblande nära själv, men jag hoppas att jag har lyssnandets och omvärderandets gåva.

“Problematisera; det är bara för folk som vill vara förmer än andra.”

Eller om genuspedagogik:
“Hur ska vi påvisa att vi faktiskt är män och kvinnor om barn inte får veta det”
“pojkar tvingas leka med dockor och flickor tvingas leka med bilar”
“hur kan ni veta att barn kommer inse vilket kön de har om de uppfostras som en 'hen'?”
“hur skall de upptäcka sin sexualitet i senare åldrar om de inte vet vad de har för kön?”

Att påvisa vårt ofta slarviga sätt att könsbestämma företeelser, yrkesgrupper mm handlar nog inte om någons vilja till masskastration eller att vi ska undvika att se att det finns både män och kvinnor.

Nu inser jag redan att jag talar till en del döva öron, som bara kommer att leta könsbestämmningar i min text. Er vill jag först hänvisa till Lena Andersons kolumn i DN

Jag var på fest förra helgen där en något överförfriskad bullrig medelålders herre med svag finländsk brytning envisades med att kalla mig “kommunisten”. 

Du där “kommunisten”. Det kunde likaväl varit något annat om han* hade funnit något annat mer passande att utifrån kategorisera mig på ett förenklat sätt; “bögen”, “blatten”, “trädkramaren”, “moderaten”, “luffaren” eller... ja, något som kunde uppfattas lite kärvänligt av omgivningen.

Jag kanske i vissa fall själv skulle kunna definera mig själv som kommunist, men knappast på samma sätt som han skulle gjort.

På samma sätt som jag kan definera mig själv som "man" i vissa relevanta lägen, men jag är ju inte man på ett helt igenom “manligt” sätt. Jag gillar inte att meka med bilar, läser gärna romaner, ser inte på skräckfilmer, gillar att skapa med färg och form, tycker om att se sport på TV, ser inte på nyheterna, trädgårdsarbete är mestadel tråkigt, tycker om att sy... bla bla bla.... På samma sätt som om jag skulle kalla mig kommunist inte hade ställt mig bakom en socialistdiktaturs tolkning av begreppet.

Jag tycker inte att det är så dramatiskt att införa hen, eller att sluta definera grupper som “grabbarna” eller “tjejerna”, att bara tänka lite mer på de för oss ibland dolda signaler som markerar en social tillhörighet vi inte valt.

Hur ofta skulle vi använda “hen”? jag har inte sett någon användning för det ännu i den här texten. Men om jag skulle visat det för en genusforskare så hade säkert hen kunnat visa på massor med slarviga och normstyrda genusuttryck i mina texter. Jag försöker tänka på det, undvika att slarva, men det innebär inte att jag gör mig själv, min fru, våra barn och resten av världen könlösa.

Det finns såklart olika grader av gunuskorrekthet “min fru” här gjorde jag ett ordval, skulle kunnat skriva partner men... jag tycker det är ett fult ord (ovackert), och så beskriver jag även en situation... just nu. Jag var medvetandegjord om problemet, i det här fallet valde jag en viss väg. En annan person hade kanske varit mer rigid och skrivit partner.

Det viktiga är att vi får en medvetenhet om problematiken. Jag fortsätter använda han och hon, men lägger till ett hen i min ordlista, att använda på lämpliga ställen. 

Och... jag är öppen för att utvidga mitt medvetande vad gäller genusfrågor, inte så att jag säkert kommer att svälja allt med hull och hår... varför skulle jag göra det i just det här fallet... Detta måste såklart också problematiseras, men ur ett nyfiket och initierat perspektiv... 


Kan inte de begreppen få vara “sunt förnuft” istället? Kanske ny-Moderaternas propagandaminister Per Schlingmann kan göra lite nytta med en omdefinering av sunt förnuft.

3 kommentarer:

  1. Bilden: Skene, någon gång på 60-talet. Hur hamnade Jan Björklund på det fotot? Så många sköterskor, till bara en liten illbatting? Värre än jag trodde alltså, redan då, suck...

    SvaraRadera
  2. Sverige har fastnat i 70-talet. I stort sett all neuropsykologisk forskning samt genforskning tyder på att beteenden eller "genus" är predisponerade. De förstärks sedan av sociologiska faktorer. Visst kan man i viss grad styra beteenden genom social konstruktion, men att totalt motarbeta naturliga tendenser skapar enorma psykologiska skador. Genusteori är en politisk idiologi och saknar grund i empirisk forskning. Det är förövrigt samma individer som förespråkar att skolan skall uppmana till folkmord på biologiska män, vilket illustrerades genom scum-teatern. Målet är att försvaga män för att skapa grunden till ett folkmord. Det låter extremt, men har man någon gång varit på en föreläsning på ett universitet med dessa människor vet man att det är målet. Det är normalt inget man döljs.

    SvaraRadera
  3. Tycker "Hen" och "snippa" är tecken på att vår kultur utvecklas. Alla historiker o arkeologer vet att kulturer som inte utvecklas... De försvinner eller sammanfogas med andra som faktiskt utvecklas. Så man kan ju lugnt säga att detta blog-inlägg och bakomliggande diskussioner är tecken på en frisk kultur.

    SvaraRadera