tisdag 28 februari 2012

När demokrati smakar illa...

Herr Klantz nu med egentillvekad foliehatt, finns i shoppen (PS)
Tänk att ni skulle ge er ut på en vandring i skogen och plötsligt stöta på ett lik, t ex en naken man ligger halvt begravd under höstlöven... Jag kan tänka mig att man i det läget skulle önska att man gått en helt annan väg för att slippa konfronteras med den synen och alla framtida konsekvenser det skulle få. Någonting åt det hållet kände jag igår när jag av en händelse ramlade över en pusselbit som passade i en annan pusselbit och ännu en, osv tills ett obehagligt mönster formades.

Nu har jag gjort min foliehatt och tryckt ner den över öronen. Till vad nytta det nu gör eftersom det inte behövs någon tankeläsarförmåga för att få ta del av min lilla upptäckt, första pusselbiten... jag ska berätta...


Det började med att jag såg en rubrik på sveriges radios hemsida:
43 utländska demokratiarbetare i egyptisk domtol (sic), men det var bildtexten som fångade mitt intresse ”Anställda vid National Democratic Institute (NDI) väntar utanför kontoret i Kairo under räden mot den ideella organisationen i december” NDI, den organisationen hade jag stött ihop med i en annan kontext tidigare, som en systerorganisation till NED (National Endowment for Democracy)... 

1983 när CIAs metoder för att infiltrera, sabotera, manipulera andra länder, stridsträna och beväpna högerguerillor bland annat i sydamerika hade blottlagts och blivit väldigt besvärande för Reagan-administrationen skapade de en ny organisation. De kallade den för National Endowment for Democracy (NED). Denna organisation skulle fortsätta den del av CIAa arbete som gick ut på att underminera icke ”USA-vänliga” stater och stödja dess oppositionella med pengar, teknisk ”know-how”, indoktrineringsutbildning samt förstås främja nyliberala idéer... och naturligtvis bekämpa allt som kunde utvecklas till varianter av kommunism och socialism.


Alan Weinstein, en av NEDs ”grundare” sa öppenhjärtligt till Washington post 1991 att:


”A lot of what we [NED] do was done 25 years ago covertly by the CIA”
När 43 st ”demokratiarbetare” står inför hot om åtal i Egypten så visar det sig att de är vad vi förut kallade CIA-infiltratörer. Svenska medier rapporterar kanske inte förvånansvärt extremt samstämmigt
såhär... Alla rapporterar precis enligt samma mall, prova att googla så får ni se.

Nästa blogginlägg i pusselbygget ska jag berätta lite mer om NED, hur den är uppbyggd, deras arbete i Venezuela och vilka svenska organisationer som samarbetar och får stöd av dem... för att senare återgå till den Arabiska våren, färg-revolutionerna mm... men jag vill inte trötta ut er redan, den här karamellen kan man suga lite på tycker jag... sen tänkte jag också gå in på urplay för att se dokumentären "Helvetet tur och retur
" http://urplay.se/165239

söndag 26 februari 2012

Den oheliga ledaren (Per T Ohlsson del1)

Jag har en instinktiv aversion gentemot Per T Ohlssons ledare i Sydsvenskan. Jag läser dem dock alltid, för de väcker mina slumrande livsandar på helgmorgnarna. Sen blir jag så förvånad när jag pratar med en del av mina, som jag anser i övrigt förståndiga vänner, som tycker att herr Ohlsson är vettig...ibland.

Naturligtvis kan jag ju inte nöja mig med det utan nu måste jag gå tillbaka och skärskåda hans texter, är det verkligen så att han kan verka vettig? Jag lär återkomma på med det här ämnet, men börjar nu med dagens ledare “Dilemmat från underjorden”, samma dag förresten som det i tidningen finns ett tre sidor långt reportage om det danska Trykkefrihedsselskabets onyanserade islamhat.

Detta citat är från ledarartikeln, inte från reportaget om den danska tryckfrihetsföreningen:
“Den eminent kunnige Jackie Jakubowski, chefredaktör för Judisk Krönika, har påpekat att dessa tirader bottnar i apokalyptiska föreställningar om shiaislams egen Messias. ”Den dolde imamen” Mehdis återkomst till jorden skall påskyndas och därmed också upprättandet av ett muslimskt världsherravälde. En sådan regim måste hindras från att skaffa kärnvapen. Men hur?”

Hur sammanfattar man då Pers ledare idag? Jo typ, att Iran är det absolut största hotet mot världsfreden... Därför borde USA bomba det sönder och samman innan Israel gör något dumt... Men tyvärr så är det alldeles för riskabelt eftersom de har sina kärnvapen undangömda i berggrunden....Isolera Iran.

“Frågan om Iran och kärnvapen har kallats ett problem från helvetet. Man skulle också kunna beskriva det som ett dilemma från underjorden, eftersom många iranska anläggningar är insprängda i berggrunden: Att inte stoppa Iran är lika farligt som att försöka stoppa Iran med militära medel. Därför måste det internationella trycket ökas, om så krävs ända till den punkt där Iran blir totalt isolerat.”

Per T Ohlssons underrättelsetjänst har således lyckats hitta kärnvapenanläggningar i Iran, synd att den inte var inkopplad i Irak då det begav sig... de har ju inte hittats ännu.

Är det så himla konstigt att Iran misstror det “internationella samfundet”, när de sett vad som hänt i Irak, Afganistan, Libyen t ex, och sedan flera Iranska atomforskare mördats på senare tid? Varför skulle de lita på Israel och USA? Är det inte så att det bara är USA som faktiskt har använt atomvapen på riktigt, två gånger till och med. Borde inte det vara komprometterande? USA och Israel är väl också några av de länder i modern tid som står bakom de allra mest aggressiva krigshandlingarna... Ska vi inte vara emot kärnvapen överallt?

Med bakgrund till vad som framkommit hur CIA och Amerika arbetade i sydamerika ska det förrsten också bli intressant att följa vad rättegångarna i Egypten mot de utlandsbetalda “demokratiarbetarna” ger för resultat, och hur det kommer att speglas i medierna (aha trykkefrihetsföreningen)


Är det bara jag som anar ugglor i mossen när man ser hur autostradan till oljefälten öppnas för väst efter den arabiska våren. Är det CIA som betalat via NED, en avknoppad gren från CIA sedan Iran-Contras affären som i sig medförde restriktioner vad gäller ekonomiskt bistånd till andra stater...från CIA. Per skriver att Ryssland och Kina går i armkrok med allehanda skurkregimer...och visst, men flest sängkamrater bland skurkarna har nog ändå USA haft.

Vad är det som gör att några fortsätter att tro att USA arbetar för världsfred och demokrati när vi har så många exempel på att det enbart är marknadskapitalism, tillgång på olja , islamist- eller kommunistskräck som driver dem. Det kan mycket väl vara så att det är som Per säger att Iran har en agenda som är “att förinta Israel och tvinga väst till passivitet med hjälp av de långdistansmissiler som utvecklas parallellt med kärnvapenprogrammet.”.
Men tillåt mig att vara aningen skeptisk och luttrad av erfarenhet vad gäller propagandakriget.

Ja hur vettig var då Per T krönikan den här gången?... En riktig analys av att det är en upptrappad konflikt, orsak och lösning lite bristfällig. Att reportaget om trykkefrihetföreningen var i samma blad gjorde en del formuleringar lite... vad ska man säga... komiska?

fredag 24 februari 2012

Jag bojkottar Babel...

Jag bojkottar, alltså är jag...Mina nuvarande objekt är: IKEA, Lidl (i alla fall i Sverige), Melodifestivalen, Skavlan, Kött som inte är OK, Kvällstidningar... och mitt senaste; Babel i Malmö. 

För det mesta innebär det inte så stora uppoffringar, vi äter viltkött och trevligt uppfödda (och dödade) lamm och kycklingar.


Men idag känns det lite trist att bojkotta Babel, eftersom Albin Gromer spelar ikväll, får hoppas att han kommer till Victoriateatern en annan gång, för min bojkott står fast. Och om ni är intresserade så kommer här en tidigare opublicerat blogginlägg... Jag har inte riktigt kunnat bestämma mig för om jag är helt ute och reser när jag känner mig kränkt av det här, men läs gärna och om ni har lust skriv en kommentar som vägledning till mig... i en snäll ton... Nå här är den (previously unrelased material):

Jag har inte för vana att skriva adresserade klagobrev ännu, men som nybliven femtioåring, vit överviktig man ur medelklassen så måste jag ju leva upp till förväntningarna. Mitt första brev riktade sig mot konsertarrangören Babel.

Som ett “tack för hjälpen på festen” åt mina två pojkar och deras flickvänner hade vi planerat en helkväll. Först en bit mat på Restaurang Tempo och sedan en liten överraskning i form av en föreställning med två populära artister på Babel. Kvällens föreställning blev inte riktigt vad jag hade hoppats på men jag höll god min inför mina gäster för att inte förstöra deras upplevelse ytterligare.

Några dagar senare hade jag retat upp mig över den förödmjukande behandling av publiken arrangören visade. Då skrev jag ett mejl till Babel, tänkte också att det kunde vara intressant för artisterna att få ta del av mina åsikter så därför fick de också ett. (Jag har valt att inte använda artisternas riktiga namn så att någon googlare inte ska få upp den här sidan.)

“Hej till Babel, Egil och Nora....... Lite synd att profithunger skulle lägga lite sordin på en i övrigt trivsam föreställning på Babel 17/12. På en gratisföreställning tycker jag att man kan acceptera att inte ha möjlighet att se artisterna, och på en betald förställning kan man acceptera att ha en något sämre överblick... Men att ni på Babel har mage att lägga en hel stolsrad på översta våningen utan möjlighet att se någonting av scenen...(övre delen av filmduken undantagen) inte snällt.... Det måste man ju vara medveten om när man placerar stolar, “härifrån ser man inget av vad som händer på scenen, men de får rätt bra ljud”?... Drinkmixande bartenders som överljuder artisterna kanske man ska ha lite överseende med om det i övrigt är OK... men i det här sammanhanget... när man bara har ljudet... Tja.

Det skulle vara intressant att få ta del av hur arrangören har tänkt när man fyller en lokal på detta sätt, trapporna var fullsatta och det stod folk på varje plätt där man kunde få möjlighet att se en skymt av hårfästet på artisterna. Det blir lite dubbelt att sitta på en föreställning där artisterna pratar solidaritet och samtidigt sitta och fundera över profithungern hos arrangören. “Det är såå stort intresse för de här artisterna så vi tänkte att det var en god gärning att låta så många som möjligt få lov att komma in”...”och betala rätt fett för det “...eller?

Jag förstår att det är tufft att få det att gå ihop och att man måste ha en del “brödföreställningar” tror dock inte att det i långa loppet håller att inte respektera sin publik genom att trycka in mer folk än vad lokalerna tillåter (upplevelsemässigt... brandskydd kan jag bara spekulera om). Som artist förlorar man i trovärdighet när man säljer sig till sådana här tillställningar, även om jag vet att både Egil och Nora har mycket hängivna fans som står ut med mycket utan att ifrågasätta.

Hade jag hängt på låset och lyckats roffa åt mig en förnämlig plats där jag kunde speglat mig i artisternas blanka skor och känt deras saliv falla som dagg över min panna när de häcklade makten... Då, hade säkert min upplevelse av kvällen varit utan den fadda eftersmak som jag nu bär med mig.

Men, jag gnäller bara, jag är inte ute efter att kräva tillbaka några biljettpengar eller försöka få någon som helst kompensation. Jag gjorde en missbedömning, det får jag smälta... Men min ödmjuka önskan är att både arrangörer och artister skulle vilja fundera lite mer över vad det innebär att respektera sin publik...

Vänligen Herr Klantz”

Första svaret kommer samma dag från ena artisten (jag kallar henne Nora här, men hon heter egentligen något annat, likaså Egil som nämns, det är den andra artisten som också heter något annat)

“Hej.
Du har inte mailat arrangörerna eller Babel eller Egil och det vet jag att du begriper eftersom du mailar via (hennes hemsida)
Hur Babel placerar folk är inte något jag har makt över eller ens får vetskap om. Jag och Egil uppträder vanligtvis på teater där en sån här sak aldrig skulle hända. Jag förutsätter att arrangörer av den här skalan ordnar bra sittplatser med bra sikt åt alla och det är tråkigt att du råkade ut för det här. I övrigt så tycker jag du ska ge fan i vad jag tjänar och sluta spekulera i min kärlek till min publiken. Det skulle klä dig att vara mindre otrevlig om du vill ha sympati från en som inte har med ditt missöde att göra. Jag och Egil försökte få ner biljettpriserna så mycket vi kunde och att du tycker att det inte var värt pengarna att kolla på oss kan jag inte förstå att du tror att jag ska ta hänsyn till när det inte gäller innehåll utan placering av sittplats osv. Jag vidarebefordrar ditt mail till Babel. God jul. Hoppas du får lite ödmjukhet från tomten.

Vänliga hälsningar Nora”

Sedan kommer svar från den andra artisten, Egil, som egentligen heter något annat.

Hej Herr Klantz,
Jag förstår din upprördhet och beklagar detta du drabbats av, men varför i hela fridens namn skickar du detta mejl till mig?

Jag och Nora blev bokade av Babel, det var deras arrangemang och vi har givetvis ingen aning om hur många stolar eller personer som ryms deras lokal. Jag gör över 100 uppträdanden per år runt om i norra europa, många gratis för välgörenhet, en del som min yrkesmässiga inkomst, men hur många som kommer eller inte när jag uppträder påverkar i regel inte min lön och jag har oftast ingen aning om hur många som ryms - på de flesta spelställen har man aldrig varit innan och får så klart lita på att om arrangören säger 215 platser så är det 215 platser. Och vad gäller inträde är det också givetvis arrangören som avgör. Jag brukar be dem om att ha rabatter för unga, studerande mm, när jag har minsta möjlighet att påverka, vilket är sällan. I detta fall var jag och Nora noga med budskapet att de skulle hålla nere priserna i möjligaste mån, vilket jag också trodde de gjorde.

Jag har under tre kvällar gett allt av hela min själ, jag har lagt all min fokus på själva föreställningen, jag har pratat om min sorg, jag har sjungit om tröst, jag har vänt ut och in på mig och verkligen bokstavligen gett allt jag har, vilket jag tycker att man som artist självklart ska göra. Men när jag då några dagar senare får ett sånt här fruktansvärt otrevligt mejl av dig tappar jag all kraft att fortsätta.
Det gör mig så uppriktigt ledsen att ta emot dessa ord. Att du sen har mage att skriva om "artistisk trovärdighet" i ditt mejl gör mig bara ännu uppriktigt ledsnare. Jag tappar verkligen lusten och orken att fortsätta.

Jag har uppträtt hela hösten med allvarlig sjukdom i kroppen och när jag igår hade mitt sista framträdande för året tänkte jag äntligen idag vila, och känna att jag har gjort det bra i höst trots allt, att jag i alla fall har skänkt andra kraft, tröst och upplevelser. Och det första jag läser är ditt otrevliga mejl och plötsligt känns det så meningslöst.  

Även om jag egentligen inte förstår på vilket sätt det har någon betydelse i sammanhanget så har jag tagit mindre än hälften av vad jag brukar ta för dessa kvällar på Babel, hade vi gjort det av någon slags profithunger hade vi såklart spelat på en mycket större arena.

Att sen prata om respekt gentemot publiken - jag ger som sagt ALLT jag har när jag uppträder och om inte det är gott nog så är det inget jag kan göra någonting åt. Jag älskar min publik av hela mitt hjärta, jag gör verkligen det, och ger dem allt jag har.

Och det är en nedvärdering gentemot vår publik att säga att de "står ut med mycket utan att ifrågsätta". Tvärtom, det är ifrågasättande kloka människor, men de skulle aldrig komma på tanken att skicka ett sånt otrevligt brev till oss, utan isåfall vända sig till arrangören och sakligt säga vad som brustit i arrangemanget.

Min önskan är att du funderade en extra gång innan du skickar ett mejl av detta slaget.
Du gör människor ledsna på djupet och du kommer såra fler om du fortsätter på det här sättet, att skicka saker utan minsta eftertanke om vad du skapar för känslor hos andra människor.   

Jag ger dig mer än gärna pengarna för din biljett och jag ber dig skicka mig ditt kontonummer och skriver vad biljetten kostade, så ska jag personligen omedelbart sätta in detta till dig. Och det menar jag verkligen.

Vill du inte skicka ditt kontonummer via mejl, vilket jag förstår, så kan vi lösa det på annat sätt, till exempel att jag skickar summan i ett rekommenderat brev. Bara välj vad som passar bäst, annars kommer detta mala i mig under hela den ledighet och vila det är tänkt att jag ska ha och måste ha framöver.

Egil

Hoppla, det var som fasen... Nu blev jag ju tvungen att läsa om mitt mejl, hade jag verkligen hoppat på artisterna på det där otrevliga sättet? Nej jag tycker inte riktigt det, men kanske Babel har det inflytandet över orden att man inte riktigt förstår det man läser?... jag får väl ända svara lite snällt och urskuldande.

Till Nora
Hmm...Jag trodde att det skulle framgå att det var riktat till arrangören och mer som en information till dig och Egil, alla tre har fått mejl... Jag undrar inte över vad du tjänar, vet inte hur du lyckades läsa in det i mitt mejl?... Jag förstår att ni inte styr över arrangören, och det hade säkert varit värt pengarna att kolla på er (om jag hade sett er). Jag tycker att jag sköt iväg ett litet välriktat luftgevärsskott och fick svar med en luftvärnskanon av dig... Jag är gärna mindre otrevlig men söker inte egentligen sympati. Tänkte mer att det kunde vara intressant för er att få en röst ur publiken, jag tror att jag hade velat det i samma sits som ni. Jag ber om ursäkt för all irritation som mitt förra mejl åsamkat er och hoppas att tomten sprider ödmjukhet över hela världen.

och till Egil
Först, jag uppfattar och uppskattar att du verkligen bjuder på dig själv som artist, jag har sett (och läst i efter arbetet bl a) dig flera gånger och verkligen uppskattat det, det hade jag såklart också gjort den här gången om jag hade fått en verklig möjlighet. Jag läser mitt mejl igen och som jag läser det så riktar det sig totalt mot arrangören i allt utom ett passus där jag skriver:

"Som artist förlorar man i trovärdighet när man säljer sig till sådana här tillställningar, även om jag vet att både Egil och Nora har mycket hängivna fans som står ut med mycket utan att ifrågasätta."

Ja det kunde uttryckts smidigare... men eftersom jag är ett av dessa fans så vet jag ju det utifrån min egen synpunkt att vi står ut med mycket för att få se er uppträda. Jag tycker också att kontexten spelar roll, ett dåligt arrangemang spiller över på artisterna...Sen att säga att "man säljer sig" det var väl lite väl hårt. Jag vet ju inte hur era överenskommelser ser ut. Jag får väl skylla på min frustration över att inte fått den föreställning jag sett fram emot och som jag hade fått om bara arrangören hade visat lite mer respekt för publiken.

Min tanke med att skicka kopior till dig och Nora var för att göra er medvetna om hur arrangören hanterade er föreställning utifrån min (icke-)synpunkt. Tänkte att det kunde vara av intresse för er, kanske överskattar jag artisternas möjligheter att påverka arrangörsval. Det var verkligen inte menat att få er att tappa lusten, era framträdanden höll säkert samma höga klass som vanligt. Jag är förtvivlad över att ha fått dig så ledsen och önskar att du kan se mejlet ur mitt perspektiv.

Jag ville bara inte sitta och ta emot en sådan, som jag upplevde det, förödmjukelse utan att  reagera. Mot Babel...

Det går såklart inte att göra saker ogjorda även om man så önskar, mejlet skulle kanske gått enbart till Babel och inte sabbat för er. Hoppas att du kan ta emot detta som en ursäkt, släppa det nu,  och ha en skön ledighet...

Vänligen Herr Klantz

Det svar jag inte skrev för att faktiskt är både ödmjuk och trevlig:

Varför skulle det inte vara intressant för er att höra hur er publik upplevde er föreställning? Att det sedan är arrangörens fel borde väl vara lättare att hantera...Hade det varit intressant för er att få veta  t ex om ljudmixningen gjorde att orden inte var urskiljbara. OM det INTE är intressant för er då menar jag absolut att ni bör fundera över vad det innebär att ha respekt för sin publik, i vilken jag också anser mig vara del i, jävligt fräckt av er förresten, att utesluta mig som del av publiken.

Att tro att man inte riskerar att förlora i trovärdighet beroende på vad för arrangemang man deltar i är också otroligt naivt. Skulle ni spela på Berns salonger under SACs blockad t ex så hade ni förlorat ännu mer i trovärdighet än när ni spelar på profithungriga lokala ställen förklädda till vänstertillhåll...SEN att ni har mage att efterlysa “ödmjukhet” och “trevlighet” från min sida...Vad menar ni? ska jag ödmjukt hålla tillgodo med att bli förödmjukad? och vara lite trevlig i kontakten med artisterna som bara ser sig som vippande marionettdockor... Ska folk hålla på att vara trevliga och ödmjuka när de blivit illa behandlade... ändå stå med mössan i hand utanför artisternas loge och stilla be om en autograf på skinkan, kanske köpa några skivor och t-shirtar...? ”Vilken ödmjuk en! Respekt!” “och trevlig också!”


Sådär då var det gjort... jag har inte tänkt starta en fb-grupp eller så utan ser detta som en högst personlig bojkott...

onsdag 22 februari 2012

En Sorts TV-krönika

TV-krönika; ska villigt säga att det inte tillhör mina allra största nöjen; att se på TV. Även om jag faktiskt med stor glädje följer “Äkta människor” och ibland “på spåret” kan jag inte bry mig mindre om utifall Ranelid är värd att gå vidare, Skavlan är Norsk, någon nakenkuppar eller andra viktiga händeler i TV-världen. Men igår var det något som lockade mig till burken, ett nytt program Hubinette; intervjuer igår med Jonas Sjöstedt och Meryl Streep...och sedan DOX från gängvärlden i El Salvador.

Det var intressant att se den nya vänsterledarens mediatränade retoriska skicklighet. På frågan om ur hög inkomst man får ha? svarade han typ; att det inte finns någon gräns för när en inkomst är över anständighet, så länge det finns en progressiv skatt. Största respekt för småföretagarna och entreprenörerna hade han också. Han lyckades nästan slingra sig ur den riggade fällan “lyx åt alla”, genom att säga att jämlikhet inte är samma som att vi alla ska vara lika. Och om kommunistspöket, sade han att partiet hade gjort upp med sitt förflutna...(k:t i vpk då?). Jag förstår att all politisk retorik numera handlar om att vara pragmatisk och inte ha åsikter som kan stöta bort några tänkta väljare. -Men han verkar ju trevlig, och tycker ju ungefär som jag. Det där med politik, det ska man inte ta så allvarligt....gäsp

Meryl Streep...gäsp, och i ett mycket märkligt bluescreentöcken, satt de ens i samma världsdel, Hubinette och Streep? Jag tror nästan att det var som en sån där Jeopardy-grej. De har fått Meryl Streeps svar på ett band och kan sedan själv spela in frågor...Bluescreenen skulle de väl använt till att plocka in någon passande Stockholmsvy till, det hanns väl inte med...-Fantastiska kvinnor (kvinnor inte människor(m), deras definition, som jag tolkade samtalet) det där, Meryl Streep, Maggie Thatcher...och, ja så Karin då...vår egen Skavlan.

Men sedan... dokumentären, La Vida Loca, dokumentären från en gängmiljö i El Salvador...Det var nog det sorgligaste och mest rörande jag har sett, på väldigt länge i alla fall, det lämnar en med gapande mun framför TVn... Vad är det jag har sett? Konsekvenserna av fattigdom? Gud eller gäng? Jag är fortfarande så tagen av vad jag sett så att jag inte ens kan försöka mig på att göra en vettig analys. Se den på SVT play ...gör det. Det finns inte ord.

måndag 20 februari 2012

Pensioner och blodsugare

Jag verkar ju inte riktigt ha förstått det här med pensioner. Få ska försörja fler säger de, vi är ju så många som ska pensioneras och de är så få kvar som ska betala för våra pensioner då... Varför har vi inte betalat in våra framtida pensionpengar till oss själva då, typ? Varför ska de som ska ha pension sen få sin pension betald av de som jobbar då? Verkar vara lite klumpigt system.

Nu tänker jag ta på mig foliehatten som jag fick av min vän Linus. Är det kanske så att det gjordes en liten teknisk manöver för att få ut lite reda pengar från pensionskassan? Har de varit lite luriga? Ni vet sådär som man kan göra. Vi ändrar lite i betalningsrutinerna, istället för att betala in i förskott, så gör vi så att de som kommer efter betalar istället. Så kan man trolla bort alla förskottspengarna, puff! Kan ju gå till att höja löner, pensionsavtal, traktamenten och andra roliga förmåner till hårt arbetande politiker.

Och borde man inte kunna räkna ut att medellivslängden kommer att öka, liksom befolkningen, borde väl inte vara någon överraskning när sossar och borgare år 1998 gör en “hållbar” pensionsöverenskommelse, att så kommer att ske?...Eller hade de räknat med att en fågel- eller svininfluensa skulle skörda lite fler offer?

Det finns också en massa intressanta aspekter på arbete och dess värde... Är det t ex bra att Fredrik Reinfelt blir entrepenör tills han är 75år (han vill bli det sen säger han), kommer det att vara för mänskligheten bra saker som han ställer till med? Jag skulle anta att han gör mer skada än nytta då också.

söndag 19 februari 2012

MIn Käpphäst, ett manifest

Tristan Tzara, pseudonym för Sami Rosenstock, född 16 april 1896, död 25 december 1963
“Jag skriver ett manifest och jag vill ingenting, och ändå säger jag vissa saker, och i princip är jag emot manifest, liksom jag är emot principer. Jag skriver detta manifest för att visa att man kan utföra motstridiga åtgärder på samma gång i ett enda friskt andetag, jag är emot åtgärder, som ständiga motsägelser, och bekräftelser likaså, jag är varken för eller emot dem, och jag kommer inte att förklara mig för att jag hatar sunt förnuft.”

Det är inte jag som har skrivit det, jag har alltid önskat att skriva ett manifest, fast jag egentligen är emot manifest. Är det en restprodukt av det färdigtänkta, eller ett avstamp för det nästantänkta? En box att tänka inom, att vilja att fånga oändligheten och tygla det förgängligliga?
Tristan Tzara har skrivit detta, eller, han skrev det på franska. Ett utdrag av dada-manifestet. Jag har översatt det från engelska. Vem har översatt det? vet inte heller om det är likt det han en gång skrev.

Är det mitt manifest nu, vems är orden?

Att ha en käpphäst, att ha ett ämne som man ömmar speciellt om, skriva manifest.

Cheval à bascule betyder gunghäst, dada, käpphäst? Sunt förnuft, det är jag också emot, mitt förnuft är osunt.

Oändligheten, den var så nära då, nästan gripbar, när jag var ung. Inte som ärtfälten, de sträckte sig förvisso bortom horisonten. Det var annat, inte så, jag kunde förställa mig bondens beställda flygfoto över de vidsträckta fälten, se hur det till slut kantades av ett gult blommande rapsfält.


Oändligheten, då, den var ren, ett andetag, första aningen om en kommande vår. Vi kände av den då, den var närvarande. Oändlighet--

Vart tog den vägen? den är så långt borta nu. Kan inte förnimma den, det är som om någon kastar grus i ögonen på mig när jag försöker.

onsdag 15 februari 2012

ATT GÖRA EN HEN AV EN FJÄDER

Om någon har tvivlat på varför vi behöver veta mer om genuspedagogik så behöver man inte leta så länge för att hitta mängder av förutfattade meningar om ämnet. Det verkar vara ett rött skynke för många av den allmänna meningens uttolkare.

Låt oss kalla det sunt förnuft, att underlåta att ta reda på den faktiska problemställningen, utan istället lita på att man utifrån t ex en fånig rubrik, eller vad “någon sagt” kan få total, nästintill gudomlig insikt i vilket ämne som helst. Ja, jag vet jag är snubblande nära själv, men jag hoppas att jag har lyssnandets och omvärderandets gåva.

“Problematisera; det är bara för folk som vill vara förmer än andra.”

Eller om genuspedagogik:
“Hur ska vi påvisa att vi faktiskt är män och kvinnor om barn inte får veta det”
“pojkar tvingas leka med dockor och flickor tvingas leka med bilar”
“hur kan ni veta att barn kommer inse vilket kön de har om de uppfostras som en 'hen'?”
“hur skall de upptäcka sin sexualitet i senare åldrar om de inte vet vad de har för kön?”

Att påvisa vårt ofta slarviga sätt att könsbestämma företeelser, yrkesgrupper mm handlar nog inte om någons vilja till masskastration eller att vi ska undvika att se att det finns både män och kvinnor.

Nu inser jag redan att jag talar till en del döva öron, som bara kommer att leta könsbestämmningar i min text. Er vill jag först hänvisa till Lena Andersons kolumn i DN

Jag var på fest förra helgen där en något överförfriskad bullrig medelålders herre med svag finländsk brytning envisades med att kalla mig “kommunisten”. 

Du där “kommunisten”. Det kunde likaväl varit något annat om han* hade funnit något annat mer passande att utifrån kategorisera mig på ett förenklat sätt; “bögen”, “blatten”, “trädkramaren”, “moderaten”, “luffaren” eller... ja, något som kunde uppfattas lite kärvänligt av omgivningen.

Jag kanske i vissa fall själv skulle kunna definera mig själv som kommunist, men knappast på samma sätt som han skulle gjort.

På samma sätt som jag kan definera mig själv som "man" i vissa relevanta lägen, men jag är ju inte man på ett helt igenom “manligt” sätt. Jag gillar inte att meka med bilar, läser gärna romaner, ser inte på skräckfilmer, gillar att skapa med färg och form, tycker om att se sport på TV, ser inte på nyheterna, trädgårdsarbete är mestadel tråkigt, tycker om att sy... bla bla bla.... På samma sätt som om jag skulle kalla mig kommunist inte hade ställt mig bakom en socialistdiktaturs tolkning av begreppet.

Jag tycker inte att det är så dramatiskt att införa hen, eller att sluta definera grupper som “grabbarna” eller “tjejerna”, att bara tänka lite mer på de för oss ibland dolda signaler som markerar en social tillhörighet vi inte valt.

Hur ofta skulle vi använda “hen”? jag har inte sett någon användning för det ännu i den här texten. Men om jag skulle visat det för en genusforskare så hade säkert hen kunnat visa på massor med slarviga och normstyrda genusuttryck i mina texter. Jag försöker tänka på det, undvika att slarva, men det innebär inte att jag gör mig själv, min fru, våra barn och resten av världen könlösa.

Det finns såklart olika grader av gunuskorrekthet “min fru” här gjorde jag ett ordval, skulle kunnat skriva partner men... jag tycker det är ett fult ord (ovackert), och så beskriver jag även en situation... just nu. Jag var medvetandegjord om problemet, i det här fallet valde jag en viss väg. En annan person hade kanske varit mer rigid och skrivit partner.

Det viktiga är att vi får en medvetenhet om problematiken. Jag fortsätter använda han och hon, men lägger till ett hen i min ordlista, att använda på lämpliga ställen. 

Och... jag är öppen för att utvidga mitt medvetande vad gäller genusfrågor, inte så att jag säkert kommer att svälja allt med hull och hår... varför skulle jag göra det i just det här fallet... Detta måste såklart också problematiseras, men ur ett nyfiket och initierat perspektiv... 


Kan inte de begreppen få vara “sunt förnuft” istället? Kanske ny-Moderaternas propagandaminister Per Schlingmann kan göra lite nytta med en omdefinering av sunt förnuft.

söndag 12 februari 2012

OBEHAGLIGA SANNINGAR

Kan inte låta bli att förundras över Fredrik Reinfelts utspel om pensionsålder. Jag märker att jag sitter och väntar på del två, som att det är en del i ett marknads-strategisk upplägg. Varför går man ut med ett vagt utspel som man vet att medierna kommer att kasta sig över och förvanska till ett polariserat populistisk skådespel. Vad är del två? Jag förstår att de nya moderaterna inte skulle göra ett sådant uttalande om det inte fanns en långtgående strategisk plan, men det irriterar mig att jag inte ser vad den är direkt.

Har de hittat en fråga som splittrar oppositionen? Det finns en del som tyder på det när Maria Wetterstrand ges utrymme i Sydsvenskan för att uttrycka sin avvikande uppfattning i frågan gentemot miljöpartiets.

Socialdemokraterna och deras mer pragmatiska syn på frågan gentemot sina “arbetarklassväljare” och de mer vänsterinriktade i partiet. Den splittring som redan finns kanske kan klyvas ytterligare några centimeter? Vänsterpartiet är väl bara splittrade i sitt förhållande till sina eventuella samarbetspartners i en kommande regering.

Eller är det så enkelt som DNs nyliberala politiska redaktör Peter Wolodarski och PJ Anders Linder på SvD menar “Reinfelt säger vad alla vet men ogillar att höra” eller “För även om människor inte tycker om att höra vad han säger, så vet de flesta innerst inne att han har rätt.”

Att Reinfeldt stärker sitt varumärke som ansvarstagande genom att säga obehagliga “sanningar”?


I så fall har jag en del andra förslag till andra uttalande:
  • “Vi arbetar på att införa ett tydligt segregerat klassamhälle”
  • “Sjuka och fattiga är bara en börda för samhället”
  • “Arbetslöshet är viktigt för att hålla ner lönerna och skapa konkurrens om jobben”
  • “Det är viktigare med ständig tillväxt än att ha några som helst miljömål”
  • “Marknaden är inte god, men det låtsas vi att den är annars blir det så jobbigt”
  • “Är marknaden dum, då säger vi till på skarpen fast vi vet att de skiter i det”
  • “Tycker inte folkomröstningar som vi vill så bryr vi oss inte om dem”
  • “Vi har lovat att införa Euron, men det säger vi inte för det ligger ju flera år fram i tiden”
  • “Invandrare är välkomna om de gör rätt för sig och betalar” (Nej vänta det har redan Annie Lööf sagt)...
  • “När vi skriver på ett avtal om att t ex ingå i euro-pakten och sen säger att det innebär att vi inte har några förpliktelser så ljuger vi förstås, hade varit ett konstigt avtal att skriva på annars”

Vad har förresten hänt med de pensionspengar vi och våra föräldrar redan betalat in? Måste sätta mig in mer i den här Pensionsöverenskommelsen mellan socialdemokraterna och de borgerliga, uppgörelsen som satte in mänger av pengar in i statskassan, och redan innan dess hade väl AP-fonderna används som en självpåfyllande reservtank för statskassan. Jag tror att det är en del av den fördelningspolitik som både socialdemokrater i modern tid och de borgerliga företrätt, att ta från de många och ge till de få.

Undrar förresten, som säkert många med mig vart alla pengar som pumpas in till bankernas “räddning”, inkompetenta chefers bonusar och avgångsvederlag, politikers “pensioneringar” mm kommer ifrån? Redan nu vet vi ju att de skattepengar som vi betalt in till att bygga upp den offentliga sektorn reas ut, och de skattepengarna går i vart fall till de smarta entrepenörerna. Hur kan våra skatter räcka till allt detta och ändå, kunna betala en vettig sjukvård, skola, äldrevård och...nej just det, vad dum jag är.

tisdag 7 februari 2012

DAGS FÖR EN UPPFÖLJARE

En sömnlös natt. Mina tankar flyter omkring som isflak på ett månbelyst hav. Tillsynes planlöst guppar de fram, det buteljgröna havet färgar de genomskinligt frostade brottstyckena i en svagt lindblomsgrön ton. De omgrupperar sig, långsamt driver de sedan stilla mot varandra för att smälta samman till en skarvlös enhet. Jag blir klarvaken från att tidigare ha legat i en självbedräglig ansats till dvala, väl medveten om att arbetsdagen närmar sig. De artiklar jag läst och de tankar jag haft på senare tid bildar ett mönster, eller snarare ett sammanhang som är en överraskande klar och tydlig bild.

Det började med att jag blev väldigt förvånad över att det nyligen var premiär för en hyllningsfilm till Margaret Thatcher, med allas favoritskådespelare Meryl Streep i huvudrollen, en storfilm kallas det väl? Dagens nyheter och Sydsvenskan skrev sedan bland annat på ledarsidorna om den stackars missförstådda Järnladyn. Per T Ohlsson i Sydsvenskan vittnade om hur hans bänkgranne på bion efter filmen utbrustit “Tänk, och den här kvinnan fick vi lära oss att hata”. Jag läser hans ledare, den är som att sniffa ammoniak.

Jag blev ändå lite osäker och kände att jag var tvungen att uppdatera mig om Thatcherismen. Jag googlade och läste både från osäkra och “säkra” källor, det förde mig såklart ut på en allt vidare seglats där jag mötte vännerna Ronald Reagan, Augusto Pinochet (som vi väl också lärt oss hata) samt mentorn eller gurun, nobelpristagaren i (nyliberal) ekonomi Milton Friedman.

Isflaken som smälter samman är det som får mig att gå upp ur sängen och sätta mig framför datorn för att skriva ned det här klockan fem på morgonen. Jag hade även fått syn på neo-moderaterna och Anders Borg, och det var inte ett ensamt flak vid horisonten, nej det hakade fast i de andra händelserna som vore det den mest självklara sak i världen...och det är ju precis vad det är.

Hyllningarna till Thatcher, den “nödvändiga” ekonomiska politiken, utförsäljningarna, klassklyftornas djupa raviner... Det passar allt för väl in. Fast på svenskt folkhemsvis, med medietränad och “snäll” landsfader ansvars-framtoning marcherar vi på mot samma mål. Det som av nyliberalerna kallas “ the miracle of Chile” avregleringar, privatiseringar, lönedumpningar, förakt mot sjuka och svaga, avvecklandet av staten, krossandet av fackföreningar... Det är det vi såg i Reagans USA och Thatchers England -- och förebilden, det var militärdiktaturens Chile, där Milton Friedman och hans “Chicagoskola” fick ett helt land att leka affär med av general Pinochet.

Nästa Hollywood-missförstådda-politiker-porträttfilm kanske skulle handla om Augusto Pinochet, skulle kännas som en rätt logisk fortsättning på hypen av Margaret Thatcher. Nyliberalernas framgångsrika lobbyarbete och propagandamaskin får ingen rast och ro...

Jag har tyvärr inte fått möjlighet att se Maryl Streeps tolkning av “järnladyn” (ska jag se den så har jag i alla fall den här gången inga problem med att se en piratkopia) men rapporterna tyder på att man lyckats väl med att ge ett sympatisk porträtt av människan bakom den “framgångsrika” politikern, kommunistbekämparen och Milton Friedman anhängaren.



Nå... som sagt, Pinochet... han har fått ett alldeles för dåligt historiskt genmäle. Den CIA-stödda militärkupp som han genomförde mot socialistledaren Alliende räddade ju säkert världen från ett kommunistiskt herravälde. Vem vet hur dessa irrläror kunde spridits om inte socialistpacket utrotats.

Det ska ju förvisso också sägas att CIA faktiskt under flera år på nästan helt fredlig väg försökt underminera Alliendes regering med organiserade strejker, lönnmord, ekonomiskt stöd till rebeller och oppositionen utan att lyckas, till slut återstod tyvärr inget annat än en regelrätt stödd militärkupp för att rädda landet … och världen... ja, för att inte säga...demokratin...? Den gode Pinochet var sedan tvungen att göra det trista men absolut nödvändiga arbetet med att rensa upp i kommunistträsket.. .ordentligt.

Victor Jara...Victor Jara

Jag tappar min ironiska hållning när jag skriver och återuppväcker händelserna kring det som blir koncentrations- , tortyr- och dödslägret för vänsteranhängare; Estadio Chile, fotbollsstadion som användes när fängelserna hade fyllts av arresterade vänstersympatisörer. Det är där som bl a Victor Jara grymt torteras, stympas och hånas (spela på gitarren nu då, utan händer) för att sedan avrättas med 41 kulspruteskott och dumpas på en väg utanför huvudstaden...

Fastän varken Thatcher eller Reagan satt vid makten just då så kan man knappast med bästa vilja säga att de skulle vara ovetande om det röda blod som general Pinochet hade på sina händer då de valde att bli de godaste av vänner. Jag har som sagt inte sett filmen men förutsätter att det här citatet av Thatcher till sin vän också fanns återgivet..."I'm also very much aware that it is you who brought democracy to Chile, you set up a constitution suitable for democracy, you put it into effect, elections were held, and then, in accordance with the result, you stepped down." Margaret Thatcher till Augusto Pinochet BBC 1999

Pinochet har av bland annat nobelpristagaren i ekonomi, Milton Friedman; (nyliberalismens kanske starkaste förkämpe och idol för många högerpolitiker och företagare) hyllats för sina insatser; att via diktatur och undanröjande av oliktänkande införa ett strikt nyliberalt kapitalistisk marknadsliberalt samhälle...”the miracle of Chile”

Jag blir helt kall ju mer jag undersöker de här kopplingarna och ser hur EU och Sverige driver precis samma vidriga ekonomiska “reformarbete”...


Det är faktiskt mer än dags att skapa en så stor seriös vänsterrörelse här, så att om den “bästa finansministern i EU”, Anders Borg ska få göra som han planerat; att skapa “the miracle of Sweden” så ska de fan få använda varenda fotbollsarena i landet för att stoppa oss.

ett litet PS bara, Socialdemokraterna... det var inget vänsteralternativ om någon nu skulle trott det...