tisdag 31 januari 2012

VILKEN JÄVLA DAG...

Det var inte rätt dag att skicka ett rasistiskt/sexistiskt skämt-MMS till mig idag. Jag var redan lite ledsen och uppgiven efter att igår läst massor av aggressiva kommentarer om bussutflykten till Solsidan, på nätet.

Sedan förstod jag att socialdemokraterna vänt och gett sitt OK till europapakten, hepp, det var den folkomröstningen. Jag hade tidigare också letat efter vilka webbsidor som är mest besökta som ett litet researcharbete till en skojbild. Trodde inte det skulle vara så svårt men efter mycket om och men hittade jag till en ocensurerad statistiksida (inte google) där det visar sig att “avpixlat” den där obskyra främligsfientliga sidan till och med har mer besökare än t ex teve-fyras hemsida och Sydsvenskan.

Som lite grädde på moset såg jag ett klipp från en debatt i Aktuellt mellan Jimmy Åkesson och Annie Lööf... vem av dem tror ni sa: “Alla människor som vill komma till Sverige, gör rätt för sig och betalar, de är väldigt välkomna hit.”?

Olika nyanser av brunt?... det var fröken Lööf. Jag skulle kunnat länka till youtube-klippet men det var en massa dumskallar som hade kommenterat där så jag lät det vara eftersom jag inte vill dit igen och se eländet.

Och inte fasen blev man på bättre humör av det där rackarns essemmesset. Tyvärr så fick väl avsändaren inte bara sin beskärda del av mitt raseri, det spillde väl över från allt annat också. Uppsåtet var inte att trigga mig med något rasistiskt eller sexistist, det var bara plumpt och obetänksamt men jag gick i alla fall i taket. Sen skämdes jag lite ändå...

Jag började blogga här 2006, samma år som Blondinbella, ni vet MUF-tjejen, en av de entreprenörer som bjuds in till skolor för att berätta hur man blir framgångsrik, hennes blogg hade förresten förra veckan 437 664st unika besökare...”det är många”, men bara typ hälften så många som “Krissies blogg”.

Själv har jag haft 9 378 besök totalt sedan 2006...

Från att ha varit en liten personlig dagbok och skrivträning har den under senare år mer utvecklats till en agitationsblogg där jag kunnat ge utlopp för min frustration över att politiker faktiskt medvetet och oblygt för folk bakom ljuset... 


men vad är det som gör att när man sprider ett politiskt ställningstagande är det så tyst? Inte helt tyst, två eller tre kan “gilla”...eller skriva en kommentar...
Är det för att man inte vill vara politisk? eller visa att man är det? Eller är det så att av mina 141 “fb-vänner” är typ i bästa fall fem stycken upprörda över att man plundrar vårt samhällsbygge som våra och våra föräldrars skattepengar byggt upp, samt att de ger pengarna till banker, entrepenörer och riskkapitalister att leka med. 


Jag tycker inte ens att det är ett politiskt ställningstagande att vara emot det där, det handlar bara om vad som är rätt och fel.

Ja jag vet att av de 141 bara en bråkdel är inne regelbundet på fb, men när jag sprider vidare artikeln “dagens konflikt; kärlek är inte motsats till hat” så tycker jag att fler ska gilla det än om jag “ramlade ner från sängen och slog huvudet”. Varför har Blondinbellor och Krissisar så jäkla mycket support och varför är det så jävla många dumskallar som är inne och kommenterar överallt (ja jag vet...inte på min blogg). Och varför håller alla andra tyst? eller finns inte alla andra, är det vi som är en procent?

Ja...jag är bitter idag.

måndag 30 januari 2012

Entreprenör, charlatan eller krämare

Entreprenörskap ska löpa som en röd tråd genom hela skolsystemet. Så står det i den nationella strategi som ska främja arbetet med entreprenörskap i skolan. Detta avspeglas i projekt som "Företagsamt lärande", "Entreprenörskapande i skolan" och "Ta-sig-församhet".

Entreprenör...ja vad är det? Wikipedia skriver “En entreprenör är ett begrepp för en företagsam person, ofta i betydelsen företagsgrundare. I vidare bemärkelse används termen om en person som är drivande och arbetar hårt för att nå framgång.” och “Entreprenörskap kan definieras som "förmågan att identifiera möjligheter och skapa resurser för att ta tillvara dessa möjligheter".

Som t ex Victor Muller, som under ett år plockade ut 18 miljoner kronor ur SAAB innan han lämnade in dess konkursansökan. Han blev förresten vald till årets entreprenör...


Eller Jobbfabrikens VD Ivan Daza som tog ut 2,5 miljoner i lön och 3,4 miljoner i pensionspengar för att anordna fas3-”förvaring” 2010 “– Det första Ivan Daza talar om för en är att han är en entreprenör. Det vill säga, en sådan som kan lukta sig till om det finns statliga pengar någonstans, sade han.”

Då undrar ju kanske någon; vad skiljer då entreprenör från de mer nedsättande uttrycken “krämare” eller “charlatan”? Etik eller moral kan det ju bevisligen inte vara.

 
Äh... jag vet att jag har tagit extrema exempel men dock, det är exempel som bejakas och applåderas av näringslivet som goda exempel på entreprenörskap...och betänk att jag har utelämnat riskkapitalister i skolan, bemanningsföretag, mindfullness-föreläsare, utförsäljningarna i vården mm... men låt se...

Krämare, affärsman (nedsättande); beräknande och materialistisk person.
Charlatan En charlatan söker bedraga andra genom att tillägna sig själv, sitt arbete, sin egendom och så vidare högre värde än de äger. Närliggande begrepp är bedragare, kvacksalvare, marktschreier, kannstöpare och pratmakare.



Det är ett jäkla tjyvsamhälle vi ser växa fram och bejakas av den nyliberala högerregeringen...”Tjuvsamhället, i den enklare radikala agitationen använd benämning på klass- och kapitalist-samhället, vilket ansågs beröva de arbetande andel av arbetets frukter (jfr Utsugning). Uttrycket tillskrives vanl. August Palm.”
t ex via skattemedel som slarvas bort till enskilda entreprenörer av en regering vars viktigaste uppdrag är att sälja ut allmännyttan och företagares vilja till medveten skatteplanering i gråzonen.

Entreprenör... ännu ett av de nya moderaternas söta betydelseförvrängningar av ord, förr hette det charlatan och krämare...

lördag 28 januari 2012

Hemofiler

Det är lite intressant att när min fru kommer till apoteket och ska hämta ut sitt recept säger apotekaren “Tyvärr har vi inte just den medicinen, men går det bra med den här istället?” och visar fram ett litet medicinpaket för min fru...

Hur man blir av med Hemofilusbakterier är inte min frus starka sida, även om man kanske egentligen borde kunna kräva det av henne. Jag tänker på hur hennes väg till att bli korrekt diagnosticerad varit. Första samtalet till vårdcentralen beskriver hon sina symptom, febern sitt dåliga allmäntillstånd, smärtorna i halsen och att hon misstänker halsfluss, sköterskan frågar om hon har hosta, då svaret är jakande får hon  telefondiagnosen virus, “det kan ej vara bakteriellt när det är hosta inblandat”, och nekas tillträde till vårdcentralen.

Några dagar senare när besvären har stegrats ytterligare lyckas hon tjata sig till en tid genom att berätta att det finns barn som har streptokocker på skolan där hon arbetar. Motvilligt får hon en tid av sjuksköterskan som svarar i telefon, “men det är ju inte bra att ta för mycket prover” “ de här öppna tiderna är det ju egentligen andra som behöver bättre.“

Det dåliga samvetet till trots tar sig min fru i alla fall till vårdcentralen där den mottagande läkaren tar emot, lyssnar på lungorna och tar ett snabbtest för halsfluss, som inte visar något “det var som jag trodde det är virus”

Efter mer en veckas sängläge med jävliga halssmärtor och feber ringer hon vårdcentralen igen, för att be om ett läkarintyg till sin arbetsgivare. “Det vet jag inte om han klarar att skriva ett läkarintyg på en kvart.” Men hon får trots allt en tid, den här gången tas ett mer omfattande prov som skickas iväg till odling, men virusdiagnosen håller läkaren fast vid. “Virus” skrivs det i läkarintyget “10 dagars sjukdomskänsla, trötthet, hängighet, feber och hosta”. Tre dagar senare ringer läkaren upp och meddelar att proverna visar på “hemofilusbakterie” och att han skriver ut medicinen som senare ska hämtas på apoteket.

Vad man kan undra är hur detta redovisas i statistiken. Två onödiga konsultationer och en korrekt?

Om hon inte hade fått rätt diagnos efter det tredje besöket så hade antagligen blivit ett akutbesök, kanske för struplocksinflammation eller lunginflammation vilket är vanliga komplikationer om man ej får behandling i tid.

Då hade de på akutmottagningen antagligen skrivit i sin rapport att det borde gått till vårdcentralen...

Mina senaste kontakter med vården har utspelat sig på liknande sätt som det ovan beskrivna, min sons körtelfeber, min mammas cancer som i ett halvår behandlades som magsår.

Detta är varken, apotekares, sjuksköterskors eller läkares fel som jag ser det. Det är ett systemfel där “att hålla budget” väger viktigare än allt annat. Det är en förlustaffär redan att en patient fått audiens, sen kostar det alldeles för mycket att skicka iväg prover så det vill man i möjligaste mån undvika. Lagerhållningen på apoteken måste hållas ner i en konkurrensutsatt bransch.

Sen blir jag så jäkla förbannad när det kommer rapporter om att folk söker sig till sjukvården i onödan. Tro fan...Om det nu skulle vara så att vi alla var kompetenta att ställa korrekta diagnoser på våra upplevda sjukdomstillstånd kunde vi ju sen bara ringt in till något apotek och beställt medicin eller bokat en tid för aktuell operation..Så är det ju inte, vissa kommer att vara riktigt ordentligt sjuka andra kommer att ha besvär som upplevs som jobbiga men kanske onödiga att söka vård för. Tänk så skönt för en läkare att kunna lugna en orolig patient med att “ nu har jag gjort en ordentlig undersökning av dig och det visar sig att det bara är en liten ofarlig sak som läker av sig själv”.

onsdag 18 januari 2012

Svar från Jan Björklund...typ

Bilden är bara tänkt som en illustration för "militären"...Att



det sen är Adolf Hitler
som sitter under krysset utan sin karakteristiska tandborstmustasch är bara ett
lustigt sammanträffande har i överigt inget med brevsvaret att göra. Bilden är
    från första världskriget












Nu har jag fått svar på mitt brev till herr Björklund. Eftersom det ju numera är en offentlig handling så offentliggör jag svaret här:

Hej Herr Klantz, Jan Björklund tackar för ditt brev. Han har bett mig, som medarbetare i den politiska staben, att svara på det. Till att börja med vill jag be om ursäkt för att svaret dröjt. Jag kan försäkra dig om att Jan Björklund är en mycket erfaren skolpolitiker, med stora kunskaper inom området. Att det skulle vara en särskild nackdel att ha varit militär innan man blir utbildningsminister kan jag nog inte hålla med om. Det är ju två skilda saker, och att politiker har haft olika erfarenheter tror jag bara är bra. Med vänliga hälsningar Emma Söderberg Majanen Departementsledningen Utbildningsdepartementet 08-405 18 50 emma.soderberg-majanen@education.ministry.se

söndag 15 januari 2012

Haruki och innebandytaktiken

Åh.. vad jag är trött på den “fullkomliga kvinnan” så som hon så ofta beskrivs i böcker och film. Jag har precis avslutat två böcker; Philippe Grimberts; Hemligheten och Haruki Murakamis; Norwegian wood, har också nyligen sett “Kvinnorna på sjätte våningen” och Almodovars senaste “The skin I live in”. Kanske inte så konstigt då om man blivit mättad på dreglande gubb-beskrivningar av “den perfekta kvinnokroppen”, för det är just den fulländade kroppen som beskrivs mest ingående.

Jag ska tillstå att alla dessa också är läs- och sevärda, men det är en fadd eftersmak som biter sig kvar. Så lätt det är att bli förförd av en väl berättad historia utan att analysera vad det är som  sägs mellan raderna.

Jag som femtioårig vit medelklassman är kanske inte rätt man att uttala sig om något fenomen som gubbsjukt? Men...jäklar...dessa författare/regissörer, män i 55-60års åldern och de åtråvärda  kvinnorna de beskriver, alla dessa gudomligt sköna unga kroppar vars perfektion beskrivs så ingående...

Men det här är inte litteratur som omnämns som “grottbjörnens-folk-snusk”, nej det här är ofta hyllade författare och regissörer som inte ens verkar ha behövt skaka av sig anklagelser om att vara sexistiska och gubbsjuka.

Kanske är den där innebandytränaren i Ängelholm som korsfästes för sin kvinnosyn bara en okritisk konsument av sådan “finkultur” eftersom hans taktikliknelser i kvinnobilder inte var helt olik t ex Haruki Murakamis kvinnoporträtt i Norwegian wood.

Jennifer (Naoko) måste man ”vårda kärleksfullt, krama och vara rädd om”.

Sofia (Midori) är”snygg, sexig" och lite mer framåt än Jennifer. Hon gillar dessutom att ”klä sig utmanande" och ”ta för sig i sängen”.

”Petra (Midori det också?) är den galna bruden som man nästan är rädd för. Hon rivs, bits och gillar att dominera. Petra blir sugen när man är aggressiv, tar för sig och har attityd.

Missförstå mig inte på så sätt att jag skulle försvara tränaren över huvudtaget, men visst finns det likheter?

...Vad ska jag nu läsa?...

onsdag 11 januari 2012

Botulf i Gottröra och tulipanarosen

Dagens ledare på sydsvenskan raljerar kring Jonas Sjöstedts önskan om att vilja införa 6-timmars arbetsdag. Den “tyder på bristande insikt i krassa ekonomiska realiteter”. Jag hade den meningen obehagligt malande i skallen när jag raskt promenerade till mitt åttatimmarsarbete idag.

Det är som om vissa tror att det här fängelset vi byggt till oss själva inte går att komma ur. Att vi måste acceptera att regnskogen och andra naturresurser skövlas samt att miljöförstöringen ökar. Produktion och konsumtion måste minsann verkligen också öka, klasskillnaderna ökar år efter år, makt är pengar och maktkoncentrationen ska förankras i små näringslivsklickar...  tillsynes ogenomträngliga gallerstänger i vårt tillväxtfängelse.

Är det någon som pekar på en möjlig öppning skall han förskjutas likt en kättare... “tyder på bristande insikt i krassa ekonomiska realiteter” Arbete, tillväxt, välfärd... Inför treenigheten i de krassa ekonomiska realiteterna måste vi alla böja oss i vördnad och efter fullgjort lönearbete gå till Mammons allt fler och fler, som medeltida kyrkor uppväxande gallerior...(galler - gallerior...he,  ja ja) Där ska vi äta av marknadens ständigt växande lekamen och dricka av konsumtionens blod...

Det som på femtiotalet i Sverige skulle kunna skrivits som en flummig framtidsdystopi blir verkligare och antagligen mer raffinerat än vad även den mest konspiratoriskt lagda författare kunnat ana.

Arbetslinjen? den som inte tidigare tänkt på kopplingarna mellan totalitära samhällen och framhävandet av arbetslinjen bör titta på den retorik fascisterna, nazisterna och kommuniststaterna använt sig av.


Vi är faktiskt inte livegna under de krassa ekonomiska realiteterna, eftersom de, till skillnad mot vad maktens och kapitalets präster i media säger, är möjliga att förändra. Hur kan det  komma sig att så många tycker att arbete, vilket som helst, är viktigare än allt annat? Ibland undrar jag över vilken gräns näringslivet måste passera för att det ska bli stopp. Sveriges vapenexport är till exempel störst per capita i världen och förresten, hur illa kan vi behandla våra djur för att “kunna konkurrera på köttmarknaden” innan någon säger stopp?

Och här handlar det inte om att hänvisa till en tro på att "marknaden reglerar missförhållanden" och konsumentkraft när fattigdomen breder ut sig och enskilda människor inte har råd att göra de valen.

Tror man sedan som ledarskribenten att arbetslösheten inte är en förutsättning för marknaden att skapa konkurrens om jobben så tror jag att man har lite bristande insikter i krassa ekonomiska realiteter, citat: “Redan på dagens slimmade arbetsplatser kan det vara svårt att finna en plats för den som inte förmår att ständigt prestera på topp. Det är en viktig förklaring till att arbetslösheten idag – även i högkonjunktur – ligger på en helt annan nivå än för några decennier sedan.”

Ledaren avslutas med “Sjöstedts dröm om sextimmarsdag med bibehållen lön är vacker, men likväl bara en dröm.” Men snälla, vi är just nu i en mardrömstillvaro, en verklighet som är så ohyggligt bisarr i sin hänsynslöshet mot vår framtid, natur, människor och djur... Du, du tycker ju att Sjöstedts dröm är vacker, varför inte prova att realisera den då? Finns väl egentligen ingen anledning till att inte försöka förbättra vår tillvaro... Vi kan väl börja med att skrota den här tokiga tanken på att marknaden skulle ta ett samhällsansvar?


Även om jag av tro och handfast övertygelse är en bitter pessimist förstår jag; att utan drömmar och visioner är ingenting möjligt att förändras, bara förvaltas...


”I say to you today, my friends, so even though we face the difficulties of today and tomorrow, I still have a dream.” Martin Luther
King, Jr

Filosofiska rummet i radions P1 har ett intressant program om just vårt förhållningssätt till arbetet, bortplockat från sändningsarkivet men ladda ner som podradio