söndag 9 december 2012

8/12

Nuförtiden sitter jag mest och tecknar. Har förslagit för min äldsta som att vi ska göra något kul tillsammans, jag ritar en bild och sedan skriver han en liten text till den. Kan bli kul om han hinner med utan att studierna blir lidande... Bilden här ovan är någon typ av bild från min barndom, mammas torkhuv som jag tyckte var så oerhört spännande. Lukten från värmen som den blåste genom de tunna plaströren. Motorn kunde man plocka loss och använda som en hårfön, det har blivit blåst många sköna 70-tals luggar med den. Tyvärr hamnade den väl någon slänglåda då vi rensade ut hennes dödsbo.

fredag 30 november 2012

en politisk Kal P Dal musikal

Jag brukar inte gå in och redigera mina blogginlägg, tycker att lite av charmen är att det skrivs relativt oreflekterat och i hastigt mod. Men nu tycker jag att det första stycket i det här inlägget blev fullständigt förvirrat och osammanhängande, så jag har gett mig in och redigerat lite grand...20121206

Kal P Dal musikalen... är det. Jag har även tidigare här på bloggen reagerat på hur man överallt vill få det till att Kal P Dal ska vara en ikon för en sådär härligt god och snäll folklighet. Ingen kan väl vara arg på den pågen...

På Arlövs bibliotek har man sedan några år en liten Burlövs ”hall of fame” där syftet är ”att lyfta fram personer som goda förebilder genom tiderna för dagens invånare och kanske främst för ungdomarna.” Där är såklart Kal P dal invald.

Fortsätter vi i Arlöv finns där även en Kal P Dal gata... Ett av skånetrafikens lilafärgade tåg är döpt till Kal P Dal... och så nu, den här hyllningsmusikalen på Slakthuset i Malmö.

Allt detta hade väl varit okej om det inte varit för den här lilla jobbiga grejen med kopplingen till Skånepartiet... och att den förbigås med tystnad och överseende. ”Men Skånepartiet var ju inte så rasistiskt då, de ville ju bara ha ett fritt Skåne och fri sprit”. Inte så att jag säger att man skall vara diskvalificerad för sitt politiska engagemang, men när det är ett så kontroversiellt politiskt innehåll som Skånepartiets så bör man väl lägga det i vågskålen då man överväger att ha en person som ”god förebild” och döper gator och tåg efter honom... eller gör en musikal. Han var Skånepartiets galjonsfigur, inte bara en som vill spela skivor i närradion. Och alla som någon gång har hör på Skånepartiets radio eller sett dem agitera på gator och torg, kan väl blunda för likheterna med Sverige demokraterna.

Det är ju kanske inte lätt att vara kritisk när man själv stått och rockat loss framför scenen i Åstorp, Bjuv och Klippan i sin ”raka rör” t-shirt, vilket jag själv gjort. Jag har till och med spelat förband till dem en gång i Åstorp och tyckte att det var riktigt trevliga grabbar.

Och det är här som jag tycker att det blir spännande. Ska vi göra någon till förebild och idol så får vi också ta med de svarta sidorna, det hjälper oss att förstå, både oss själva och andra. Man kan vara både god och ond utifrån vilket perspektiv man väljer att se det... vi behöver inte välja antingen eller, utan lite av varje... om vi nu måste ha några förebilder?

Sedan jag såg den fantastiska filmen ”äta, sova, dö” har jag funderat mycket kring de människor som skildras i det nordvästskånska hillbilly-landet som jag själv växt upp i. Där är de ena dagen sossar och andra dagen sverigedemokrater, i den mån de överhuvudtaget tycker att politik är något som är av intresse. Det är arbetarklassen som vi övergivit i de gamla bruksorterna. Vi älskar dem och vi hatar dem utifrån hur vi väljer att se på dem...


Men i vilket fall, jag var som sagt på musikalen och blev faktiskt både charmad och hänförd. Nic som spelar huvudrollen är fantastiskt bra som Kal P Dal, Sanna Persson gör som hon brukar och charmar med sitt komiska utspel, bandet (delar av the Ark) spelar live och det rockar fett, ja, till och med Sven Melander är så nedtonad att han fungerar. De övriga artisterna lyser i sina roller. Ja det är en i mitt tycke en härlig föreställning, och det tycker även resten av publiken som jublar, visslar och stående applåderar in till extranummer.

Men... håller den för en analys? Det är lätt att bli förförd och det har absolut sitt värde, men samtidigt måste man, tycker jag, efteråt fundera över vad som egentligen hänt. Det här retar sig mina barn så fruktansvärt mycket på, att jag måste analysera och politisera allting. Varför kan jag inte bara släppa det? -Du sabbar ju hela känslan!

Ja varför?

Kal, huvudpersonen är en naiv livsnjutare som absolut inte vill ha ett vanligt ”kneg”, han vill bli rockstjärna. Det är bara rock'n'roll! Politik? Vad är det? Bandet hänger med utan att få någon karaktär, de dricker öl och röker i bakgrunden. Lotta Love och Jonny som finns med i inspelningsstudion får inte de heller något mer än schablonkaraktärer av raggartönt och tuff Malmöbrud. Skivbolagsdirektören på konkursens rand har inget emot att vinkla sanningen så att den ska bli så ekonomiskt lukrativt som möjligt. Mamman behandlar sin lilla Kal lite lagom kärleksfullt och överbeskyddande...De här karaktärerna får representera den goda sidan, såna som beter sig som folk.

Sen har vi de karaktärer som man driver med. Journalisten Karolina som istället för att bli utskickad till någon orolig revolutionshärd i världen av sin cyniska redaktör och mot sin vilja blir skickad till att bevaka inspelningen av den skånska rockenrollplattan. Döden, från sjunde inseglet representeras av ”Kneg” förmannen i overall och arbetshjälm som vill ha över Kal till den mörka arbetarsidan på Kockums. När Kneg visar sig så gör han det till tonerna av internationalen. Mikael Wiehe och delar av Hoolabandola bandet kommer in i studion och förfasar sig över att Kal inte skriver vänsterpolitiska texter ”du skriver inte om Nicaragua” en liten battle utspelar sig mellan Kal och Wiehe, rocken möter vänstern. Kal förklarar för publiken, vi spelar för arbetarna, ni sjunger om dem.. och vinner såklart striden.

Skivbolagsdirektören försöker i en scen få vänsterjournalisten och feministen intresserad av skivan genom att säga ett den är såld till både Sovjet och Kuba. Tricket lyckas och de får en förevändning att göra en utklädningsscen med en FidelCastro figur som journalisten såklart blir förälskad i så snart han säger ”viva la revolution”.

Jo polariseringen verkar vara mellan en ”jag är inte intresserad av politik, vill bara ha kul” sida och en ”är du inte med oss är du mot oss” vänsterradikal feminist maffia full av plattityder plus den fackligt organiserade arbetaren med villa och volvo.

Men är det inte så högern och fascisterna alltid har velat framstå? Som att de bara är... sig själva... lite lagom folkliga... man ska inte krångla till det, bara köra på... Sunt förnuft och självförverkligande...eller...vadå imperialism? det är ju bara rock'n'roll!

Men, mediadrevet mot tossingarna i SD kunde varit mot Kal P Dal om han levt, nu är det kanske mot hans mest hängivna fans... som sagt, vi både älskar dem och hatar dem, och det gör dem såklart väldigt förvirrade. Vi känner med dem i musikalen och i filmer som ”Äta, sova, dö” men hatar dem när de får på sig kostymer och beger sig ut i stockholmsnatten.

(jag förbiser medvetet försöket till parodibuskis på Peps, det var uselt och meningslöst, han borde nöjt sig med att vara skyltdocka i studion). Förresten Ultima Thule, de gamla nationalistrockarna verkar också få komma in i finrummet nu, eller hur ska man tolka denna DN artikel?





måndag 19 november 2012

Serieblogginlägg no1

Jag har börjat tycka det är kul att rita igen, det tackar jag mina kära arbetskollegor för som har startat en kulturcirkel. Här mitt första lilla blogginlägg i serieformat. På min dator kan man klicka på första sidan för att få den stor och sedan bläddra framåt. 



tisdag 6 november 2012

fredag 2 november 2012

Från en sjuk jävel

Syster Birgitta från Arlövs vårdcentral ringer på min mobil och berättar att jag har fått en akuttid idag klockan två. Eftersom jag väntat på resultaten av proverna vi tog i tisdags förstod jag att de hade hittat något allvarligt fel på mig... när de vill ha dit mig så snart, och på en akuttid. Tack o lov för att sjukvården fortfarande fungerar. Jag börjar fundera på om jag ska åka hem om och packa en väska redan nu.

I måndags ringde jag till vårdcentralen och ville boka en tid för en läkarundersökning. Jag har känt mig rätt trött och klen ett bra tag nu och hade också börjat fundera på om den där domningen i vänsterarmen kunde betyda något. Jag hade såklart förväntat mig minst en månads väntetid men när jag förklarat min önskan för sköterskan så försökte hon först boka in mig till min husläkare, Dr Mengele eller något sådant. Han hade tid först sent i veckan och sedan hittade hon en tid hos en annan läkare redan nästa dag klockan nio. 

En mycket trevlig ung läkare tog emot mig på tisdagsmorgonen efter att jag hjälplöst virrat omkring i korridorerna och försökt följa beskrivningen från receptionisten. Doktor Lovisa kollade blodtryck, EKG, lungkapacitet och lyssnade inombords med stetoskopet utan att hitta något fel. Sedan skickade hon mig till provtagningen där de tappade mig på lite blod för att se om de kunde hitta något illavarslande där. Det var alltså dessa provsvar jag nu förväntade mig att få svar på.

Mina tankar kryper som feta maskar i hjärnans irrgångar samtidigt som ett flyganfall över Bagdad pågår i min skalle. Nattens obehagliga dröm återuppväcks, jag gick runt en häst vars alla fyra ben var amputerade. Någon hade pallat upp den likt en bil utan hjul men i normal mankhöjd. När jag gick bakom den försökte den sparka mig med stumparna. Vad skulle jag göra om den välte, vem hade gjort det här? Hade det inte varit bättre att avliva hästen än att låta den fortsätta leva såhär i en osmaklig omtanke?

-Varför? Vad har de hittat för fel på mig, frågar jag syster Birgitta, och det blir tyst i luren. Funderar hon på om hon får lov att ge sådana här fruktansvärda nyheter över telefon?

-... jag har bokat en tid hos din läkare idag... klockan två, säger hon och tvekar en aning på orden.
-Men, kan ni inte berätta vad proverna har visat, envisas jag. Jag har rest mig ur stolen och går fram emot fönstret och ser på de höstlovslediga barnen som leker där utanför medan syster Birgitta tystnar igen.

Såklart att de inte kan säga någonting nu, de måste förstås ta om proverna för att försäkra sig om att det inte blivit fel i hanteringen. Jag har både läst och pratat mycket om döden på senare tid, det har väl gjort att jag också tänkt mig in i situationer där jag får ett sådant här besked. Att man har kort tid kvar att leva, och hur man förbereder sig själv och sina anhöriga på det.

Mamma hade satt upp lappar till oss på saker som betydde något för henne, kaffekoppen hon hade fått av Sonessons på postrundan, den kunde vara värdefull. Tavlan med blommotivet som hon hade köpt för sina egna pengar då hon var sjutton år. Den Ryska träskålen som hade varit mormors mors. Högt och lågt, det fanns små handskrivna lappar nästan överallt. Det kunde också vara små instruktioner, en lapp på köksfläkten ”strömbrytaren på fläkten tar emot om ni öppnar fönstret för mycket”. Allt skrivet med mammas lutande täta skrivstil, blå kulspets på miljöpappersfärgade tunna linjerade blad, avrivna i lappstorlekar.

-...Vänta... men, har du redan varit här? Syster Birgitta återkommer i luren ... Åh nu ser jag, jag hade satt upp dig på den här tiden först innan du fick den i tisdags och glömt ta bort den igen. Det är mitt fel, förlåt om jag oroade dig. Vad sa läkaren om dina prover, skulle hon höra av sig igen?
-Hon skulle bara höra av sig om det var något som inte såg bra ut.
-Ja men, då kan jag ju berätta för dig att alla proverna var bra, njurar blodvärde...

Det här är andra gången i år som jag går till läkare utan att de kan hitta något fel på mig. Nu börjar jag bli orolig över att jag kan ha utvecklat en allvarlig form av hypokondri...

Eller är det bara inbillning? Sätter mig vid datorn och letar på nätet ”hypokondri” ”Du söker ofta läkare för olika kroppsliga besvär. Oron finns kvar trots medicinsk utredning och lugnande besked från sjukvårdspersonal.” Kryssar mina symptom, diagnosen tar form ”behandling... kontakta din vårdcentral”.

Nej jag kan inte ringa dem igen, vill inte veta, läser vidare Oron för att vara sjuk kan för en del leda till att man inte vågar ha kontakt med sjukvården överhuvudtaget eftersom man är rädd att få beskedet att man är sjuk. Det är också vanligt att man sitter långa stunder vid datorn för att söka efter information om de sjukdomar man tror sig ha.”

måndag 22 oktober 2012

Förståendets fascism

Vad är det de odlar egentligen?
Brittsommardagen passerade, nu känns det som att den lätta höstluften är på väg att dra bort de sista resterna av sommarens kvävande täcke.
Det är som att det alltid är något litet fel på mig nuförtiden, huvud axlar knä och tår, det är Mora träsk och mina tårar. Tröttheten, här står jag med kvicksand upp till armhålorna. Men nej, man försvinner inte i kvicksand, man fastnar, det gör mig både orolig och irriterad.

Igår kväll efter teatern var jag för trött för att efterfesta med vännerna. Jag sprang några meter mot hållplatsen för att hinna med bussen och mitt knä började smärta igen av den korta ansträngningen. Irritationen över min kropps tilltagande skörhet gör att jag nu trotsigt inte lyder dess signaler om vila. Jag tvingar min kropp att gå med ut på en söndagspromenad

De närmsta gula höghusen står som en bastant mur mot fattigsverige och skyddar vårt lilla pittoreska tjugotals-villaområde där också Gunnel, från trädgårds-TV-programmet bor. Hyreshusen ombildades för några år sedan till bostadsrätter och gatunamnet med det dåliga ryktet byttes ut i ett tafatt försök att utplåna misären. 
 
Jag tänker på Sydsvenskans stora uppslag om den bortgångne Arlövspågen Kal P Dal, och hur de väljer att inte tala om att han stått på gågatan i Malmö och propagerat för Skånepartiet. I historieskrivningen har han använt deras radiotid för att spela musik, aldrig delat deras värderingar.

De numera inglasade balkongerna skickar morsesignaler i takt med att molnen för små ögonblick låter solen glipa fram. Hur ska vi någonsin få förståelse för människor och deras handlande om vi inte kan ta hela bilden i beaktande. 

Vi behöver inga hjältar, vi behöver människor som vi inte förstår för att bättre kunna förstå oss själva. Varför blev arbetarsonen som systern kallade salongskommunist skånepartist? Kände han sig övergiven av de mer pragmatiskt vaggade medelklassbarnen i SSU. Var kommunismen redan förklarad död, eller vikt för arbetsskygga hippies, punkare och vintörstande akademiker? Vad fanns det för vägar att gå för en hyperaktiv arbetarson från Arlöv som inte ville göra sig till?

Vi vet ju kanske egentligen vilka de är, de som först tvingats ner på rygg av den förment välvilliga samhällskroppen och sedan fått lära sig förtroendegivande leenden och fasta handslag för att greppet ska lättas. Inte så konstigt om de nu står och lyfter samma fasta hand mot mörkret i den gyllene gryningen. 
 
Är det de som helst går i bekväma kläder och som inte vill göra sig till för någon som vi nu aningslöst tvingar på medborgargardets uniformer och påkar. Och vi, vi som ändå sett hur solidaritet och demokrati passerat deras fönster som tomma tåg mot retorikens ekande perronger, vi föraktar dem. Vi som försett dem med självhjälpsböcker, mindfullness, spikmattor och valsång, hur kan de ha blivit såhär? -Det är de rädda barnen... de blir mobbare, säger vi och dränker deras röster i en visselkonsert.

På andra sidan Segevägen ligger ett koloniområde intill motorvägen med små nostalgiskt målade och utsirade trästugor som verkar vilja påminna om en annan, enklare värld. Likheten med de sydamerikanska kåkstäderna av papp och plåt vill inte utvecklas där de ligger livlöst utplacerade i sina ligusterfållor.

Koloniträdgårdarna anlades för att mindre bemedlade stadsborna skulle orka arbeta och klara sitt bränsleintag av frukt och grönsaker. Här prunkar nu höga välgödslade prydnadsväxter, en plats för rekreationisternas grillkvällar. Är det en slump att det var i Landskrona och Malmö som de första koloniområdena anlades?
 
Under de tio-femton år som vi har bott här har två kolonistugor brunnit upp. Fanns de skyldiga att hitta bland de hemlösa eller hos ortens festande ungdomar? Eller kanske ett försäkringsbedrägeri?

Innanför de höga aluminiumgrindarna som nu skyddar området står en röd container och påminner mig om en höststädning i trädgården som kanske inte blir av. Jag ser upprostade 199 kronors-grillar från Rusta och missfärgade spruckna plaststolar tillsammans med prydligt knutna svarta plastsäckar och trädgårdsavfall.

Går man under viadukten och E22an mot Lund kommer man sedan rätt ut på landsbygden eller ”bonnalannet”. Det sägs att det här är en av de bördigaste markerna i Sverige. 

'Råkorna har formerat sig som pjäser i ett rävspel på den mörka höståkern. De skuttar lustigt jämfota i sin skallgångskedja och letar efter något ätbart bland de enstaka gröna strån som alltför sent eller tidigt letat sig upp i de små plogvallarna. Jag har läst att råkor är väldigt sociala djur, om det nu är råkor, jag vet inte, det kan vara svartkråkor också, de kanske också är väldigt sociala. De håller i alla fall avståndet i det lilla personliga reviret på åkern.

Äta sova dö har haft för 20 riksdagsledamöter 

måndag 15 oktober 2012

MIN... SPEGELMIN

Jag läser en krönika av författaren GunnarArdelius i Sydsvenskan, och tänker utan att reflektera att det är där jag också vill vara. Där, när man lurar spegelminen och kan ana hur man ser ut i all sin skröpliga avsaknad av självinsikt. Där, under en paus i mina ställningstagande poser för en mänskligare värld gläntar en lamell i persiennen där jag kan se de mest självgoda grunden i altruismens hav.

Spegelminen, när jag ser mig själv i det för mig mest gynnsamma ljuset, den är ju förstås inte mer bedräglig än den ovaksamma reflektionen, en tiondels sekund i skyltfönstret. Vart är jag på väg? Kan jag leva med den jag är? Ska jag låta spegelminen splittras till isflak, slappna av och driva med i lättnadens snösmältning?

Varför vill jag vara där och se min brist innan spegelminen fallit på plats? Är min vilja att vara ödmjuk bara en ytterligare byggsten i min önskan att vara så ”jävla god”?

De inledande styckena i Ardelius text är så välformulerade, jag dras in i den, vill vara där bland orden och känna språkets melodi. Just så vill jag skriva. Den sätter igång mina receptorer, får mig att fylla i tomrummen med mina egna tankar. Så har jag nog bara känt för Kristian Lundbergs texter tidigare.

Jag har sovit dåligt i natt, värk i nacken och envist magknip, och är på ett riktigt dåligt humör. Egentligen borde jag vara hur god och glad som helst efter att ha tillbringat helgen med goda vänner på Österlen, god mat, härliga vandringar, bastu.

Men nu är det måndag och jag är på dåligt humör i alla fall, och med det följer att jag tappar sugen för allt som innefattar något ytligt samröre med andra människor. Jag slår upp ”misantrop” på wikipedia och tröstar mig lite med att ”Misantropi betyder inte nödvändigtvis att man är inhuman, antisocial eller sociopatisk mot mänskligheten !” Jag skrämmer bort mina arbetskamrater med mina trötta ögon, nollställd och oansad. De visar hänsyn och det uppskattar jag. Under  lunchrasten försöker jag motsträvigt men ändock sjunkande hålla igång ett samtal med en kollega om skapandets villkor utifrån lust, passion och prestation.

På onsdagkväll tänker jag vara med i konstnärligt kreativa kulturgruppen på jobbet, (kanske är alla med "konstnärsambitioner" jag någonsin känt numera i "utbildningssektorn" för att inspirera fler till att ha konstnärliga ambitioner). Jag anmälde mitt intresse redan då den startade för några veckor sedan men har inte fått mig för att gå dit tidigare. Det är länge sedan nu som jag själv avskrev mina konstnärsambitioner, måste vara närmare tjugo år sedan som jag packade ner färgtuber och penslar. Jag kunde inte förmå mig att vara meningsskapande, det var bara en yta och ett sökande efter identitet som hade slumpats på mig utav min tidiga utvecklade motoriska förmåga att rita beundransvärt. Orsaken till att jag ändå anmälde mitt intresse för kvällsgruppen var att jag trodde mig mogen att kunna hitta ett lustfyllt skapande... igen, eller snarare, hitta det nu, för jag tror kanske aldrig att jag haft det på riktigt. Inte mer än lusten av att bli beundrad, för mina verk.

Meningsskapande är så fyllt av prestationskrav för mig, kanske är det så för de allra flesta. Är det därför som samtalen oftast inte går djupare än det man har kontroll över? 

Jag hörde på radio igår att det läggs ungefär 50 kilo direktreklam i brevlådan per år, och det är en ökande kurva.

”Nej jag är inte så intresserad av politik”, ”Nä, vi diskuterar inte politik, för då blir vi bara ovänner”... men direktreklam i brevlådan, det är politik. 50 kilo politik om året,. ... Äta, sova, dö...

Jag måste se den filmen nu i veckan. När jag läste om den kände jag  igen regissörens upplevelser och tankar från min egen uppväxt i det gamla gruvsamhället Bjuv, som under min uppväxt på sextio- och sjuttiotalet stod under den goda Findus/Nestléfabrikens beskydd.

Varför avslöja sina brister... Den fick fortsätta heta Findus långt efter att Nestlé köpt fabrikerna i början av sextiotalet, Nestlé var ju lite fläckat bl a efter en mjölkersättningsskandal i Afrika.

Kan jag inte få vara som en Zorro med värjan mot kapitalets hals utan att behöva göra mig själv till en falsk tvivlare. Idealisten måste inte möta realisten och pragmatikern, de kan väl få vara två som aldrig möts och inte då heller behöver anpassa sig till ett liv tillsammans.

Se där, snart dags att repa med min glada orkester, glipan mellan arbete och fritid har rehabiliterat lite av mitt onda humör med hjälp av den här terapeutiska texten. En prestation bara det, tur att jag inte haft lätt för att uttrycka mig i skrift som barn och därmed inte närt författardrömmar, så att jag fortfarande kan tycka det är kul och ganska prestigelöst att skriva (publiceringen är svårare).

"Friheten förde oss hit" av Gunnar Ardelius är nu bokad på biblioteket, ska bli spännande att läsa.


fredag 5 oktober 2012

Världens barn och South Park

Ibland kan man få en insikt om att man tänker ganska rätt då man konfronteras med ett annat sätt att förhålla sig till sin omvärld. Igår kväll hade vi en välgörenhetskonsert på skolan där vi tillsammans med Världens barn och Läkarmissionen skulle samla pengar till just Världens barn. Samarbetet hade initierats av en kontakt på Världens barn organisationen och i deras koncept ingick det en artist kontrakterad av Läkarmissionen vars egenhändigt komponerade sånger skulle framföras. Vi hade fått mp3-filer och noter så att barnkörer och solister skulle kunna öva för att sedan framföra verken inför en publik bestående av föräldrar och anhöriga till våra elever.

Då artisten tycker att våra elever sjunger för dåligt så han sätter igång förinspelade band med kör och instrumentering där han själv kan leverera sångpålägg medan barnen och föräldrarna tror att det är deras sång som hörs via högtalarna. Det blir en parodisk uppvisning för oss som ser hur det urartar mer och mer. Barnen körs över, bandspelaren sätts till och med igång innan barnkören kommit på plats.

Då tänker jag att vad bra det är att få se sådant här... Nä det tänker jag inte just då, när jag står och håller hårt i ett metallben som blivit över vid scenbygget, men sen...

Vår filosofi på skolan har alltid varit att pusha för att alla ska våga uppträda inför andra och att de som lyssnar ska respektera de som vågar ställa sig på scenen. Jag förstärks i min övertygelse när jag får se detta spektakel där artisten inte vågar låta barnen låta förfärligt utan istället dränker dem med förinspelat material.

När jag kom hem på kvällen efter att ha städat upp i konsertlokalen sitter min fru och tittar på en dokumentär om en estetklass i Borlänge. Men har följt en klass på det estetiska programmet under deras tre år på gymnasiet. Jag fastnar för vad en elev uttrycker; de väljer alltid samma personer till huvudrollerna, och killar får alltid ta plats på scenen.

Vår yngsta son går också ett estetiskt program, musiklinjen på Heleneholms gymnasium i Malmö. Han går sitt tredje år nu, och då kan jag som förälder se just det som eleven i Borlänge uttrycker. Det är alltid samma personer som syns. På de stora elevkonserterna är det kanske 10 personer som får spela sina instrument. Samma basist i alla framträdande, två gitarrister och två pianister, en flöjtist. Och dessa personer som är väldigt duktiga och drivna på sina instrument återkommer på konsert efter konsert, medan de andra samlas i en jättekör för att ingen ska kunna säga att inte alla får vara med på konserterna.

Jag förstår inte alls detta marknadstänk hos skolan, jag menar det är ju inte skolan som drivit upp dessa virituoser. De var duktiga redan då de kom in på skolan, och det var många fler som var duktiga, kanske inte riktigt lika ”duktiga”... Men varför ska inte alla få möjlighet att utvecklas och kickas genom att få vara med på riktigt i dessa konserter?
Inte heller kan de vägra att vara med i ”Alibikören” eftersom det är betygsgrundande. Elitsatsningar där speciellt utvalda elever får förmåner och ett mer eller mindre öppet förakt för de som inte har tillräckliga kvalitéer vart är de på väg? Hur motiverar man denna satsning på fåtalet? Ännu har jag inte glömt hur de på en lektion fick serverat sig filmen ”the secret” och jag fick ett sms där sonen undrade om de blev utsatta för scientologer.

Idag på jobbet blir jag glad över att alla pedagoger har upplevt ungefär samma känsla av gårdagen konsert som jag, då finns det lite hopp i alla fall, en liten ö i oceaner av elitistiskt tänkande.

Jag visar den här texten för den aktuella sonen för att se om det är OK för honom att lämna ut honom och hans skola, får stryka en del som han menar kanske inte är mer en än skoltrött elevs klagan inför sina föräldrar. När jag berättar mer om vår skolkonsert där artisten bakat upp med ett bord fyllt med CD-skivor och musikvideos för försäljning inramat av två stora baner med en poserande artistsilhuett och hela grejen med förinspelad orkester och barnkörer som han tryckte i gång med en pedal. Jag beskriver hur han ser ut där han står på ett eget podium i vita jeans en vit funktionströja med ett svart triangulärt fält över bröstet och vita foppatofflor på fötterna. Då skrattar sonen gott och säger att det är precis som ett South Park avsnitt där artisten tar all plats på bekostnad av både de uppträdande barnen och syftet med konserten. Och jag ser mr Garrison framför mig.

min vän Lasse Råtta skriver om välgörenhet






lördag 29 september 2012

Kan man lita på svenskarna?

Förtroendet för Sverige hos det svenska folket är fortfarande stort. När Amnesty international uppmanar Sveriges regering att lämna garantier för att Julian Assange inte ska utlämnas till USA reserverar sig Amnesty Sverige ”Svenska sektionen anser inte att det vare sig är lämpligt eller möjligt att kräva av den svenska regeringen att ge garantier för att Assange inte utlämnas till USA.

Kanske måste man i en sådan här text nu börja med att göra klart att detta inte handlar om att ta ställning i det rättsfall där Julian Assange är anklagad för våldtäkt och sexuella övergrepp. Hanteringen av detta (oavsett skuldfrågan) av det svenska rättsväsendet ger ju förstås också utrymme för en del ironiska internationella kommentarer, men jag tänker inte spekulera kring den.

Finns det då anledning att tro att Sverige skulle följa utlämningsavtalet med USA vid en eventuell sådan amerikansk begäran om Assange kom till Sverige? Sannolikheten för en sådan begäran skulle väl med tanke på unge ”whistleblowern” Bradley Mannings öde vara ganska stor.

Vad har då Sverige för kopplingar till USA/NATO/CIA som får de utländska (vänster)intellektuella att misstänka att vi skulle gå USAs ärenden?

De sista åren har jag som en liten hobby kopplat till mitt idoga skrivtränande och bloggande läst många nyheter och artiklar från fler källor än DN , Sydsvenskan, Sveriges radio och SVT. Det har varit en intressant resa att också se hur de stora svenska medierna skyddar de svenska läsarna/lyssnarna/tittarna från mer komplicerade helhetsbilder. Det kan gälla allt från USAs inblandning och intressen i den afrikanska våren till rapporeteringen runt den diplomatiska ”krisen” i Vitryssland. Här är det konsensus om allt. Här är t ex  Raoul Wallenberg en hjälte, punkt slut, och inte också en bricka i ett politiskt spel.

Läser man internationell och framförallt kanske lite överraskande också amerikansk nyhetsrapportering så ger de en faktiskt en betydligt bredare och mer komplicerad bild av verkligheten, i alla fall utrikespolitiskt... Nja förresten, kanske inte direkt i den amerikanska nyhetsrapporteringen, men det gömmer sig en del initierade och kritiska artiklar i de större drakarna.

Efter att president Clinton (under tiden 1995-1999) utfärdat direktiv (FOIA) som medförde att säkerhetsdokument mer än 25 år gamla offentliggjordes finner man i amerikansk och engelsk press avslöjanden om agent Raoul Wallenberg. Det visar sig att han blev både avlönad och värvad till uppdraget i Budapest av just CIA (då OSS). När jag försöker hitta något om detta i svenska medier, speciellt i nu i samband med 100års minnet så hittar jag som mest graverande;  anledning till fängslandet ”möjligen misstänkt som amerikansk spion”. Detta femton år efter släppet av dessa dokument... Han är möjligen lika mycket en hjälte ändå men man bör presentera relevanta fakta, om inte så bara för att förstå varför han blev bortplockad utan att någon sedan lade två strån i kors för att få honom fri. Jag tror inte heller att ”tyst diplomati” -begreppet som helgardering var uppfunnet då.

Sanningen (en del av den) bakom DC 3:an, signalspaningsplanet som blev nedskjutet under spaningsuppdrag 1952 (för NATO) av Ryssarna hölls hemligt av Sveriges regering fram till i början av 2000-talet. Då först var kanske det politiska klimatet lämpligt för att avslöja det lilla gulliga neutrala landets allians med NATO utan att det blev någon större politisk skandal.

Utvisningen av de asylsökande, av USA misstänkta terroristerna till Egypten med ett CIA-chartrat plan och den tortyr som väntade dem där. Fast det där ber ju Sverige förstås om ursäkt för nu.

Det finns lite för mycket inkonsekvens och skumma affärer i Sverige för att jag skulle känna mig trygg med det politiska systemet, säkerhetstjänsten och försvaret. Transittrafiken är såklart det som det alltid talas om i utlandet men också Saudiaffären, Utrikesministern och Lundin oil (och att sitta orubbad i boet), NATO-uppdragen/samarbetet, MUST som lämnade uppgifter om lämpliga bombmål i Irak till NATO, Svenska soldater under NATO-befäl mm mm, och då har jag ändå inte tagit upp några av de spännande konspirationsteorier som finns kring Estonia, Ubåtsaffären, Bofors och Palme.

Konspirationsteorier förresten, jag tycker det är betydligt värre med konspirationspraktiker.

Här i Sverige så verkar det finnas ett lite naivt stadigt och orubbat förtroende för att allting ändå går rätt till och att alla maktmänniskor är snälla, humana, ganska lite korrupta och smakfullt pragmatiska (förutom kanske stackars Juholt som pressen har satt dumstruten på)... 

Den Sverigebilden verkar inte riktigt finnas internationellt.



onsdag 26 september 2012

TinTin-skandalens mörka drivkrafter



Jag blir nästan rädd för denna ”hårfön” av indignation över att Behrang Miri ville flytta TinTin-albumen från 10-13 årsavdelningen på Kulturhusets bibliotek några meter in till Serieteket. I mitt tycke en relevant förflyttning, eftersom den serien kanske ska läsas i rätt kontext (vilket många verkar överens om, att den är ett historiskt dokument som vi kan lära oss gamla tiders värderingar av). Jag ser inte det kontroversiella i detta och förstår inte alla de som ropar att det är censur och åsiktsförtryck. Jag är själv en stor beundrare av Herge som berättare och tecknare och tycker naturligtvis inte att de ska brännas på bål eller gömmas i en källare... och, det är det väl ingen som tycker...?

Men att bara låta dem ligga där på barnavdelningen och ligga, för jag tänker nog att biblioteken är en garant för att barnlitteraturen som presenteras där är pedagogiskt OK... Jag skulle t ex inte vilja att mina barn hittade antisemitisk barnlitteratur från Nazityskland där... eller tänker då någon att det så fort ett barn tar upp ett TinTin-album så ska det störta fram en bibliotekspedagog och förklara för barnet i vilken kontext verket är skapat i? Nej, då är det väl bättre att flytta dem till Serieteket där de hamnar i ett annat sammanhang.

Eller så tycker man annorlunda, men att ropa om att det skulle vara ett totalitärt förhållingssätt, åsiktsförtryck, historierevision och censur är väl magstarkt.

Det blir kanske lite lättare att förstå de hatiska stämningar som kommer i omlopp när man hädar profeten Mohammed med en rondellhundsteckning eller en youtubefilm när man ser vilka reaktioner en förflyttning av några seriealbum kan få. En gradskillnad jovisst, men ändå. Här drar debattörerna gärna paralleller till entartete kunst och bokbål i NaziTyskland

Ett tag tänkte jag att det var för att det var på Twitter reaktionerna var som snabbast och vildast man missade att se hela bilden. Att man på de 140 tecken som står till buds i ett twitterflöde inte kan ge en nyanserad bild av varför man avsåg att flytta dessa seriealbum (Kursiv text är 140 tecken).

Men sen läser jag på morgonen Sydsvenskans rapportering och krönikor om ”händelsen”. Och  Stockholms kulturborgarråd Madelaine Sjöström uttalar sig i DN – Jag är orolig för den diskussion som pågår inom huset. Jag kan inte låta bli att jämföra med vad som pågår i länder som Ungern där bibliotek, teater och andra kulturella och konstnärliga uttryck är på väg att politiseras. Det bör bekämpas. Kulturhusets konstnärliga ledare säger nästan samma saker som man gör i Ungern. Genom att censurera biblioteksutbudet spelar han de främlingsfientliga krafterna rätt i händerna.

Och jag tänker att det kanske är något annat ändå. Man använder det som ett exempel på ”överförmynderi” och statliga ingrepp på människans frihet? Ett förvrängt nyliberalt politiskt slagträ, jag ser parallellerna till Muhammedfilmen igen...

plats för att flippa ut....

...OK, nu räcker det.

Som förälder gör man såklart ett antal felbeslut, eller i alla fall mindre välbetänkta beslut och val. En av de beslut som jag ofta tänker på är när jag gav mina barn både tillåtelse och välsignelse att köpa ett TV-spel som heter Grand Theft Auto. Ett väldigt välgjort spel med fantastisk grafik och väl genomtänkta utmaningar, ett spel som fick högsta betyg av alla spelsajter och branschtidningar.

Spelet har några ”små” moraliska brister dock... Man är i spelet en gangster som rånar, stjäl, våldtar, misshandlar och dödar i sin framfart för att komma högre i rang inom gangstervärlden. Som vuxen kunde jag se ironin hos spelskaparna... kanske kunde jag inbilla mig att mina barn också skulle uppfatta detta.

Ja, jag tycker att jag gjorde fel som lät mina barn köpa detta spel på grund av den minst sagt tvivelaktiga moralen och otäcka samhällssynen. Fast jag kanske hade gjort samma sak igen.

Jag kan ju inte försvara mitt val med att den speglar samhällsklimatet, vilket den ju i viss mån gör... Nej det är fel, jag ska inte förmedla dessa värderingar till mina barn, och jag ska kanske inte heller stödja det företag som utvecklat spelet genom att köpa det... Men, detta spel tillhör absolut spelhistorien, vi ska inte bränna det på bål... men vi kanske inte heller ska låta våra barn spela det. Och om vi ska göra det måste vi nog också ta en diskussion om innehållet med dem... I alla fall tänka tanken att göra det...

Och apropå tanken, Tankesmedjan i P3 har ett väldigt roligt och träffande inslag om censurskandalen på Kulturhuset..

EDIT: det här tycker jag är värre

Ett inlägg i kategorin, Nallebjörnar, rondellhundar, youtubefilmer, hen, TinTin, saker som orsakar de stora konflikterna.









tisdag 25 september 2012

Tintin på bokbålet

Tintin... oj oj oj skulle seriealbumen flyttas från barnavdelningen för att de anses rasistiska och schablonartade i dag. Här i Arlövs bibliotek har vi ju som bekant Kal P dal, den gamle skånepartisten, han är invald till  ”hall of fame” tillsammans med fyra andra Burlövsprofiler på vårt lilla Arlövsbibliotek... Ett föredöme för de unga i Burlöv sades det när han postumt valdes in till denna lilla exklusiva skara.

Sverigedemokraterna hade vi väl enats om att tycka illa om...typ, men om man försöker problematisera bilden av Tintin och Kal P Dal... Kritisera dem... nä jävlar, för det läste och lyssnade vi på som barn och inte fasen har vi blivit skadade av det. Tvärtom vi blev skitkloka. Vi kan till och med göra en musikal om fenomenet Kal P Dal utan att låtsas om att han var Skånepartiets galjonsfigur.

Negerbållar har det förresten alltid hetat och vad är det för jävla trams att kalla dem för chokladbållar, det kommer jag aldrig att göra, och mina ungar får säga negerbåll så mycket de vill”.

HEN, men hallå ska vi inte få vara han eller hon längre!!! JÄVLA TRAMS, om man nu inte vet om busschauffören är en man eller kvinna får man väl säga ”hon eller han” eller den istället, varför skulle vi ha ett nytt ord för något könlöst?

Hen det betyder ju förresten höna på engelska, visste ni det va?” Bra att Dagens Nyheter tog ställning mot de där HÅBETEKU-arna med hår under armarna, feministmaffian som bara vill synas och höras i media.”

JA, Vaddå att Tintinböckerna är rasistiska? Så såg det ju ut förr i tiden, tror ni inte att barnen kan hantera det? Barn är faktiskt skitsmarta nuförtiden... Annars hade de ju gått på all reklam som visas i TV , gillat Justin Bäver, hängt på Mc Donalds och haft den nyaste Iphonen.

I SÅ FALL MÅSTE VI TA BORT PIPPI FRÅN BARNHYLLORNA OCKSÅ!! AAARGH!!

För helvete fram med Ultima Thuleskivorna också, det är ju bara rockenroll! Och Var fan är Ville, Valle och Viktor?

och så det lilla hjärtat... hon som ritade menade ju inte att göra en golliwoggfigur bland fabeldjuren, så då gälls det inte.

Det skulle kunna bli riktigt intressanta diskussioner kring de här sakerna, det är ju inget bokbål, man ville ta bort dem från barnavdelningen, men det sätter verkligen igång folk på ett rätt obehagligt sätt. Jag läste Kitimbwa Sabunis pedagogiskt förklarande inlägg på svt-debatt... och...sen läste jag kommentarerna och himmel och pannkaka, snacka om ”White rage”.

måndag 24 september 2012

Nallebjörnar och youtubefilmer



Skall man strunta i att berätta bakgrund om man tror att det är i ett gott syfte? När svenska ambassadören förklaras icke önskvärd i Vitryssland, ska man då trots allt berätta att den vitryska demokratirörelsen som ambassadören samarbetade med också är en av de CIA-stödda organisationer som arbetar för en nyliberal USA-vänlig värld? (Jag skriver CIA och menar då den därifrån avknoppade National Endowment for Democracy (NED), tycker det blir tydligare om jag skriver  CIA, vilket det ju också är). Istället kan man låtsas att det är en svensk reklambyrå släppt ner nallebjörnar från ett flygplan som är orsaken till den ”diplomatiska krisen”...

Intressant det där med att ta sig namn som ger goda associationer. Allt som heter något med demokrati verkar ju vara gott... (glömt DDR?)... Eller som de svenska organisationer som också är sammankopplade med CIA /NED, Olof Palme international center , Anna Lindh Foundation, och Jarl Hjalmarssonstiftelsen den sistnämnda kanske inte har riktigt samma fina klang för alla, men usch att klanka ner på Olof Palme eller Anna Lindh och påstå att de skulle ha samröre med CIA... Nej det låter ju lika dumt som att säga att moderaterna är ett arbetarparti...

I Ryssland har man förresten bestämt att de demokratirörelser som får sitt huvudsakliga stöd från CIA/NED skall benämnas som utländska agenter, något som hånats friskt i svenska medier... Men det är väl en rätt OK varudeklaration i alla fall... Kan ju försöka tänka motsvarande scenario i USA.

Jag förundras rätt ofta över hur kritik mot USA så lätt sopas under mattan och så förblir de ”the good guys”... Jag menar så jäkla svårt är det inte att se att det största hotet mot världsfred, klimatet och jämlikhet faktiskt är amerikanerna...och NATO... Vilket annat land har: släppt atombomber över storstäder? Använt vapen med utarmat uran både i forna Jugoslavien och Irak? Ja hela sydamerikagrejen, Narkotikahanteringen, Haiti, Guantanamo, Kuba, Iran-Contras, Manning, Irakkrigets med dess påhittade massförstörelsevapen, stödet till Israel gällande Gaza, Afganistan, drönarna över Pakistan, Vietnam, Agent Orange, Libyen mm mm... Och då har vi antagligen bara fått reda på en bråkdel.

Därmed inte sagt att alla andra är goda (retar mig på att jag kände mig tvungen att skriva det där)... men hallå, lite balans... Kapitalism är drivkraften för den amerikanska ”demokratirörelsen” … en kapitalism som gynnar de rika i USA, och som kolonialiserar land efter land med sitt nyliberala gift.

Och så undrar man hur det kan komma sig att så många svenska ungdomar inte tror på demokrati och har en dragning att tro på konspirationsteorier...

Är det verkligen bara "Mohammedfilmen" som retar upp våra muslimska vänner? Eller kan det var något annat som ligger bakom? Drönarattacker i Pakistan? Att de är omringade av riktade amerikanska kärnvapen? Irak, Afganistan och hela den fukkade amerikanska mellanösternpolitiken?

man nej, Nallebjörnar och youtubefilmer det  orsakar de stora konflikterna...

torsdag 20 september 2012

VEMS UPPLEVELSE ÄR MEST VÄRD?

En vän till mig skriver i ett synnerligen välsmakande inlägg på facebook efter Patti Smith konserten på KB igår bland annat, om alla dessa människor i publiken som står blickstilla med sina mobiler och digitalkameror riktade mot scenen.

Allt fler njuter inte i nuet utan njuter istället av att förmedla nuet, som minuten senare ersätts av något annat mer aktuellt. Inte ens när Smith under en hel låt tar sig tid till att gå runt och möta oss, hälsa på, vinka, ta i hand och få kontakt med oss som är där, tar publiken ner sina telefoner. De trycker istället kamerorna mot hennes ansikte. Hon vill mötas, publiken vill till varje pris ta en bild, en egen bild med sin egna iphone. ” 
 
Jag kan ju inte länka till hennes fina text på facebook men jag kanske ska be att få lägga upp den någonstans så att fler kan få ta del av den (speciellt de som missade konserten och inte har sett den på någon mobil eller på youtube).

I vilket fall så satte texten igång en tanke hos mig som jag burit embryot på ett tag nu. Kanske ända sedan en annan vän till mig berättade om när han kom hem från en Egyptenresa med säkert 20 filmrullar (ja det var länge sedan), och besvikelsen han kände då han efter att ha fått framkallat bilderna förstod att han hade upplevt resan via en kameralins. Det var förresten på den tiden det var exklusivt att åka till Egypten.

För någon vecka sedan var jag på picknickkonsert och just när Jan Lundgren spelar ett finstämt stycke från Il Postino på flygeln smyger en fotograf upp strax bakom mig där jag sitter och börjar fotografera, inte en bild utan som en tjackspeedad metronom rasslar slutaren fram och tillbaka, i otakt med musiken och världen runtomkring... och han slutar inte heller. 

Han står så att det långa grå objektivet är nästan rakt ovanför mitt huvud. Till sist får jag diskret dra honom i kavajskörten (fint ord va?) och berätta för honom att det är väldigt störande att höra mer av slutaren från hans fina systemkamera än av pianostycket. Han tittar föraktfullt på mig, backar några steg och lyfter upp kameran igen, intervallen minskar något, kanske försöker han också göra det i takt nu. 
 
När stycket är slut reser jag mig upp och försöker på ett pedagogiskt sätt förklara problemet för honom. Jag känner inte att jag får något direkt gensvar, inget svar alls den här gången heller faktiskt, och sätter mig ner igen. Min fru säger sedan att ”om blickar kunnat mörda” så hade jag varit död och begraven efter de blickar han gav min rygg innan han smet iväg.

Jag inser här att det kan låta som att jag är en mycket behärskad människa. Tråden som håller ihop mig är dock mycket skör. Egentligen vill jag bara ta hans kamera slänga den i golvet och hoppa på den, men jag är plågsamt medveten om att mitt bordssällskap nog inte skulle uppskatta en sådan aggressiv handling.

Det här fick mig då att i alla fall att fundera i liknande banor som min omgiven-av-iphone-zombies-vän tar upp. Vilken upplevelse är den mest betydelsfulla? Kan man överhuvudtaget gradera upplevelser? Min ögonblicksnjutning av ett realtids pianostycke gentemot hobbyfotografens njutning senare framför datorn? Han kan förhoppningsvis sortera ut ett antal i sitt tycke kanonbilder. En skapande människa, inte bara en ytlig betraktare ”jag är minsann också konstnär”. Eller Erikas aningen störda upplevelse av att inte ha lika hängivna musikälskare omkring sig under Patti Smith konserten gentemot ”jag var där” känslan när Eva stolt visar upp sin skakiga och skrälliga mobilfilm för sina vänner som inte lyckades få biljetter till konserten?

...här är det någonting som inte känns riktigt bra...jag får fundera lite mer.

tisdag 18 september 2012

ETT LÖPSTEG FRÅN HEMMET


Igår när jag kom hem från jobbet märkte jag att jag inte hade fått med mig hemnyckeln, och ingen öppnade när jag knackade på dörren. Solen sken så det var ingen större fara, jag kunde vila en stund i baden-badenstolen tills någon kom hem. Barnen kan man förstås inte räkna med att de ska vara hemma, de är oftare hos sina respektive flickvänner än hemma, men min fru borde väl komma ganska snart. Hon skulle till ögonläkaren klockan ett idag och hade blivit varnad för att hon skulle vara extremt ljuskänslig efteråt. Den skarpa höstsolen skulle väl i så fall väl tvinga hem henne ganska snart. Jag provade ändå att ringa både hemtelefon och hennes mobil utan att få något svar. Behöver förstås inte betyda något eftersom hon ofta glömmer att ladda sin telefon. Förr glömde hon att ta med den, nu har hon den oftast med i alla fall.


Klockan blev fem utan att någon kommit, jag hade slumrat till en stund, provar ringa igen... inget svar. Bilnyckeln har jag, hade tagit av hemnyckeln och satt den i myntfickan på joggingbyxan igår när jag skulle ut och försöka springa en runda eftersom jag inte ville ha hela stora nyckelknippan med mig. Där ligger den väl fortfarande kvar.


Försöka springa, ja... jag har haft väldigt jobbigt med knäet ända sedan i våras, var ju också hos en ortoped och blev typ ”friskförklarad”. Fastän jag efter varje försök att springa eller dansa varit helt förstörd i knäet dagarna efter. Jag började jag att motionscykla istället, för att skona knäet. Motionen behöver jag i alla fall för att som bäst kunna balansera på gränsen till fullständigt förfall. Nu har jag också fått problem med vänstra armen som ibland domnar och ryggen värker. Kiropraktorn som jag var hos trodde att det var cyklingen och hur jag belastar rygg och armar när jag lägger min tyngd mot styret och hur ojämnheter i vägen fortplantas upp, som var orsaken till just de besvären.


Förra helgen, i bastun efter att ha försökt jogga 3 kilometer i bokskogen kommer jag i slang med en man som haft samma besvär med knäet som jag beskriver. -Fel skor, säger han. Du ska köpa Asics som har extra pronationsstöd och gel-dämpning, Nike som du har, funkar inte så bra för oss som har kommit upp både i ålder och vikt.


Utelåst men med tillgång till bil. Då passar det kanske bra att åka iväg till sportaffären och kolla upp vad det finns för skor. Först går jag in på den stora U-sportaffären vid Toftanäs, hade ändå tänkt ta mig dit för att köpa en ny vattenflaska istället för den jag glömde någonstans när vi spelade på Gittans sextioårsfest. Varför blir man aldrig av med de fula vattenflaskorna? Jag köpte två likadana nu, snygga, om jag skulle slarva bort den ena. Jag tittar lite förstrött på joggingskorna men känner mig inte riktigt i form för att be om hjälp av någon expedit. Hittar istället en skjorta på friluftsvaruavdelningen, eller på ”outdoor” som de säger i högtalarna när de behöver hjälp i kassan av någon just därifrån.


Jag betalar och lämnar butiken, fast jag tänker, att jag borde nog gå in på den intilliggande sportaffären också. Det är ju trots allt inte var dag som jag är ute och shoppar. När jag står där och stirrar på joggingskorna kommer det en ung spänstig kille och frågar om han kan hjälpa till. Jag säger att jag kanske skulle vilja det, och berättar om mitt möte med mannen i bastun. Expediten ber mig att ta av skorna och snurra runt så att han kan se efter om jag har någon ”pronation”. Ja, säger han där han ligger på golvet och kollar mina fötter och jag snurrat runt några gånger, du har ganska kraftig pronation på vänster fot, det vill säga att fotleden viker inåt, och det påverkar såklart knäet.

-Den här skon, säger han och tar fram en svart Dart Vadermask-liknande sko, är vad du ska ha. En fruktansvärt ful plastig sak med en massa ”tuffa” detaljer, en sko som jag av utseendemässiga skäl hade tvekat till att köpa även till ett sjuårigt barn. Jag har tidigare köpt skor i varselfärger fastän det har skurit i mitt estetiska sinne bara för att de skulle vara bäst, men detta är att gå några steg till, känner jag. 2 000 kronor kostade de också, tror att det var likadana som jag såg i förra butiken för strax under 1 700, så i vilket fall som helst så tackar jag för mig och tänker åka hem utan några gymnastikskor.

Min fru hade ringt under tiden som jag var i den här affären och förklarat att både hon, sonen och sonens flickvän varit hemma hela tiden, frun hade varit så ljuskänslig att hon varit tvungen att gå och lägga sig, sonen och flickvännen hade varit instängda på rummet och inte hört hemtelefonen...



På väg mot bilen tänker jag, äh men vad tusan det kommer att ta en evighet innan jag får för mig att gå in i en sportaffär igen. Jag tar mig till första affären igen och går direkt bort till mannen vid informationsdisken på skoavdelningen. Han ser ut som att han springer ett maratonlopp i veckan. -Jag behöver hjälp med skor, har pronation på vänster fot och behöver ett par skor som kan kompensera det. -Okej säger mannen med stort allvar, då måste vi först se hur du springer på löpbandet så att vi kan göra en korrekt bedömning av vilka skor som passar. Jag tar på mig ett par normalskor som han ger mig och hoppar upp på löpbandet. Under tiden som jag springer så filmas mina fötter och det är den filmsekvensen som vi sedan tillsammans tittar på. Mina fötter ser fruktansvärt ospänstiga ut på filmen, som när man ser hur de där sjukligt tjocka amerikanerna vaggar fram. Han förklarar att jag pronerar på båda fötterna, kanske till och med mer på höger fot. Han visar med rutnät på skärmen och säger sedan att vi ska prova en sko som borde göra mitt löpsteg neutralt. Han kommer tillbaka med en Asics sko, inte starwarsmodellen, utan en som faktiskt ser ut som en ganska normal joggingsko.


När vi tittar på filmen efter jag sprungit med dem så visar han på hur min fotnedsättning blivit rak. Jag tycker fortfarande att det ser ut som någon slags elefantwalk men skon är skön och jag bestämmer mig för att köpa den... efter att först ha frågat om priset. 1300 spänn, rena kapet då i förhållande till den fula svarta tänker jag. När jag ska gå frågar han mig
-Vad har du för strumpor när du springer... och, utan att riktigt veta hur det gått till så står jag snart vid kassan, inte bara med skorna utan också ett par löparstrumpor för 139kr paret.


Då har jag ändå på den långa vägen från skoavdelningen till kassan gått förbi ett antal korgar med skyltar; typ köp 100 par strumpor för 25kr .Jag har tänkt att jag diskret skulle kunna dumpa 139 kronors-strumporna någonstans på vägen, men nu står jag ändå där, framför samma kille som jag för en stund sedan köpte vattenflaskor och skjorta av, bara det är lite pinsamt...om han känner igen mig, vad tänker han då?




fredag 6 juli 2012

Husbil på vift

Checkat ut från Stockens camping, 590 kronor för två dygn plus tio kronor förbrukad el. Jag sade till damen i receptionen att en sådan elräkning borde man haft därhemma också. Hon log och sade att, ja hade det varit så väl, välkommen åter.

Jag har fyllt på lite mer än en halvliter kylarvätska på bilen. En sak som bekymrat mig lite är att det stod på förpackningen att man skulle spä ut kylarvätskan med joniserat vatten(?), jag tog vanligt dricksvatten från slangen på latrinboden, hoppas att bilen inte exploderar för det.

Jag trodde ju i min enfald att jag skulle få hålla på med att inreda husbilen och komma på smarta förvaringslösningar istället visar det sig att jag har fått ett mekarobjekt på halsen. Motorn har skurit, startmotorn pajat, kupefläkten har lagt av och nu så klarar den inte att stå i en bilkö utan att bli överhettad. Inte glömma heller att när jag skulle stoppa i mobilladdaren i cigarrettuttaget så slocknade radion, klockan och förstås uttaget. En säkring som gått tänkte jag och kollade igenom alla synliga säkringar utan att hitta någon som pajat. Just den sidan med säkringsordningen var naturligtvis också bortriven ur instruktionboken. Antagligen för att förra ägaren kommit på en massa smarta egna lösningar.

Nu ligger vi i alla fall på de solvarma klipporna vid Edshultshall, en underbar solig dag med precis lagon bris för att man inte ska krevera. Första havsbaden för i år blev i Skagerak. Vi parkerade bilen strax utanför Hälleviksstrand vid en skeppsklubb under uppbyggnad. Den varma brisen och den torra grusen som virvlade upp när en blå buss körde förbi oss påminde oss om Grekland. Vi lyfte ned cyklarna och tog oss de få kilometrarna till den här lilla tättbebyggda kustbyn. Vi cyklade ner genom små korta labyrintgångar från huvudvägen. Vackra trähus med snickarglädje står till synes slumpmässigt utplacerade. De har kanske fått bygga husen där det gått för att undvika att spränga bort klippor och stenar, som när man försöker hitta den bästa tältplatsen för ryggen, symmetri är inte något man tänker på då.

Det går som en liten gjuten pir 20 meter ut till en liten ö där det finns både bryggor och trampoliner. Cyklar funkar men här finns det ingen plats att ställa bilen om man inte har ett sommarhus så den här lilla badkobben är nästan som en privat oas för byborna och sommargästerna.

Äntligen gick Stockholmsfamiljen med den småknubbiga tolvåriga pojken som inte kunde hålla flabben. När han inte hade mer att fråga eller upplysa sin syster, mormor eller mamma om, ska vi bada nu?, ska vi köpa glass snart?, när ska vi åka?, så körde han lite rapstrofer “what the fuck, plopp plopp plopp”.

Hoppla jag vinkade tillbaka till barnen i båten därute, trodde jag, för det var inte mig de vinkade till utan sin mamma som står på bryggan bakom mig. Pinsamt juh, eller så kanske jag inte vinkade, det var väl en envis geting jag viftade bort.

Det värker lite i mitt röda hjärta när jag förstår att det är bara väldigt rika människor som kan ha sommarhus i en sådan här idyll. Det är inget för oss “vanligt folk”. Lite grand på nåder får vi besöka deras vackra badplatser, om vi hittar någonstans att parkera bilen och om vi inte stör de boende. Jag undrar hur länge vi kan behålla allemansrättten i det här landet? Snart kommer det väl ett EU-direktiv som säger att det strider mot de allenarådande marknadsekonomiska lagarna.

Har man möjlighet att ha en kåk i det där läget så måste man vara väldigt ödmjuk, som den där damen som min fru hörde tals om som ibland körde ut med båten till bryggan och delade ut glass från egna frysen till alla barnen