onsdag 28 december 2011

En saga...

Fick mig till del en text i Kristianstadsbladet av någon avgående verksamhetsledare på C4 idéforum, ett slags “kreativt entrepenörscenter” för barn och ungdomar i samarbete med barn o utbildningsnämnden i Kristianstad...”Den lille pojken-en saga för vuxna

Sådana här små förnumstiga “
sagor” där man berättar sanningar om hur vi berövar barnen sina uttryck samt vilja till kreativitet och entrepenörsanda triggar verkligen igång mig. Även om jag är för “flumskolan” så blir det här lite väl flummigt i mitt tycke.

Kan man inte lära sig att teckna, måla, skulptera? Är det en medfödd färdighet? Lars Vilks, den rackaren,  berättade på en föreläsning om sina erfarenheter av att vara professor på konsthögskolor i norden respektive på kontinenten. På kontinenten hade de en auktoritär utbildning, professorn lärde eleverna att göra som hen. I de nordiska skolorna däremot frågade professorn den enskilda eleven “hur kan jag hjälpa dig i din utveckling?”.

Det upplevda resultatet var att de nordiska eleverna, som det förväntades av att de redan skulle ha ett uttryck, tittade in i grannateljen, och gjorde något liknande. Vilks menade att man kunde tagit vilken målning som helst från en elev och sagt att “såhär målar konstskoleeleverna i norden”...

Upplevelsen av de tyska och franska elevernas bilder var mycket mer “spretigt”... man kunde inte visa på en tydlig riktning, vilket kunde upplevas som förvånande eftersom de haft en så tydlig och auktoritär professor...

Vilks slutsats var att ur osäkerheten att inte veta vad man vill skapas likformighet medan det kan vara viktigt och kreativt att definera sig själv gentemot en förmedlad “sanning” eller metod.

Som “bildmänniska” har jag ofta irriterat mig på en del förskole-, fritids- och grundskolepedagogers syn på barns bildskapande som någonting som förstörs av att en pedagog lägger sig i. Barnen ska “rita fritt” och uppmuntras till att göra “konstnärliga” bilder... javisst, och ibland också en fantasifylld illustration till en text.

Det är inte så att jag tycker att barn inte ska få experimentera och leka fritt med färg och form, klart att de ska. På samma sätt som de ska få leka med bokstäver, ord, toner och siffror. Det är lustfyllt och utvecklande. Men på samma sätt som i andra ämnen måste de ges förutsättningar att utvecklas vidare.

Bildskapande är en komplex kommunikationsform på samma sätt som t ex musik. Hur länge kan man låta barn leka med ett instrument innan man som pedagog så smått börjar visa hur instrumentet är uppbyggt kring toner och ackord. Möjligen övar man gehöret med en liten melodi... Dock är kanske varken barn eller pedagoger mogna att höra “konstmusiken” från ett fritt spelande barn allt för länge...

Kanske är det en kombination av utbildning, lekande, uppmuntran, nyfikenhet, utveckling och erfarenhet mm som gör att man så småningom kan skapa konstmusik, bildkonst, litteratur och budgetar? Jag tror inte att det är medfött även om vi kan lägga in våra erfarenter och värderingar i barns skapande uttryck och kommunicera, främst med andra som har samma referenser, sällan förstår vi barnets intention.

1 kommentar: