till Herr Utbildningsminister

foto Lennart Edling/Scanpix in public domain

Kära Jan, jag hörde på ett radioprogram idag och så började jag tänka på dig. Det var en av de där vinterpratarna på P1, Lena Andersson heter hon. Hon kallade sig reduktionist.... inte revisionist som det sägs om Per Schlingmann och de där nya moderaterna...Nej, reduktionist är något helt annat, som jag förstod det så är det typ att allt kan förklaras rationellt. Gener och vad man får för input formar människan...

Det var nog då jag började tänka på dig, tänkte att från det du var nitton år så har du gjort karriär inom det militära...sen blev du heltidspolitiker i folkpartiet..var det 1994?...du tog tjänstledigt från militären då i alla fall.

Innan dess fick du din grundläggande input i lilla Skene (ca: 5 000 inv.) där du var aktiv i elevrådet både i grundskolan och på gymnasiet...Din pappa hade en järnhandel och mamma var norsk krigsflykting. Ja, jag visste ju inte allt det där utan fick leta lite på nätet innan jag hittade din invandrarbakgrund, du är ju ganska väldokumenterad... Jag läste till och med att din gamla fröken Margareta berättade för aftonbladet att du brukade sjunga Thore Skogman- låtar i skolan... måste ha varit gulligt med den där gluggen:) När jag såg det så tänkte jag att du måste vara några år äldre än vad jag är... men nej minsann, jag är ett år äldre än dig.

Jag började i alla fall tänka på dig och varför du ville bli utbildningsminister? Med den inputen som du haft så hade det känts mer naturligt att bli försvarsminister, för det vet du väl något om?... Sten Tolgfors blev försvarsminister istället, ja efter lite om och men, fast i alla fall!!... Trots att han var vapenvägrare ... bittert för dig såklart... Jag vet inte om det är någon tröst... men, dina militärkompisar kallar honom visst lite hånfullt för “Tomhylsan”...Taskigt va, nästan lite sexistisk mobbing eller hur? men det är ju en vanlig metod för att skapa gemenskap inom det militära har jag hört... Förresten...bara en fundering... är det kanske så att utbildningsministerposten är lite av en “Svarte Petter” Jan? Jag lovar, hade du bara varit moderat hade du säkert fått försvarsministerposten...

Vad jag egentligen ville säga till dig var att. Det är kanske ingen bra idé att ta med sig militärutbildningstanken in i skolvärlden. Det är ju ingen krigszon även om jag vet att du vill få den till att verka så. Du vet den där kadaverdisciplinen, befälsordning och “kedjan är inte starkare än dess svagaste länk” fungerar inte så bra i skolan... Tanken med skolan är ju att hjälpa barnen till att bli kloka och självständiga människor inte spelpjäser i ett krigsspel...Det står ju rätt bra i den nya läroplanen, om skolans värdegrund och uppdrag...Det borde du läsa. ja jag vet, det där med kristen tradition, det var en eftergift till KD, men annars är det rätt bra skrivet faktiskt...Och ärligt, jag tycker att det går inte så där jättebra ihop med dina visioner om skolan...

Jag har faktiskt tänkt på en sak till, om du går tillbaka till ditt gamla militärjobb så kan ju någon annan bli utbildningsminister... Lars Vilks till exempel, han är ju filosofie doktor, och har innehaft några olika proffessurer... han har ju redan livvakter ...och typ, ingen gillar honom heller... och ingen vågar anlita honom till något annat... win-win!...ge honom Svarte Petter...

P.S. Någon viskade i mitt öra att Vilks först ska göra en rondellhund av Miljöpartiet...men säg inget till Fidolin....

Kram Herr Klantz

En saga...

Fick mig till del en text i Kristianstadsbladet av någon avgående verksamhetsledare på C4 idéforum, ett slags “kreativt entrepenörscenter” för barn och ungdomar i samarbete med barn o utbildningsnämnden i Kristianstad...”Den lille pojken-en saga för vuxna”

Sådana här små förnumstiga “sagor” där man berättar sanningar om hur vi berövar barnen sina uttryck samt vilja till kreativitet och entrepenörsanda triggar verkligen igång mig. Även om jag är för “flumskolan” så blir det här lite väl flummigt i mitt tycke.

Kan man inte lära sig att teckna, måla, skulptera? Är det en medfödd färdighet? Lars Vilks, den rackaren,  berättade på en föreläsning om sina erfarenheter av att vara professor på konsthögskolor i norden respektive på kontinenten. På kontinenten hade de en auktoritär utbildning, professorn lärde eleverna att göra som hen. I de nordiska skolorna däremot frågade professorn den enskilda eleven “hur kan jag hjälpa dig i din utveckling?”.

Det upplevda resultatet var att de nordiska eleverna, som det förväntades av att de redan skulle ha ett uttryck, tittade in i grannateljen, och gjorde något liknande. Vilks menade att man kunde tagit vilken målning som helst från en elev och sagt att “såhär målar konstskoleeleverna i norden”...

Upplevelsen av de tyska och franska elevernas bilder var mycket mer “spretigt”... man kunde inte visa på en tydlig riktning, vilket kunde upplevas som förvånande eftersom de haft en så tydlig och auktoritär professor...

Vilks slutsats var att ur osäkerheten att inte veta vad man vill skapas likformighet medan det kan vara viktigt och kreativt att definera sig själv gentemot en förmedlad “sanning” eller metod.

Som “bildmänniska” har jag ofta irriterat mig på en del förskole-, fritids- och grundskolepedagogers syn på barns bildskapande som någonting som förstörs av att en pedagog lägger sig i. Barnen ska “rita fritt” och uppmuntras till att göra “konstnärliga” bilder... javisst, och ibland också en fantasifylld illustration till en text.

Det är inte så att jag tycker att barn inte ska få experimentera och leka fritt med färg och form, klart att de ska. På samma sätt som de ska få leka med bokstäver, ord, toner och siffror. Det är lustfyllt och utvecklande. Men på samma sätt som i andra ämnen måste de ges förutsättningar att utvecklas vidare.

Bildskapande är en komplex kommunikationsform på samma sätt som t ex musik. Hur länge kan man låta barn leka med ett instrument innan man som pedagog så smått börjar visa hur instrumentet är uppbyggt kring toner och ackord. Möjligen övar man gehöret med en liten melodi... Dock är kanske varken barn eller pedagoger mogna att höra “konstmusiken” från ett fritt spelande barn allt för länge...

Kanske är det en kombination av utbildning, lekande, uppmuntran, nyfikenhet, utveckling och erfarenhet mm som gör att man så småningom kan skapa konstmusik, bildkonst, litteratur och budgetar? Jag tror inte att det är medfött även om vi kan lägga in våra erfarenter och värderingar i barns skapande uttryck och kommunicera, främst med andra som har samma referenser, sällan förstår vi barnets intention.

Glöggfest glöggfest hela dan

Jag har den där obehagliga känslan igen, efter glöggfesterna igår; av att ha pratat för mycket och högt, varit alldeles för kategorisk och hård i diskussioner... En av gästerna på glöggfest 2.0 är ledarskribent på Sydsvenskan, ett tacksamt mål för min... inte direkt uppdämda, men ändå nu kanaliserade irritation...huh...jag tar det från början...

Efter jobbet har jag en timme på mig att först cykla hem och hämta festpresenterna som jag tidigare glömt och sedan cykla vidare in till Malmö. Det borde vara lugnt, om det inte vore för att jag halvvägs in till Malmö får punktering på bakhjulet. Jag får ställa cykeln vid Värnhemstorget där den andra glöggfesten kommer att vara, och sedan raskt vandra vidare mot Nobeltorget...Väl där möter jag upp med min fru. Jag har gått riktigt fort och direkt jag kommer upp till festen så känner jag eftersvettningarna börja komma. Det är något konstigt med det där, men just när det är som mest olämpligt så får jag sådär flödande eftersvettningar som aldrig tar slut, nästan som när man rodnade då man var ung.
 
Och då ska man kramas...
 
Jag står och försöker delta i samtal om Fringe-festivalen i Edinburgh, och vad kanel heter på franska respektive engelska... medan svetten rinner nerför ryggen och tinningarna, tänkte säga något roligt om engelska kanelen, men...går på toaletten och tvättar av mig i ansiktet, en gång...två gånger...Kastar i mig några muggar glögg, kanske jag behöver det för vätskebalansen. Tror det tar en halvtimme innan kroppen har lugnat ner sig så pass att jag kan sätta mig i soffan utan att vara rädd för att lämna fuktfläckar på ryggstödet.

Då kan jag slappna av en stund, tar några muggar glögg till...börjar kännas bra. En känd komiker sätter sig bredvid mig i soffan...Här var det många man inte kände igen, säger han. Ja, då måste man ju nästan säga att; jo, men jag känner ju igen dig såklart..-Jo... lite tystnad medan vi båda med flackande blick inte hittar någon ingång i andra samtal utan måste börja prata med varandra för att det inte ska bli alltför konstigt. Jag berättar om min punktering...och att vår bil gått sönder strax innan och sedan att husbilen gjort detsamma. Och där hittade vi en liten lucka eftersom han också hade en husbil av samma märke... Sedan undrar han om jag såg programmet om den amerikanska komikern Bill Hicks tidigare i veckan... Min fru och jag såg programmet, vi enades om att ifall det här inte var en parodi på sådana porträttprogram så var det kanske det sämsta vi sett...
 
-Det är min idol, säger han... jaäkligt intressant program och kul att de hade velat förnya porträttgenren... OK, vad gör jag nu... ödmjukt bejakar hans upplevelse?... Nej, såklart inte, här börjar det...såga, såga, såga...
 
Han måste tyvärr tacka för sig ganska tidigt, ska med ett tåg...hej, hej...och vi ger oss av strax efter till den andra glöggfesten.

Jag ställer in min cykel på deras gård, tänkte att jag kanske kunde ta med bakhjulet hem på bussen sen...fast då skulle jag ju inte kunna låsa cykeln...jo...så var läget.
 
Väl på festen, efter en mugg ekologisk glögg börjar jag med att glatt visa upp min tomtenietzchetröja jag fått av Linus, party! party! Från ett annat samtal hör jag att en av gästerna arbetar på Sydsvenskan, intresserat frågar jag vad han gör på tidningen. Han arbetar på ledarsidan... Såklart måste jag då högt och tydligt berätta att jag avskyr Sydsvenskan, och då framför allt ledarsidorna. Det gör jag ju förstås också, men det kanske inte är det rätta tillfället att förmedla det... Nu börjar jag svettas när jag skriver också... Sen följer “diskussioner” om skolans påstådda kris, att vi “måste” arbeta mer och längre, soldaten Manning och wikileaks, USA....huha... alla mina favoritämnen där jag verkligen kan spränga mig ur mitt försynta skal och agitera med saliven rinnande ur mungiporna... En ensam glöggande huligan löper amok på den i övrigt mycket trevliga tillställningen... suck...

Ödmjukhet, det ska jag önska mig av Tomten... ett tips jag faktiskt fått.

Solidaritet är inte rättvist

Min fru kom hem med en julklapp från lärarförbundet idag, ett USB-minne på 2gb och ett rött nyckelband att hänga runt halsen med texten “Allt börjar med en bra lärare - lärarförbundet”...

Min fru är utbildad fritidspedagog, tre års högskoleutbildning på “lärar”högskolan, i stort sett samma utbildning som förskollärare har. Men hon är inte lärare, det hör man ju på namnet som Jan Björklund brukar säga. För att få ansvara för fritidshemmet måste man vara lärare, förtydligar utbildningsministerns statssekreterare Bertil Östberg. Det duger inte att vara utbildad fritidspedagog minsann. Nej lärare ska man vara.

Nu sägs det ju att det möjligen ska ges möjlighet för fritidspedagogerna att kanske bli behöriga lärare i vissa praktiskt-estetiska ämnen. I den eventuella “satsningen” Lärarlyftet II kan fritidspedagogerna på egen bekostnad möjligen fortbilda sig till den utbildning de tidigare trodde att de hade, nämligen att till bli ansvariga för fritidshemsverksamheten.

Lärarförbundet är de som traditionellt “organiserar” fritidspedagogerna och skriver kollektivavtal med arbetsgivarna. Kanske ska man inte bli så förvånad att herr utbildningsminister, vice statsminister och hans statssekreterare Bertil Östberg hasplar ur sig dumheter på löpande band, men vad gör fritidspedagogernas fackförening lärarförbundet när deras medlemmars utbildning ogiltigförklaras?

“Vi arbetar på många olika plan i den här frågan. Vi arbetar med att göra såväl rikspolitiker som lokala politiker medvetna om det ohållbara i situationen. Vi håller också på med ett utvecklingsarbete som innebär att vi kommer att flytta fram fritidspedagogernas position. Det gäller att få politiker att förstå att det inte är någon skillnad på yrkesansvaret för en fritidspedagog och en lärare eller förskollärare. Detta är ett långsiktigt strategiskt arbete.”

Nästa vecka startar vi en driftsektion under fackföreningen SAC-syndikalisterna på vår skola.  Vi är en lärare, två fritidspedagoger och så jag kontorsråttan som gått med i Sveriges Arbetares Centralorganisation och  tar detta initiativ. De etablerade fackföreningarna är så infiltrerade och uppknutna till makten så att de blir tandlösa. De förhandlar bort alla stridsåtgärder för några kronor mer i lönekuvertet och sedan beklagar de och förklarar med att “vi har lovat att vara snälla hela avtalsperioden”...

Nu står lärarförbundet där och delar ut tomma minnen och rep runt halsen i julklapp till sina medlemmar...

Vi vill ha ett fackförbund som står upp för alla sina medlemmar. Att prata om status, legitimationer och högre lön är inget värt om det samtidigt innebär att man förlorar sin värdighet...

 

Läs mer på www.fritidspedagogik.se