måndag 28 november 2011

Sparka uppåt



“Curlingenerationens barn” har blivit tonåringar... DN och i radions “studio ett” har man nu hittat en nygammal förklaring på skolans kris... Föräldrarna... Man “skissar” på förklaringsmodeller varför föräldrar har mage att ifrågasätta pedagogernas auktoritet...”föräldrarna har knappt med tid för sina barn. Är paret separerat blir den tiden än mindre. De få timmarna tillsammans hemma vill man inte bråka. Bättre att förlägga konflikterna utanför hemmet. Och vad passar då bättre än skolan?” Skärp er föräldrar, ge ungarna en rejäl utskällning, det gör gott!...Liksom i det mesta av skoldebatten i media handlar det även här om “sunt förnuft”-lobbyns ord... antaganden... "jag känner en som är lärare och..."

Att lärare länge känt att deras tid inte räcker till, att undervisningen blir lidande och inte kan hålla den kvalitet som de skulle vilja. Det finns ingen tid avsatt till kontinuerlig fortbildning, det vill säga att kunna hålla sig ajour med sitt ämne och den pedagogiska forskningen. Debatten får då inte handla om att misstänkliggöra de som indirekt drabbas och ser konsekvenserna av pedagogernas allt tyngre arbetsbörda.

Det är som när sjukvårdsdebatten handlar om att människor som inte anses behöva, söker upp vårdcentraler och akutmottagningar. Jag undrar; vem sätter sig i onödan och väntar åtta timmar på akuten, eller i telefonkö till vårdcentralen? Jag tror snarare att de flesta tänker sig för både en och två gånger innan man tar det steget. Men i eftertankens kranka blekhet kan ju statistiken visa att det i de flesta fallen inte var befogat med akutvård...Patienten trodde att det var en blindtarmsinflammation, visade sig vara “en fis på tvären”...Alla som kommer till akuten kanske tror att de kommer att dö inom några timmar, vad bra att sjukvården då kan lugna dem med att ställa en korrekt diagnos. Visst är vårdpersonalen pressad av alla nedskärningar men att då lägga skulden på patienterna verkar lite dumt... När 90% av en ökande befolkning i undersökningar tycker att vi ska ha en stark offentlig sektor och regeringen samtidigt skär ner anslagen?

De intervjuade lärarna och fritidspedagogerna tycker jag verkar se sin chans att komma ett snäpp upp i hackordningen genom att sparka mot föräldrarna...Varför inte sparka uppåt istället?

Ni pedagogiskt utbildade som har all denna kunskap om mobbingens strukturer, se var ni är,  bryt mönstret...men inte med att förorda en rejäl utskällning, använd er pedagogiska visdom. Eleverna är inte ett hockeylag som någon idiottränare tror ska prestera bättre med en rejäl “hårfön”... Det är reaktioner på samhällsstrukturen vi ser, det är den som ska ändras. Såklart föräldrarna är livrädda för att deras barn ska misslyckas i skolan...Jag vet, det blir lite motsägelsefullt med “Thailandsresorna”...Men även det speglar signalerna från systemet.

Men oj vad artikeln “gillas” och “delas”på facebook och” nu får det vara slut på daltandet”...

DNs Hanne Kjöller skriver:
“ Vi pratar om en välutbildad medelklass på Södermalm som säkert talar vackert om jämlikhet på rödvinsstinna middagar, men som i ord och handling visar förakt för såväl skolan som dem som valt att arbeta där.”(min rödmarkering)...OK har regeringan flyttat ut på Södermalm? Det var oväntat...

Föräldrarna ska vara delaktiga i skolan...och lyda...pedagogerna ska lyda...eleverna ska lyda...alla ska vi lyda...och vara delaktiga, men jag tror att det ordet också har gått igenom den nyliberala betydelseförvrängarapparaten, det är inte längre synonymt med; inblandad, medansvarig, medskyldig, insyltad eller intrasslad... Det ska nog vara delgivna istället...

Färäldrarna ska delges...och därefter ge barnen en rejäl utskällning...”En av lärarna i inslaget berättar om sitt tidigare arbete i förorten. Där bemöttes han med respekt från föräldrarna. När han påtalade någon form av problem lyssnade föräldrarna och tog sedan itu med det.”Lätt som en plätt! Varför göra det svårare än vad det är?

söndag 27 november 2011

En komikers uppväxt


I en filmad dokumentation av ett boksamtal säger en av femtonåringarna i samband med att de diskuterar författaren/romanfigurens eländiga uppväxt “annars hade vi inte fått Jo..Jo-han Gardell”

Jag tänker på det samtidigt som jag hör att moderaterna ökar i opinionsundersökningarna och att Anders Borg har blivit utsedd till Europas bästa finansminister av den brittiska affärstidningen Financial Times. Vad har nu denna moderaternas “häxmästare” gjort för att få denna “åtråvärda” utmärkelse?

Är det jobbskatteavdragen? Utförsäljningen av allmännyttan? Icke-satsningarna på vård, skola och omsorg? Inskränkningarna i sjukförsäkringen? Pensionärenas försämrade inkomster? Eller att de rikaste har blivit ännu rikare på bekostnad av de fattigaste?

Från en del kärva och kärlekslösa miljöer skuttar det säkert upp några Jonas Gardeller ur gräset, men dessvärre tillhör de nog undantagen, de allra flesta går nog inte stärkta ur en sådan uppväxt.

Annars kunde man tro att det är den pedagogiska tanke som vårt samhälle vårdar så ömt. Man är lockad att säga nuvarande regeringen, men detta projekt sjösattes långt tidigare av den infiltrerade socialdemokratiska regeringen...

Vi låter kapitalisterna (markanden, på nysvenska) styra vårt samhälle och därigenom också vårt utbildningssystem. Våra barn ska bli entreprenörer och konsumenter som främjar den magiska “tillväxten” eller...  utslagna bördor eller kriminella. Sen står vi med förundrade blickar och ser våra barn leva som om det bara är en tidsfråga innan de blir  idoler, fotbollsproffs...eller gängledare. Belönings/bestraffnings-systemet och konsumtions/tillväxtsamhället skapar såklart dessa småmonster som så småningom kommer att bli ohyggliga tillväxtmonster och finansministrar.

Samhällkroppen är nu en av tillväxthormoner hyperdopad luftballong. Vi vet ju effekterna, de emotionella förmågorna reduceras. Kärlek och empati blir lika utsuddat som solidariteten i det nyliberala bygget...moderatkroppen växer och växer, men det är inte muskler, det är luft...

Det är möjligt att vi inte hade fått någon som Jonas Gardell i ett kärleksfullt samhälle, men utan människor som kan spegla sig i hans uppväxt så hade han kanske ändå inte haft någon publik.

lördag 26 november 2011

Pedagogstrejk (utan pedagoger stannar Sverige)


Det börjar röra på sig i pedagogleden (på fb). Tyvärr vaknar man inte  ordentligt  förrän i elfte timmen när man är på väg att rusa rätt in i väggen. Fritidspedagogerna har nu  förstått att deras tre års högskoleutbildning inte ens är värd pappret som examensbevistet är skrivet på. Förskollärare och lärare sjunker ned  i en administrativ kvicksand av kontroller och bedömningar. Orkar vi nu? vilket är störst, uppgivenheten eller kamplusten?

Många har nog länge närt en naiv tro på att regeringen, vilken den än är, vill oss alla väl. Och fackföreningarna... de är väl på vår sida?

En barnatro som präglats in i oss under decennier av socialdemokratiskt styre. Vi har låtit fackföreningarna bli en del av det “goda” samhället då makthavarna och facket gjort gemensam sak. Strejkrätten har förhandlats bort “nej, vi har lovat att inte gå ut i strejk under avtalsperioden”... och i  lagen om offentliganställda (LOA) står det såhär:

23 § I arbeten som består i myndighetsutövning eller som är oundgängligen nödvändiga för att genomföra myndighetsutövning får stridsåtgärder genomföras bara i form av lockout, strejk, övertidsvägran eller nyanställningsblockad.   I arbeten som avses i första stycket får stridsåtgärder inte genomföras på grund av något annat än förhållandet mellan arbetsgivare och de arbetstagare som omfattas av denna lag.
Även i andra arbeten än som avses i första stycket är stridsåtgärder i syfte att påverka inhemska politiska förhållanden otillåtna inom lagens tillämpningsområde.

Jo så står det, skojar inte, det är en nu gällande svensk lagtext...
Som jag läser det kan de som är offentliganställda (finns en risk att även friskolor kan räknas in där eftersom att sätta betyg väl är en myndighetsutövning...fritidspedagogerna, som ju är omyndighetsförklarade klarar sig nog) inte får strejka mot ett politiskt beslut som innebär att våra barn blir lidande... av dåliga politiska beslut... En eventuell pedagogstrejk måste då inriktas på pedagogernas arbetsförhållanden (förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare). Så får vi hoppas att resten av samhället sympatiserar även med barnen och reser sina krav på en politisk förändring.

Än så länge är nog de offfentliganställda inte förbjudna att agitera (skulle förvisso inte förvåna mig om jag har fel) mot tokigheterna som vi och våra barn utsätts för...så...

måndag 21 november 2011

Om att avsäga sig sitt slavnamn...


Statsminister Reinfelts farfars-farfar var svart berättar Sydsvenskan, det är bland annat därför som han är så arg på Sverigedemokraterna...och så saknar han förstås Mona Sahlins engagemang i flyktingpolitiken.

Släktforskning och moderat historiebeskrivning har en del likheter. Man kan inte vara riktigt säker på att farfars-farfar verkligen var den biologiska fadern...och man kan inte heller vara riktigt, riktigt säker på att högern verkligen var för apartheidpolitik och en massa andra dumma saker som folk säger...På pappret står det en sak, men i verkligheten kan det förstås vara helt annorlunda...

I samband med att jag fyllde femtio och fick det där erbjudandet om en gratis hyllning i tidningen började jag fundera kring vad man egentligen är i andras ögon. Min pappa var kontorist och min mamma var förutom mamma också lantbrevbärare. Båda var stolta över att vara sina yrkesroller, och presenterade sig gärna som just det.

Jag varken vill vara eller är min yrkesroll... kontorist i rakt nedstigande led. Jag vill inte svara när någon frågar vad jag gör...att jag är kontorist... inte för att det skulle vara roligare och mer intressant att säga att jag var författare, musiker eller konstnär. Så har det varit, men det anser jag mig ha vuxit ifrån.

Det är dags att avsäga sig sitt slavnamn, vi är inte vad våra arbetsköpare gör oss till. Vi kan agera i våra yrkesroller, vi kan göra ett bra arbete som vi är stolta över...och vi kan tillsammans med andra i kraft av våra yrkesroller utvecklas och i vissa fall kräva förändringar...Men det är inte det vi är...Vi borde mötas som människor nyfikna på varandra utanför våra oftast slumpmässiga yrkesroller...eller arbetslösa... sjukskrivna... utförsäkrade... hemlösa...

När vi frågar vad våra barn ska bli, undrar vi då verkligen vad de vill bli? Klart att man så småningom vill ha ett arbete som man trivs och utvecklas  med, det är fortfarande en orimligt stor tid av våra liv som vi säljer till arbete och tillväxt...En tillväxt som samtidigt hotar vår fortlevnad genom sin rovlystenhet. Men vi borde nog fundera mer över vem vi verkligen är, vår subjektiva bild av oss själva så att vi kan ge ett korrekt svar på den första trevande frågan om vad man är för en figur.

Statsminister Reinfelt, vill han vara statsminister, eller vill han bara arbeta som statsminister? Vill han inte göra upp med sitt svarta förflutna?


Förresten “Fattigdom, det förknippar jag med Afrika” säger Isabella Jernbeck moderat ledamot i socialutskottet på besök hos RFHL

Och apropå fattigdom, någon berättade för mig att de hade provat gratis kollektivtrafik i en storstad (tror att det var Aten, men hittade inga belägg för det i mina sökningar på nätet.) men tvingats lägga ner försöket eftersom det blev en värmestuga för hemlösa och ungdomsgäng, inga “vanliga människor” vågade åka...

Jag tycker att det är intressant eftersom det styr fokus mot en helt annan fråga än gratis kollektivtrafik. Först måste man göra grundarbetet. Fattigdom, hemlöshet och hopplöshet är det första det måste sättas in insatser mot, därefter kan vi reformera samhället....

söndag 20 november 2011

Vad är ett bra jobb?


Är incitamenten för att göra ett bra jobb högre lön? Är incitamenten för att driva företag enbart vinst? Det är inte bara nedrustningen av den offentliga sektorn vi har sett. Det är också en cynisk förskjutning av vad som är att betrakta som ett bra arbete och faktiskt också vad drivkraften för att göra gott är.

Vi har sett hur den individuella lönesättningen skapat splittringar hos anställda. Vi har sett hur lojalitetskraven mot företag både i det privata och offentliga tystat kritik mot missförhållanden. Vi har sett hur fackföreningarna har satt sig i företagarnas och “samhällsnyttans” knä. Vi har sett hur fackföreningarna liksom posten gjort sig själv umbärliga. Vi har sett hur bemanningsföretag urholkat anställningstryggheten. Vi har sett hur effektivitetskraven slitit ut oss. Vi har sett  arbetsskadade kastas till fas3-lejonen. Vi har sett att medierna är köpta. Vi har blivit tystade, splittrade, misstänksamma och misstänkliggjorda, rädda och fråntagna möjligheten att känna att vi gör ett bra arbete. Vi ska tro att högre lön är vad som får oss att trivas på en arbetsplats.

Vi har blivit passiviserade, i bästa fall orkar vi gnälla i ett blogginlägg eller i facebookstatusen. Vi måste kämpa fysiskt mot “patronerna “igen, hitta vägar till ett solidariskt samhälle. Vi måste starta om, vi kan inte använda oss av de infiltrerade etablerade fackföreningarna.

Det finns nu embryon till kamp...Den i medier misstänkliggjorda occupy-rörelsen t ex...

Tiden är mogen, vi måste “upp till kamp” stänga TVn, starta fackföreningar och visa att vi är många som tycker att det här är åt helvete och inte låta oss skrämmas av rapporter om fallande börser. Vårt ansvar är annat än att hålla kapitalisterna om ryggen, och vi ska veta att de har gott om både fallskärmar och flytvästar, de behöver inte ytterligare flythjälp...

I vår genomreglerade “fritid” är det såklart svårt att känna att man har tid och ork att engagera sig i någonting. Kanske kan man hitta en dag då det inte är något bra på TV, barnen inte har någon aktivitet, maten planerad dagen innan...Nu spånar jag lite...men en “onsdagsrörelse” t ex som samlas på torgen en timme efter julhandeln...talare? bara mötesplats? Någon med?

Skriver Herr Klantz samtidigt som svensktoppen ligger på i bakgrunden..."Utanför mitt fönster faller mörkret", "Kom tillbaks vi gör om det nu, kom tillbaks allt blir bra till slut"

onsdag 16 november 2011

Demokratin avhyst..


Tycker att det är intressant hur en ockupation och sedan “avhysning” från en allmän plats skildras i Sydsvenskan...Då är det inte Tahirtorget, eller Martyrtorget...utan Zucottiparken i New York...USA...ni vet den där stora demokratin...

Media hade nästan glömt bort att det fanns en “demokratirörelse” i USA när då polisen klockan två på natten “avhyste” ockupanterna...jo, Polisaktionen beskrivs som en “avhysning” i Sydsvenskan...och som en positiv händelse för rörelsen, eftersom media på nytt får upp ögonen för den...

Och så här fortsätter Sydsvenskan “om en vänsterrörelse – likt den som Teapartyrörelsen från höger – ska kunna spela en viktig roll inför nästa års presidentval krävs mer än att ockupera parker och allmänna platser.”

Hur kan det komma sig att de lika, eller ännu mer ostrukturerade “demokratirörelserna” i Nordafrika fick och får sådant okritiskt stöd medan dessa “demokratikämpar” förringas?

DNs rapport ger en mer nyhetsmässig bild av händelsen

För att återgå till föregende blogginlägg om ansvar, jag tror att det blir ett tema. Men först så måste jag försöka reda ut begreppet ansvar. Såhär kan man tolka det:
Ansvarsfullhet, en personlig dygd som innebär att man tar sitt ansvar...Dygd (grekiska areté) betecknar ett moraliskt eftertraktansvärt personligt karaktärsdrag.

tisdag 15 november 2011

Ansvar..vad är det?


“Kromlund åker till USA med en skrivare”...Den meningen kan man vakna upp och ha i huvudet en vanlig tisdagsmorgon...när man är femtio år...

Om ondska är “att människor medvetet begår hemska handlingar” som det står i uppslagsverket,  då är det ju något som man bör kunna ta ansvar för. Om man inte är medveten om att en handling är ond...det kräver ofta en moraluppfattning, och den är väl inte medfödd...annars....Hur går det till?

Jag har inte läst Ann Heberleins lilla bok om ondska, får väl göra det och se om jag blir lite klokare av det..

Vad jag läste var en artikel  “skola och samhälle, en obekväm sanning- barn har ansvar i skolan och i livet” Pål Jansson gymnasielärare i Botkyrka skriver om hur vi inte låter barn ta ansvar. Min magkänsla när jag läser artikeln är att jag inte håller med, blir direkt irriterad, men märker att jag är okoncentrerad, bygger sammanhang av nyckelord som jag retar mig på utan att riktigt greppa vad artikelförfattaren är ute efter. Får en insikt i hur andra kanske läser mina texter när jag sedan inte förstår deras kommentarer...  

Måste skärpa mig...läsa igenom det igen...
Individens ansvar...När kan man ta ansvar för någonting? När är man mogen att ta ansvar för någonting. Att agera ansvarsfullt ...och hur lär man sig de moraliska koderna som råder i samhället?...Till viss del genom att testa, få respons och sedan reflektera. Vissa saker lär man sig för att någon berättar varför man inte ska göra si och så...

Min tes är att barn från början är elaka...eller agerar elakt utifrån egoistiska behov. Samhället ska ta ansvar för sina individer och fostra dem till att bli ansvarskännande människor. Föräldrar och skola är nog inte de delar av samhället som brister mest i det uppdraget om det inte innefattar att vi väl oreflekterat  låter dem utsättas för marknadskrafternas tryck.

Jag känner mig verkligen trögare nu när jag är femtio, måste nog sova på det här och hoppas att man inte vaknar upp med något lika tokigt i huvudet i morgon...

Ska bara reflektera över en intervju i “Skavlan(ca 26minuter in), ett program som jag normalt bojkottar, men tittade på för att Anna Mannheimer var med...Men nu var där en norsk soldat från Afganistanstyrkan också. Han hade skrivit en bok om sina upplevelser. Han hade på sig kamuflagekläder...men vi såg honom i alla fall. Det känns som om vissa män pendlar mellan varselkläder och kamuflage...undrar vad det betyder...det var inte det jag skulle reflektera över utan det att han sade. Han sa bland annat “att vara soldat är mitt jobb, jag utför vad den norska regeringen säger åt mig att göra, även om jag inte skulle tycka att det var rätt själv. Jag följer de demokratiskt fattade besluten..” Är det där att ta ansvar kanske?...

Demokratiskt valda figurer i urval; Hitler, Mussolini, Reegan, Thatcher, Bush, Berlusconi... Det är så svårt det där med ansvar...Bankdirektörer har ju till exempel stort ansvar, och politiker...nä förlåt nu raljerar jag....

fredag 4 november 2011

Eländes elände


Ahh, vad segt det är att vara krasslig. Jag kände mig ganska seg i söndags och trodde i min enfald att det skulle hjälpa om jag sprang ut och joggade en runda. Femton minuter senare var jag tvungen att lägga ner det projektet, huvudet sprängde och knäet ömmade...gick sakta hem med värkande skalle.

En huvudvärk som har hållit i sig sedan dess utökat med med värk i nacken, knäet har dock fått vila sig till ro.

Mitt nya liv varade således i en dryg vecka. Tanken var att; nu skulle jag ta tag i mig själv, motionera, styrketräna och äta mindre. Ett femtioårskrispaket som snabbt gick i kras lika lekande lätt som en grekisk budget. Hemma har jag bara suttit och glott, gått på tredjedelsfart på jobbet och utan skrupler ätit upp allt godis som vi hade köpt för att blidka de från helvetet utsända halloween-tiggarbarnen...

Jag har väl chockat kroppen “ Vad fan nu? ska han ut och springa också...som om det inte räckte med gymmet igår och löpbandet i förrgår...och ingen mat så man bir mätt får man heller...nä det här ska vi sätta stopp för. Få se hur kul han tycker det är med ständig huvudvärk, he he”

NU börjar huvudvärken så smått släppa tror jag, men “mitt nya liv” verkar inte längre så lockande. Orkar knappt ens bli förbannad på det nya arbetarpartiets historierevidering, eller att man ordnar “Tjejmässa” på Rosengård; boxning ett slag för jämlikhet?  “– Killar förstår inte smink. Om de har med sig sin tjej och hon ska sminka sig så orkar de inte vänta. Det blir en annan känsla när det bara är tjejer.” Jag vet, vi tar det kassa från båda kulturerna och sätter ihop det!