onsdag 19 oktober 2011

FIKAMUR


När jag besiktigade husbilen påpekade besiktiningsmannen, som förresten var en mycket vänlig själ, att jag borde byta däck eftersom det var en bula på vänster fram. Jag hade tidigare lagt märke till att bilen vid lägre hastigheter lät just från vänster fram och jag befarade något värre så därav den tidiga besiktningstiden, för att få visshet. I vilket fall som helst så tänkte jag passa på att utnyttja min käre Pirelliarbetandes brorsons expertis vid val av däck,  via honom fick jag kontakt med Ringtjänst i Arlöv de var kompetenta och där jag kunde få bytt mina däck till ett schysst pris.

Väl där gick jag runt och kände på alla dörrar utan att hitta en väg in, ingenstans det stod varken ingång eller välkommen. Till sist hittade jag en olåst dörr intill en inkörsport. Jag tror att det hela tiden satt folk därinne som intresserat observerade mina försök att hitta en väg in.

Inne i verkstadshallen försöker jag få kontakt med någon av alla de svartoverallade figurerna som rullade däck hit o dit. En svartmuskig kort man blänger på mig under de stora ögonbrynen och pekar mot en dörr där det faktiskt står “kundtjänst”. Strax jag skulle ta tag i handtaget störtar det ut en man i röd piketröja som nog signalerar ett mervärde framför svartoverallerna. Han sträcker halvt fram en slapp öppen vänsterhand och jag tolkar det som ett lite udda sätt att hälsa och försöker ta honom i hand, men det visar sig att det är mina bilnycklar han vill ha -nycklarna, säger han. De ger han i sin tur vidare till en lång och tunn svartoverall som stoppar dem i fickan och ger sig iväg emot dörren -den blå nyckeln, ropar jag efter honom. Under tiden försvann den röda piketröjan åt annat håll och där står jag återigen ensam och förvirrad med zombie-svartoveraller vandrande till synes ointresserat omkring mig.

Efter ett tag kommer Rikard, en ung röd piketröja med namnskylt som faktiskt ler lite och undrar om jag har fått hjälp? -Jag tror det, svarar jag och undrar om det finns någonstans där jag kan sitta o vänta? -Visst, sa han och pekade på en annan dörr det stod “fikarum” på. Där är kaffe om du trycker på knappen.

Nu sitter jag här utan kaffe vid ett fikabord täckt av en brun Marimekko plastduk, är det perstorpsplatta under? Det ser ut som fikarummet på pappas jobb, förutom duken som tyder på att det varit en kvinnas hand inblandad.  Vi bodde strax intill pappas jobb så det var lätt att slinka in och hälsa på någon gång. De spelade kort och drack mellanöl på lunchen. Kom man dit en fredag så hade de köpt grillade revben, annars var det smörgåslådor.

Undrar om någon kommer att säga till mig när däckbytet är klart? Ingen har frågat mig eller bekräftat någonting, bara att hoppas det blir rätt så man slipper bråka med dem. En del verkar rent fientligt inställda, undrar om det är för att jag var så dum som inte hittade rätt väg in från början, eller om de är så mot alla.

Det här att ingen är intresserad gör mig både osäker och förvirrad. Inte blir det bättre av att jag arbetat hemifrån med bokslutet idag, man blir lite skygg då man inte pratat med någon annan på hela dagen.

Nu har det gått 22 minuter, jag kan ju inte gå ut och leta heller. Nu kom det in en gubbe i brun oljejacka och tryckte på kaffeknappen, vart tar han vägen nu? han går framför mig jag lyfter på huvudet och försöker fånga hans blick och nicka, utan framgång. Nu tar han en “teknikens värld” ur tidningsstället strax innan för dörren och sätter sig vid det andra lilla bordet.

Är det något i miljön här som ställer till det för folk? Undrar om det är likadant på till exempel damfriseringar? Det känns lite grand som liknande förutsättningar. Hade han egentligen velat ha Sydsvenskan? Den har jag som underlag och tänker inte släppa utan att någon ber om det.

Kanske borde jag testa rösten för att se om den fortfarande fungerar

...Hejsan säger jag till ytterligare en gubbe i brun oljejacka som kommer in, han tuggar på ett äpple och svarar med ett försiktigt hej. Den första gubben reagerar inte. Jag flyttar tidningen så att den blir åtkomlig för andra, men han sätter sig också med ett annat nummer av “teknikens värld”. Är det bara män i sjuttioårsldern med bruna oljejackor, manchesterkrage och stålbågade fyrkantiga glasögon som köper däck? De ser sura ut, men det gör man väl i takt med att ansiktet faller ner av ålder.

44 minuter, nu tänker jag ändå gå ut och se vad som händer, hur lång tid är det tänkt att det ska ta?

5 kommentarer:

  1. Nå hur gick det?
    Det där med att du suttit ensam hela dagen och att man blir skygg av det, det är vad jag försöker smälta just nu.

    SvaraRadera
  2. Bilen stod förstås därute, med nya fina däck på. Vet inte hur länge jag hade kunnat bli sittande där...tur att jag slapp eftermiddagsfikat med svartoveraller och rödskjortor iaf. Eremitlivet är nog inte så bra för att slipa sina sociala skills...men det tror jag inte heller att däckverkstaden är.

    SvaraRadera
  3. HAde jag förresten själv varit i trettioårsåldern så hade jag beskrivit gubbarna som i femtioårsåldern...Tänk vad skarpsynt man blir med åren

    SvaraRadera
  4. Michael Hargeskog13 november, 2011 17:27

    Haha!!! Låter inte som du fick nå vidare service precis. Jag trodde det var för att jag var säljare som de ignorerade mig tills jag fick greppa tag om chefen i bygget. Tydligen inte... ;)

    SvaraRadera