Blossande sval

Ibland slår ilskan över mig lika plötsligt som en jättevåg bakom ryggen. Musklerna stelnar, hjärtslagen känns igenom den spända bröstkorten och den långsamma andningen försöker förgäves få mig att slappna av. Arrogans får mig ofta sådär upprörd, den behöver inte alls vara riktad mot mig.

Slappa huvuden nickar instämmande och så är man där, riddaren av den sorgliga skepnaden, men utan den trogna väpnaren, fäktandes mot den övermäktiga översittarens arme av nickedockor. 

Det kan bara gå på ett sätt, mina vapen är svaga och rör sig utan precision, hjärtat är starkt men tonen går upp i falsett. Inför den påträngande och irriterande svängningen mot trumhinnan skruvar prästerna locken över örgångarna och lägger sina röster i träda. Maktkåta ser de inte den förtvivlans röst som greppar efter ett gomsegel att surras fast vid när stormen pressas ner i halsen och rapas upp som innehållslösa puffar av...

...tomhet...ja, tomhet, eller, nej... inte het. Det är ett falskt ord, lika oblossande som sval rapas den upp och försvinner i ett osmakligt minne av en röst som ätits upp...men lukten dröjer sig kvar en bitter stund.