tisdag 13 september 2011

Vandrarens väg


Lite sent kommer jag iväg till jobbet idag, har ändå vaknat tidigare än väckarklockan men hamnat i ett helg-tadetlugnt-läsa hela tidningen-läge, som nu hastigt måste ruskas av tisdag som det är. Jag passar på att gå in mina nya vandringskängor då jag går till jobbet, idag måste jag skynda på stegen ytterligare eftersom jag är tre minuter över i mitt tidsschema. Det tar ganska precis en halvtimme att ta sig dit till fots.
På den öde cykelvägen mot Arlövsgården går det en ung kvinna dryga 60 meter framför mig. Jag reflekterar över kontrasterna, hennes kroppstajta stretchjeans som avslutas nedåt som en strut in i ett par tunna grå basketskor, säkert inte mer än storlek 37. Basketskor...eller converse varkar vara det adekvata namnet för tiden. Jag bär mörka, rymliga och bekväma friluftsbyxor, en svart anorak samt de stora handsydda italienska vandringskängorna.

Jag går raskare än vad hon gör, knappar in meter för meter. Hon går som om hon antagligen nyss suttit på en morgonbuss, lite kutande och med en stor blekröd axelbandsväska av tyg över den bruna korta skinnjackan. Den typen av jacka var rätt populär när jag var i den åldern, svarta muddar, säkert ett seconhandfynd tänker jag.

Jag försöker låta lite mer då jag närmar mig henne, sparkar lite på grusen för att inte skrämmas, går också över på motsatt sida av vägen hon går på. Jag noterar att hon måste ha märkt av min närvaro, hon skyndar på stegen en aning, knappt märkbart, men vänder sig inte om fast nacken spänner sig en aning...Jag går fortfarande snabbare än henne.
Så smått börjar jag inse att för henne är jag antagligen en potentiell våldtäktsman som försöker skynda ifatt henne lagom till viadukten under E6an, eller kanske ska jag dra in henne i den lilla parkdungen mot slutet av cykelvägen...

Jag saktar ner lite för att inte komma för nära, men jag kan inte gå lika långsamt som hon gör, för det skulle verka ännu mer misstänksamt. Jag märker att jag börjar se mig själv med hennes blick, och skräms lite av mig själv.

Vid dungen svänger hon raskt av mot vänster till vårdhemmet där hon förmodligen arbetar, jag känner den begynnande  lättnaden i hennes steg. Själv forsätter jag rakt fram på grusvägen som leder in i det EU-finansierade tätortsnära naturområdet som går i ett smalt stråk rakt genom golfbanan.

Färgsprakande gråtoner kryper fram i grönskan under den täta molnmassan. Den meditativa känsla infinner sig som man kan få när ansiktet slappnar av och man slipper kisa av solen. Jag märker att jag oftast kisar när jag är utomhus, får anstränga mig en aning för att slappna av.

En motor låter bakom mig, drar mig åt kanten på grusvägen för att släppa fram vad det nu är. Det är Benny  som kör upp bredvid mig och stannar traktorgräsklipparen. Han har arbetat på golfbanan sedan PEAB tog över entrepenaden över grönområdena runt jobbet. Tidigare var det en kommunal verksamhet med människor som hade svårigheter att få anställning på andra ställen som skötte området. Antagligen får golbanan något bidrag för att han klipper gräset där.

Benny brukade vara vid oss,  plockade skräp och gjorde fint i rabatterna, tomflaskorna som ungdomarna hade slängt in i buskarna stoppade han i kassar som han hade hängt på sin trehjulcykel. Han var glad för att prata stannade gärna till och vi hade en del raster tillsammans. Vi berömde honom ofta för att det hölls i sådan fin ordning på området. Plötsligt en dag var den kommunala verksamheten borta från området och unga människor i PEAB-orangea overaller hade tagit över.
Nu är han i alla fall på golfbanan, och han verkar trivas med det. Varje gång han ser mig gå till jobbet så kommer han och vill byta några ord med mig. Idag berättade han att han varit i Köpenhamn igår, tagit cykel med på buss 999.
-Det är en sådan där hopfällbar modell så den går att ta med. Han hade sett den llille havefrue, den hade kommit tillbaka från Japan...
-Jag fyllde sextio år igår, sade han i förbigående,  de bygger så mycket nytt därute, precis som de gör här... så cyklade jag förbi nere vid Langedrag, det är ju mina gamla hemtrakter...

-Ah fasen... fyllde du sextio igår, det kan man ju inte tro att du har kommit upp i den respektabla åldern, sade jag och tillade, jag fyller femtio i år.
-Ja då ska du fira då kan man tro, sa han och plirade lite på mig, de flesta av mina har ju gått bort...men jag ringde min syster igår....
Jag lämnar Benny med ett försenat grattis och vi ses, ökar takten nu än mer försenad.

Assar med hunden står framför mig nere vid den andra dammen. Hunden kommer fram o hälsar. -Han är så slö, det skall till något annorlunda för att han ska reagera. Det är roligt att det finns småfisk i dammen nu, sa han. Jaså är det fisk däri sa jag, så roligt. -Igår var det några pojkar som stod där och fiskade, han pekar mot andra sidan av dammen. De hade fått en gädda, såhär stor säger han och måttar med händerna.

Jag klappar hunden, går vidare och tänker att det här är som någon klassisk saga där en ensam vandrare möter tre utmaningar som han måste välja rätt förhållingssätt inför.

När jag berättar det här för min son säger han att det är som om det var meningen; att du inte skulle skynda. Det verkar som om han tror på att det finns en mening med tillvaron.

1 kommentar: