torsdag 12 maj 2011

Det här var ju galet....

Hur vet man om man är galen? Egentligen tror jag inte att jag är det, men tvivlet sätter in ibland, eller... egentligen inte det heller. Jag tror nog att jag är, mer typ den enda som inte är galen, och det verkar ju såklart galet det också. Jag är galen, jag tar saker så allvarligt, så allvarligt så att jag för att hantera dem, antingen bli fanatisk eller totalt oseriös. Det är nog därför som jag har så svårt för att lyssna på andras drömmar...och kan inte uppbåda intresse för något mysprat. Jag plågar min familj, arbetskamrater och vänner med mina fruktlösa försök att mobilisera massorna...eller tramsa.

Jag tycker mig se att onda krafter tar över vårt samhälle, de smyger sig in och förgiftar vår världsbild och att vi apatiskt låter det hända. Vi skulle kunna agera med gemensam kraft och mod och gå man ur huse om det till exempel beslutades att Sveriges landskamper inte skulle sändas i TV, men inte för att ta hand om de som blir utslagna av t ex det nya sjukförsäkringssystemet. Vi måste hela tiden få tid att slappna av, inte ta på oss någonting som kanske kan kräva engagemang så att vi missar “så ska det låta” eller vad det nu kan vara på TV...

Jag tror faktiskt att mina symptom började när jag  valde bort att titta på TV, det var som en slöja hade dragits bort från mina ögon och motorerna långsamt skakades till liv i hjärnrummet. Plötsligt läste jag inte längre nöjen, sport och lokalnyheterna i tidningen...Jag sökte fakta om politik och världsnyheter i böcker och på internet och såg plötsligt vad alla borde se...det går rent åt helvete med allt...vi är bedragna, och här sitter vi...och jag ser det tragikomiska i att känna att det är som i en film, där jag är den där enda som vill förstå att katastrofen den människoätande hajen faktiskt finns på riktigt, och den äter verkligen människor...men “the show must go on”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar