torsdag 10 mars 2011

EN HELT PÅHITTAD HISTORIA, Fritt fabulerat....

Det är så lätt att kritisera lärare utan att faktiskt ha den blekaste aning om hur deras vardagssituation ter sig. På lärarhögskolan har de fått lära sig att barn är nyfikna varelser pigga på att lära sig nytt. Men verkligheten är oftast en annan...

Jag som inte har någon undervisning men ändå arbetar på en skola behöver med jämna mellanrum påminnas om hur det är för dem, framför en klass med halvslutna ögon.

Som tur är får jag vara ordförande på vår personalkonferens varje torsdagsmorgon. Två timmar i veckan får jag känna på deras vardag. Konferensen börjar klockan åtta och då brukar i bästa fall hälften vara på plats. Sedan droppar de in lite pö om pö fram till kvart- tjugo över åtta. Och även om man är sen så måste de ju upp och ta en kopp kaffe innan man sätter sig.

Vi har vissa fasta återkommande punkter uppsatta på dagordningen som är tillgänglig för alla två dagar innan. Första punkten är alltid en pedagogisk rapport från arbetslagen, och varje gång blir pedagogerna lika överaskade över att de blir tillfrågade om en sådan.

Ofta är det också uppföljningspunkter från arbetslagskonferenser, och när de ska återrapporteras så har de antingen glömts bort, inte hunnits med eller så börjar någon då febrilt leta på sin dator efter var det protokollet nu tog vägen.

Dagordningen tror jag inte att någon har brytt sig om att läsa innan och har det mejlats ut saker att läsa igenom inför konferensen så har kanske en tredjedel av alla gjort det. Någon sitter med facebooken uppe, andra sitter och rättar prov, e-posten kan man ju kolla och ständiga diskussioner med bänkgrannen om allt mellan himmel och jord...fast oftast skolrelaterat.

Innan blev jag irriterad på det där som ordförande vill man ju att alla ska vara på hugget . En nyfunnen insikt har dock gett mig förståelse för att det är en ventil för pedagogerna att få möjlighet att dramatisera sin upplevelser i mötet med ungdomarna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar