söndag 28 november 2010

PESSIMISTEN OCH MORALEN

Läser idag i Sydsvenskan en artikel av Ann Heberlein. “Hur skulle de rättfärdiga kunna njuta om de visste om att det fanns andra som led alla helvetes kval?” Detta apropå Himmel och helvete och att hon varit och träffat nyanlända flyktingar på Park hotel i Arlöv. “Hur kan jag fortsätta leva ett gott liv när jag tvingas se att så många nekas tillträde till mitt himmelrike?” frågar hon sig samtidigt som hon visar på vår egen riskfria flyktväg genom konventioner, sociala normer och juridiska regelverk. Hon menar att dessa tillåter oss att fly undan vår egen intiutiva känsla för moral.

Men vad är den intiutiva känslan för moral? I ovanämnda fall, i mötet med förtvivlade nyanlända flyktingar som skiljts från sina barn eller föräldrar under flykten är den, hoppas jag, empatisk. Men i mötet med pedofiler, mördare, gryningspyromaner och våldtäktspersoner? På vilka vägar för den intiutiva känslan för moral och rättvisa dig?

Såg nyligen i ett facebookupprop för rättvisa att man jämförde utdömda straff mellan våldtäktsdömda, morddömda och de som drivit Pirate Bay sajten. Jag har en kanske naiv tro på att rättsväsendet (iaf över tingsrättsnivå) är bättre än vad jag är på att bedöma vad som är rimligt även om jag såklart höjer på ögonbrynen över en del domar... och...Samtidigt har jag en oerhört pessimistisk syn på samhällets inställning till brott och straff, både vad det gäller förebyggande insatser och eftervård.

(Jag rycker en del ur sitt sammanhang här det är jag medveten om, tycker att ni skall läsa hela Ann Heberleins artikel, för den är tänkvärd. hittar tyvärr ingen länk till artikeln Sydsvenskan B 2010-11-28 Flykten undan ansvaret)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar