söndag 28 november 2010

PESSIMISTEN OCH MORALEN

Läser idag i Sydsvenskan en artikel av Ann Heberlein. “Hur skulle de rättfärdiga kunna njuta om de visste om att det fanns andra som led alla helvetes kval?” Detta apropå Himmel och helvete och att hon varit och träffat nyanlända flyktingar på Park hotel i Arlöv. “Hur kan jag fortsätta leva ett gott liv när jag tvingas se att så många nekas tillträde till mitt himmelrike?” frågar hon sig samtidigt som hon visar på vår egen riskfria flyktväg genom konventioner, sociala normer och juridiska regelverk. Hon menar att dessa tillåter oss att fly undan vår egen intiutiva känsla för moral.

Men vad är den intiutiva känslan för moral? I ovanämnda fall, i mötet med förtvivlade nyanlända flyktingar som skiljts från sina barn eller föräldrar under flykten är den, hoppas jag, empatisk. Men i mötet med pedofiler, mördare, gryningspyromaner och våldtäktspersoner? På vilka vägar för den intiutiva känslan för moral och rättvisa dig?

Såg nyligen i ett facebookupprop för rättvisa att man jämförde utdömda straff mellan våldtäktsdömda, morddömda och de som drivit Pirate Bay sajten. Jag har en kanske naiv tro på att rättsväsendet (iaf över tingsrättsnivå) är bättre än vad jag är på att bedöma vad som är rimligt även om jag såklart höjer på ögonbrynen över en del domar... och...Samtidigt har jag en oerhört pessimistisk syn på samhällets inställning till brott och straff, både vad det gäller förebyggande insatser och eftervård.

(Jag rycker en del ur sitt sammanhang här det är jag medveten om, tycker att ni skall läsa hela Ann Heberleins artikel, för den är tänkvärd. hittar tyvärr ingen länk till artikeln Sydsvenskan B 2010-11-28 Flykten undan ansvaret)

fredag 26 november 2010

UR PESSIMISTFARBRORNs CHAT:

Förvirrad tös; Nu måste jag ju rådfråga min vise pessimistfarbror om det här med mål... Vad är egentligen meningen med att ha mål?
Förvirrad tös: För, i samma sekund som man uppfyller målet, måste man ju hitta ett nytt mål
Förvirrad tös: Således jagar man hela tiden nya mål :)
Förvirrad tös: Och inte kommer man någonsin bli lycklig över att ha uppnått sina mål, eftersom man hela tiden skapar nya=
Pessimisfarbror: precis som sanningar
Förvirrad tös: Så fort man kommit på en sanning är den inte längre intressant menar du?
Pessimisfarbror: Då är det dags att ifrågasätta den
Förvirrad tös: "Det är en eeeeeevighetsmaskin... En eeeeeeeevighetsmaskin... Runt, det går runt, det går runt en liten bit..."
Förvirrad tös: :D
Förvirrad tös: När kan man acceptera en sanning då?
Pessimisfarbror: sanningar är tråkiga efter ett tag, det känner man själv
Pessimisfarbror: som att en konstnär bara skulle måla en tavla
Förvirrad tös: Aha, du menar så :)
Förvirrad tös: Nu är jag med igen :)

onsdag 24 november 2010

DAGENS LUNCHDISKUSSION

“Vad härligt att det kommer fram så många kaxiga tjejer som tar för sig! Riktigt bra förebilder för våra tjejer!” Jag tycker att vi ständigt möts av detta vurmande för att det är bra att vara kaxig och ta för sig. Varför det? Jag tycker inte att det är några bra egenskaper eller att det är ett eftersträvansvärt sätt att vara. Är det kanske folk-feminism? att vara lika vidrig som de vidrigaste männen? Eller helst lite värre? Det kanske är en förutsättning för att överleva i vissa branscher, som Italienska fotbollsligan eller i kultur- och musiksvängen...men, det är väl inte bra att det är så?
Posted by Picasa

fredag 19 november 2010

mmm.....så är det,

Jag har fått så många förfrågningar om att jag skulle öppna en blogg och sprida mitt pessimistiska evangelium att jag nu gör slag i saken. Jag återanvänder i sann klimatsmart anda min gamla blogg. Det innebär att alla mina followers från min gamla vardagsblogg följer med in i min nya sekteristiska resa (Hej Annie och familjen).

Jag börjar med några enkla sanningar för att staka ut riktningen...Till skillnad mot vad många tror så är pessimisten en mycket mer positiv och glad människa än den så ytliga optimisten. Optimisten tror att allt kommer att gå så smidigt och bra att hen inte ens fattar att uppskatta att allt inte går åt helvete. Motgångar tar hen med jämnmod, i alla fall till en början, om hen överhuvudtaget ser saker som motgångar.

Men hear hear, alla optimister blir till slut pessimister, fast inte då en positiv pessimist som vi andra som från början insett våra livsvillkor. Nej de blir bittra tråkiga pessimister, präglade av besvikelser och brustna illusioner... Om de inte går med i någon trevlig sekt förstås... eller gör ett självlobotomiingrepp på annat sätt.

-Men vi måste väl ha drömmar, säger skeptikern. Såklart ska vi ha drömmar, men också vara medvetna om att det är just det de är. Vi kan ha drömmar om ett bättre samhälle där alla är snälla mot varandra. Vi kan strida och argumentera för detta bättre samhälle, samtidigt som vi ju vet att de flesta inte är intresserade av ett bättre samhälle om det finns minsta risk att det skulle innebära att man fick ge avkall på någon egen förmån.

Nästa inlägg, om det nu blir något nästa kommer
att behandla moral och pessimism.

I have received so many requests for me to open a blog and spread my pessimistic gospel that I do this kind of thing. I re-use in the true spirit of climate my old blog. This means that all my followers from my old blog everyday comes with into my new sectarian trip (Hello Annie and family).

I begin with some simple truths in order to map out the direction ... Contrary to what many think, the pessimists are a much more positive and happy person than the so superficial optimist. The optimist believes that everything will go as smooth and good that hen is not even taking to appreciate that not everything goes to hell.Adversity does hen with equanimity, at least initially, the hen actually sees things as setbacks.

But heari hear, all optimists become pessimists at the end, though not as positive as the lot of us originally realized our pityfullness , they get to be bitter boring pessimists, marked by disappointments and broken illusions ... If they do not join a sect of course ... or do a self-lobotomy surgery.

"But we surely must have dreams," says the skeptic. Of course we do have dreams, but also are aware that this is exactly what they are. We may have dreams of a better society where everyone is nice to each other. We can fight and argue for the better society, while we know that most are not interested in a better society if there is the slightest possibility that it would mean that you were sacrificing one's own benefit.

Next post, it now becomes something next will
to deal with morality and pessimism.