onsdag 18 november 2009

STRAFFA ALLA SOM GÖR FEL

För oss som arbetar inom skolvärlden är det väl ingen hemlighet, snarare en dold sanning, att det på nästan varje skola finns pedagoger som fungerar dåligt och har en demokratisyn som inte i alla fall överensstämmer med uppdraget. Dessa personer får i de flesta fall fortsätta undervisa elever år efter år utan att få någon hjälp att förändra sitt beteende. Kanske får de inte samma löneutveckling som sina mer kompetenta kollegor, vilket i sin tur brukar göra dem ännu sämre som pedagoger. 

Kamratposten presenterade sin läsarenkät i början av oktober som visade på att 16% av eleverna kände sig eller hade känt sig mobbade av sina lärare och 17% hade sett någon annan bli mobbad av lärare. TV programmet Debatt tog upp tråden och hade bjudit in bl a chefredaktören Ola Lindholm och ordföranden i Lärarnas riksförbund Metta Fjelkner. Vad som kunde blivit intressant blev istället till en hastig pajkastning mellan inbjudna lärare som aldrig hade märkt av problemet, LRs ordförande som i princip skyllde detta på outbildade lärare och KP chefsredaktör som försökte lyfta det till; att i alla fall som första steg våga prata om ett upplevt problem.


Jag har senaste tiden blivit mer och mer både uppmärksammad och irriterad på
missförhållandena i skolan och oviljan att prata om dem. Den utlösande faktorn var en diskussion om skolregler under en konferens. Det handlade om hur man hanterar problemet med att elever kommer för sent till lektioner, i regelförslaget stod det ”du skall komma i tid” och sedan ett tillägg enligt önskemål från elevskyddsombuden (det är elever) ”om du råkar komma för sent skall du smyga in utan att väcka uppmärksamhet”.

Detta tillägg menade många lärare skulle sabotera deras ”uppfostringsmetod” som bestod i att stänga dörren för de elever som inte var i tid. Där skulle de stå och begrunda sin försumlighet och invänta lämpligt tillfälle då läraren behagade öppna eller, som en del tillämpa 15 minuters stängd dörr urskillningslöst då lektionen börjat. Min önskan var då att vi skulle diskutera skolreglerna ur ett människosyns perspektiv. Det tog så att säga hus i helvete eftersom lärarna kände att jag kränkte deras yrkeskompetens genom detta yttrande.

Straffa dem som kommer för sent så kanske de lär sig, och det kanske en del gör. Men vad får det lärandet för konsekvenser gällande kontakten med läraren och ämnet i sig? ”varför ska jag straffas för att bussen var sen?” Det finns så många andra möjliga orsaker till att man kan komma för sent än att man skulle vara respektlös och nonchalant så att man inte kan utdela sådana här generella straff.

Detta ser jag som lekmanna-praktiserandet av Jan Björklunds vision om ”nolltoleransskolan” (inte att förväxlas med hem&skolas antimobbingprojekt). Där man låter bli att fundera över konsekvenser av att tillämpa rena maktåtgärder för att komma tillrätta med problem.

Elever och föräldrars möjlighet att påverka och faktiskt komma tillrätta med pedagogers eventuella övertramp mot både enskilda elever och grupper är redan urholkat genom den kollegiala sammanhållningen inom lärarkåren och brist på adekvat utvärdering.

Det är för kanske mycket att begära att en skolledning, styrelse eller kollega skall ställa sig på elevernas sida gentemot en pedagog. Jag tycker att elevskyddsombuden (som ju sitter i en beroendeställning) behöver hjälp av en lokal oberoende instans,  kopplad till den aktuella skolan dock inte bestående av föräldrar eller personal, för att kunna ha en reell möjlighet att göra sina röster både hörda och respekterade.

Lärarna…en grupp som förresten verkar ohyggligt lättkränkta. Tänker bland annat på förslaget från Kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu i Malmö, att elever skall kunna betygsätta lärare, som gör lärarfacken så bekymrade och undrar ”vem som skulle vilja bli lärare om man skulle behöva utstå sådant.”

Det sätter förstås fingret på ett mycket stort yrkesproblem, detta att lärarna inte ser betygen som ett bra utvärderingssystem. Detta är ändå det system de mer och mer ser sig själv tvungna att arbeta med. De blir mindre lärare och mer bedömare… och… bestraffare mer än hjälpare. Och i takt med att bedömandet blir en allt större del så ökar också klyftorna mellan elever som har högutbildade föräldrar och de som har lågutbildade. En större del av lärandet hamnar i hemmen.
Vad är det som gör att pedagogerna inte säger stopp! Varför rättar man sig i ledet utan att ifrågasätta sin egen förvandling från en utlärande människa till den dömande? När de väl samlar sig så går de ut under parollerna ”högre status” och ”mer lön”.
Ibland får det mig att tänka på något psykologiskt experiment där man ser hur långt man kan driva lärarna från sitt ursprungliga uppdrag innan de drar i bromspedalen.

Och varför säger man inte ifrån när man ser en kollega behandla eleverna dåligt, eller gör ett undermåligt arbete? Är man rädd för konsekvenserna? Vad är det man drar igång om man säger ifrån. Jag tror inte att Björklunds tankar om att göra lärarna anmälningspliktiga a la Lex Sara skulle hjälpa upp situationen, snarare tvärtom. Alla gör ju fel och situationen kan göra att man gör en felbedömning. Detta måste ju uppmärksammas så att man minskar risken för att det upprepas och så att man får möjlighet att reparera, man behöver ju inte stigmatiseras. Man ska hjälpas till reflektion och förändring inte självklart straffas.

Kanske handlar det om lätthet? De är ju lättare att framstå som en auktoritet om man har den abstrakta möjligheten att utmäta ett straff eller en konsekvens, med betyg, omdömen, lönesättning mm. Det skulle i så fall förklara för mig varför lärarna är så lättkränkta också, de är rädda, förstås. Rädda för att det ska bli synligt att de inte har möjlighet att göra ett bra jobb.

Om nu en rektor på en skola kan komma undan med att i en tidningskrönika tycka att dyslexi och ADHD är påhittade begrepp, för det har han ju skrivit som privatperson. Då kan väl jag i rimlighetens namn generalisera över lärarkåren som privatperson i en blogg som bara Annie läser. För som yrkesman tycker jag ju inte alls såhär, man måste ju vara professionell och lojal :) .

Några klipp ur debatten om att betygsätta lärare följer , jag funderade på att kommentera dem men jag tycker att de ifrågasätter skolan, eleverna och lärarkåren så det räcker.Jag blir bekymrad, säger Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas riksförbund. Och fortsätter ”Att elever gör så är en sak, men att samhället legitimerar detta förvånar mig. Vem vill bli lärare framöver om man måste utstå det här?”
 
Trevor Dolan, forskare på Pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet, hänvisade till professor Dylan Wiliam vid Institute of Education, University of London, en av världens främsta experter inom forskning om utvärdering.
Om Reepalus förslag och Malmöförsöket där utvärderingar ska används vid löneförhandlingar eller utvecklingssamtal med rektor är ”incredibly stupid”, alltså, otroligt korkade. Oavsett hur resultaten används, kommer systemet att resultera i en situation där lärare delar ut enklare läxor, ger högre betyg och undviker att satsa på elever med inlärningssvårigheter.

På Slottstadens skola anser lärarna att förslaget är så dumt att de knappt vill kommentera det. De ser en risk med att det är den skojige läraren som släpper eleverna tidigare från lektionen som får högre betyg medan det gedigna, ibland lite tråkiga, skolarbetet får bottennapp. Och är högstadieeleverna verkligen i stånd att sätta betyg? frågar de sig

Det kan också finnas en risk med att eleverna sätter dåliga betyg som en slags hämndaktion, menar Tina Jacobsson, SO-lärare på Kirsebergsskolan. Hon är för att eleverna ska ge omdömen till sina lärare, men föredrar en diskussion framför betygssiffror.

Ann-Christine Gullbo, rektor för skolor inom Munkhätteområdet, är inne på samma linje. - Att man kallar det för betygssättning av lärare tror jag inte ger någon positiv efterklang. Jag tycker inte att man kan döma ut människor hur som helst. Det viktigaste är att det hela tiden finns en dialog mellan lärare och elever.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar