fredag 26 juni 2009

Konsten att häda Lindeman.

Säg att du inte gillar Lindemanhistorier i en liten församling, runt ett fikabord till exempel och du kommer garanterat att få serverat den ena efter den andra ända tills du uppgiven och hyperventilerande med sår i öronen rusar därifrån. Så nämn aldrig Lindeman, inte ens Hasse eller Alfredsson om du vill slippa sådana smärtsamma upplevelser.

Nån gång någonstans läste jag (bra början) att musiksmaken ofta konserverades från tonåren, det var då man fick den starkaste musikupplevelsen som sedan aldrig mer kunde uppnås. Därav alla kompisar som tycker att Beatles och Elvis…ABBA, Deep Purple, Sex Pistols, Ebba Grön mm är det bästa som någonsin skapats, och som aldrig kommer att överträffas.

Kanske har det någonting att göra med att det kopplades så nära ens identitetssökande period så att det blev själva grundstenen i mångas identitet? Jag kommer i alla fall ihåg att jag blev ganska provocerad av påståendet.

Men... kan det vara att det förhåller sig på samma sätt med humorn? Jag växte upp med MAD och Monty Pythons flygande cirkus. Hasse o Tage var inte så uppskattade…(mamma var ju mörkblå-arbetarklass). Jag tror att de gick hem mer i akademikerhem med en aning av vänstersympatier (typ hela min bekantskapskrets uppväxt).

Tage Danielsson har jag till viss del tagit till mitt hjärta även om han kan vara lite patetisk emellanåt men Hasse Alfredsson och alla Lindemanhistorier får det att krypa under skinnet på mig. Reciterade improvisationshistorier är för mig lika intressanta som att höra någon berätta om sina flippade drömmar, alltså då ohyggligt ointressanta.

MAD och Monty Python förstod jag och försökte recitera och härma ”It’s longing for the fiords”. Där skapade jag min identitet, mer i humorn än i musikenl. Kanske är jag mer konservativ i min humorsmak än i musiken. Det tog t ex väldigt lång tid för mig att uppskatta the Office.

Fast de som gillar Lindeman, de är det verkligen synd om, där kan vi snacka om stagnation och om man samtidigt påstår att ” Att angöra en brygga” är en högst sevärd film…ja då finns det inget hopp kvar.


The art of slander Lindeman.


Say you do not like Lindeman stories in a small parish, around a coffee table for example and you will surely have served one after the other until you are exhausted and hyper-ventilation with wounds in the ears rushes away. So never mention Lindeman, even Hasse Alfredsson or if you want to avoid such painful experiences.

Someday somewhere I read (good start) that the music taste was often canned from the teens, it was then,when it was the strongest musical experience which never more could be achieved. Hence all the friends who think that the Beatles and Elvis ... ABBA, Deep Purple, Sex Pistols, Ebba Green mm is the best ever created, and which will never be surpassed.

Perhaps it has something to do with the fact that it was linked so closely to the identity of applicants period so that it became the very foundation of many people's identity? I will in any case, remember that I was rather provoked by the claim.

But ... it may be that it is in the same way with humor? I grew up with MAD and Monty Python Flying Circus. Hasse o Tage was not so appreciated ... (mom was a deep blue-workingclass). I think they went home more in akademikerhem with a touch of left-wing sympathies (type the whole of my acquaintance circuit nursery).

Tage Danielsson, I have to some extent taken into my heart even though he may be a little pathetic sometimes, but Hasse Alfredsson and all Lindeman stories may be to crawl under the skin on me. Recited stories improvisation is to me as interesting as hearing someone talk about their freaked dreams , so then... appallingly uninteresting.


MAD and Monty Python, I tried and recite and imitate "It's longing for the fiords." There, I created my identity, more in humor than in the music. Maybe I am more conservative in my taste of humor then in music. It took for example a very long time for me to appreciate the Office.

Fixed the likes Lindeman, they are really sorry sods, here we can talk about stagnation and if, on them claim that "To dock a bridge" is a most notable film ... well, then there is no hope left.

4 kommentarer:

  1. Om att angöra en brygga "This movie is probably the best Swedish movie ever. It has humor, drama, excellent actors, and an absurd intrigue, which never the less is totally logical in every detail. However, if you are not a Swede in the age above 35, It is probably completely incomprehensible for you. Compare it to an insider joke that only could be understood by a certain group of somehow related people. The movie is making fun of mannerisms and archetypes that has already disappeared from a Swedish society which was changing rapidly even when the movie was made, and which is totally different today."

    SvaraRadera
  2. I am a Swede, at the age above 35 ( actually 41) and I think the movie is lika a joke! A bad joke. BUT...Hasse and Tage where together great text writers and "Sagor för barn över 18 år" is great.(But Herr KLanz will not count me in since I am born in a academic and politicly blue family!

    SvaraRadera
  3. Ithink it sounds lika a quite suitable revolt in an acedemic blue family

    SvaraRadera
  4. vad jag letade efter, tack

    SvaraRadera