fredag 13 april 2007

ASYL

Vi var och såg på en musikal ikväll. En föreställning skapad av gymnasieelever som ett eget projekt. Asyl heter den och är en pjäs som handlar om vår bristande förmåga att hantera olikheter, homosexualitet och invandrare.


Huvudstoryn är om en pappa och hans dotter i sjuttonårsåldern som riskerar att bli utvisade från Sverige. Det var en imponerande iscensättning och jag både skrattade och grät.

Jag fick berättat för mig att de tidigare under dagen fått avbryta en skolföreställning. Ungdomar från en sk "invandrartät" grundskola hade stört genom att kasta saker och håna skådespelarna.


Det skapade för mig en märklig kontext.
Dessa "fina svenska ungdomar" som har gjort en musikal där de tar empatisk ställning för en generös syn på invandring och mot rasism, blir hånade av dem som de önskar ta ställning för.

Eller det kanske inte är dem som de tar ställning för. Kanske är det bara dem som anpassar sig till den svenska modellen de tar ställning för?


Jag undrar så över deras känslor i det ögonblicket då de hånades. Kanske är det något liknande som missionärer upplever.


South park (animerad TV serie) tar upp det på ett lysande sätt i ett avsnitt där det råder en strid om stadens flagga. fyra vita män hänger en svart man på bilden, en historisk scen ur staden. Barnen uppfattar inte flaggan som rasistisk för att de inte ens tänkt på att männen på flaggan hade olika ras.

1 kommentar:

  1. Herr Klantz,

    vad kul att du såg ASYL, och att du uppskattade den. Du har alldeles rätt - vi fick tyvärr avbryta en skolföreställning, men dock har jag ingen aning om det var skolor med många invandrare som såg den inställda föreställningen.

    jag förstår din tanke kring att publiken kritiserade teater asyl, trots att vi faktiskt har en posetiv ställning till just invandring. dock vill jag påpeka, att publikens reaktioner var på just homosexualitet, och inte på rasism eller invandring. det är oerhört vanling att just högstadie har en stark, nästan nazistisk syn på bögar och flator.

    varken jag eller resten i ensemblen blev chockad över att delar av publiken buade ut housam och kim, när de närmade varandra på scen. tvärtom är jag nöjd att vi lyckades visa ungdomars fördomar, hat och känslor mot just olika sexualiteter. på så sätt hoppas jag att lärarna fortsätter en dialog med sina elever, efter teaterbesöket.

    min tanke med detta inlägg var alltså att informera dig att jag tror inte alls invandrarpubliken kände ilska mot teater asyls syn på invandring, utan högstadiepubliken kände ilska mot homosexualiteten.
    - detta i syn tur bör diskuteras mera. hur skall vi bekämpa detta hat?

    ser jag, och teater asyl; ser vi oss som missionärer? nej, inte alls. vi är aktörer och sprider åsikter kring det vi tycker är viktigt, det vi tycker är rätt; eller det vi tycker är fel.

    ja, vi tycker det är fel med hat mot flator och bögar.
    nej, vi gillar inte att vissa får bo i det vi kallar sverige, medan andra inte får det.

    vi vill inte frälsa folk. dock bör vi öppna ögonen och vända oss om.


    om du vill svara, så gör gärna detta:

    info@teaterasyl.net

    /Stefan Hansen

    SvaraRadera