fredag 20 januari 2017

Super 8


Gick på måfå igenom en gammal laptop för att se om där fanns något som man borde spara innan den skrotas, tänkte att det hade jag säkert gjort någon gång tidigare - men bara för säkerhets skull. Bland mapparna hittade jag “från VHS” och öppnar en av filerna.

Först är det bara flimmer, som när man förr hade tappat antennsignalen till TVn efter en stund kan man tyda en figur som klarnar ur flimret. Det är min fru, hon är höggravid, visar magen utanpå klänningen. Det är från lägenheten på Sturegatan. Inget ljud, det är från början filmat med en super8-kamera och sedan överfört till video, som nu alltså är på en datafil. Alla de olika mediernas ofullkomligheter kombinerade blir till ett suggestivt tidsdokument, både sorgligt och väldigt vackert.

Andningen går in i viloläge när filmen blir tydligare, på BB i Ystad i besöksrummet vår son ammar, eller letar efter något. Det flimrar till en stund igen sen filmar vi varandra då vi går med barnvagnen i Malmö, det är eftermiddag i Mars. Det var en tidig vår 1990, vi är vid Paulibron på den sidan där moderna museeet är nu, det som då var Rooseum. Vi är stolta föräldrar, stolta och glada. Barnvagnen är ljust gul med vita hjul.

Nästa klipp är från Västersjön, där min bror hade en stuga som vi fick låna. Super8-filmerna var tre minuter långa och med våra mått dyra att framkalla. Det gjorde att man inte slösade med fim. Min fru springer med barnvagnen framför sig på grusvägen, sen bär hon pojken ut på bryggan. jag tänker när jag ser det nu - tappa honom inte, det ser lite ovant ut, såklart. Hon har den slitna bruna skinnjackan på sig och den stickade vita polotröjan med vid krage och små svarta prickstygn. Vår son har den senapsgula baskern som Åsa sytt, på huvudet. De är så vackra på bryggan med sjön bakom och diset som lägger skogen under ett gråfilter.

Orust nästa vid stugan som min frus föräldrar hyrde av konstnärsklubben varje sommar, vi är ute på berget vid utedasset, Malins pappa filmar oss. Sen Grövens sjö, Malin filmar mej och Leo ur ett underifrån perspektiv med en blå himmel bakom.

Nu väntar sonen och hans fru barn i februari, vi blir farföräldrar, snart tjugosju år har gått, ett halvt liv för en del, helt för andra och ännu inget för en.

tisdag 20 september 2016

I EU-land


Igår var det min sista dag i Seoul, flyget hem går kl 10:20 och landar på Landvetter 19:40. Jag kommer att vara resande eller väntande i över 20 timmar. Efter alla tidzonsjusteringar så får jag tillbaka lite tid av de sju timmar som jag lagt i deposition här, bara på klockan alltså. Fast sex av de timmarna får jag förvisso vänta på transfer i Helsingfors. Sista tåget till Malmö går kl 20:55 det är inte realistiskt att hinna med det, bussarna slutar gå redan klockan 17. Där blev det ju lite problematiskt. Första tåget på morgonen är ett alternativ, då är jag i Malmö lagom så att jag kan ta mig direkt till jobbet. I så fall skulle jag nog kunna tigga en sovplats hos vänner i Torslanda. Märkligt att det skulle vara den kortaste resan som blir besvärligast.

Eftersom jag inte har så mycket marginal att ringa för inom maxkostnaden på mitt abonnemang, det kostar 17kr/min att ringa till Sverige, bad jag min fru via hangouten, att kolla om jag kan få husrum över natten hos vännerna.

När hon återkommer berättar hon att min svärmor bestämt att de ska köra o hämta mig på Landvetter. Vad säger man om det va?

Inatt sov jag oroligt drömde konstiga drömmar om att missa flyg. Innan jag skulle åka till flygplatsen skulle jag åka till Torna Hällestad för att bli medlem i deras kulturklubb, min fru körde mig och en vän dit och körde sedan vidare till sitt jobb. När jag hade ansökt om medlemsskap kom jag på att det inte var så bra att min fru tog bilen, den hade jag ju räknat med att ta till flygplatsen. Nu fick jag istället låna en gammal damcykel. En störig motorcyklist cirklade runtom mig utan att vilja hjälpa till. Jag började trampa på i ilfart för att hinna till flyget men grusvägen gav med sig, jag sjöng ner med hjulen som i den lösaste sandstrand. Där någonstans vaknade jag klockan tre på natten.

Jag tog flygbussen från hotellet klockan sex så att jag skulle vara framme i god tid innan flyget skulle gå, väl 2,5 timmar innan. Flygplatsen är stor så jag var lite rädd att jag skulle gå vilse, men det var väldigt väl skyltat vart man skulle ta vägen, så det gick som en dans.

Jag blev uppgraderad till business class fick jag reda på i gaten. Jag tyckte att de ropade upp mitt namn innan men jag hade ett tjattrande gäng koreaner precis bakom där jag satt, så jag tänkte att jag nog hörde fel, men antagligen var det mej de ropade upp då i alla fall. Verkligen trevligt på en så här lång resa. Vi har inte flugit en timme ens och har redan fått ett glas champagne och en laxförrätt, ett glas rött vin, en vit duk på bordet. Nästan så att man inte vill sova när man nu får möjlighet att lyxa till det lite. Man kan alltså rulla ut sitsen så att man kan ligga raklång som i en säng, man har fått större kudde, större tandborste och större necessär än på ditresan

Tänkte göra en liten summering av resan till bror min i Seoul. Det har känts väldigt värdefullt att fått lite ”kvalitetstid” med min storebror. Han har verkligen fått mig att upptäcka staden utifrån hans erfarenheter, han har tagit sig tid att gå och cykla runt med mig, ta mig till de bästa restaurangerna, förklarat tunnelbanan och lånat ut ett reskort (Det är nog inte en lätt stad att komma till utan att någon tar hand om en, den är ju så ruskigt stor och man kan inte läsa deras skyltar). Utanpå det har vi också fått lära känna varandra än mer utifrån de lite gråsprängda gubbar vi är nuförtiden.

Igår när bror jobbade så var jag ensam på stan, åkte tunnelbanan och var nere i gigantiska underjordiska shoppingcenter. Var inne i en bokhandel som säkert var lika stor som ett normalt stadsbibliotek. Problemet därunder är att man lätt tappar orienteringen. När jag gick ut via en annan ingång än vad jag gått in genom (det fanns ett tio- femtontal) så tappade jag väderstrecken totalt, kunde inte förstå kartan utifrån vad jag hade att förhålla mig till. Gatunamn kan man förresten glömma, de finns inte så det är byggnader man får ha som riktmärke. Efter att ha satt mig ner och verkligen ansträngt mig kunde jag till slut övertala mig själv att det kanske ändå var rätt på kartan. Shopping, det verkar som att det finns två lägen, antingen lyxvaror som är väldigt dyra. Jag kollade t ex på en reservoarpenna som kostade 6x priset på penstore i stockholm. Sen är det kiviksmarknadsgrejor en masse på andra ställen. Hade ju kanske önskat något mittemellan utan att gå på H&M eller Zara som ju såklart finns här bredvid de andra multinationella bolagen som exempelvis Sibylla. Det är lite svårshoppat för en som redan från början har lite svårt för det där.

När jag kom tillbaka till min station igen efter en lång dag på stan gick jag till dumplingsståndet på andra sidan gatan som bror rekommenderat. Jag var ganska hungrig och tänkte i vanliga dumplingsstorlekar då jag pekandes på prislistan beställde tio stycken för 6.000 won, runt 45 kronor
Då öppnar han det rykande locket på dumplingskokpannan och jag ser att de är knytnävsstora, tio stycken verkar lite mycket, men jag tänker att brorsan kanske kan värma då han kommer hem vid 19-tiden. Jag sätter mig på hans balkong med en öl och mina dumplingar, sju stycken riktigt goda dumplings (nöjesåt iaf tre stycken till efter att jag var mätt) och två öl senare sitter jag och somnar i stolen därute...Zzzzzz

Jag tror att jag också skulle kunna leva I Seoul, det enda som är lite bekymmersamt är språket, luftföroreningarna, det tuffa konkurrenssamhället, jordbävningar och att de är i krig med Nordkorea. Kanske Ginkoträden hade blivit ett problem också.

Ginkoträden, de har jag nog inte berättat om. De har planterat massor med Ginkoträd i Seoul, de bidrar tydligen till att rena luften. Något som verkligen behövs då det är rejält förorenat, tydligen kommer mycket skit in från Kina. Problemet med de här träden är att när ginkofrukterna faller ner på marken och får ligga till sig lite så luktar det gjorde förr söndagsmorgnarna på färjeterminalen i Helsingborg. Nattagamla spyor alltså. Så nu har det blivit ett annat problem, taxichaufförerna klagar för att folk drar in ginkofrukter under skorna i deras bilar och stadsborna klagar över lukten. En åtgärd som gjorts är att ”kommunalarbetare” plockar frukter och ger till äldreboenden, det är tydligen en superfrukt den med, staden uppmanar också sina innevånare att plocka frukter, ta hem gör marmelad eller vad som helst med dem bara vi slipper dem på gatorna.

Det som förvånat mig lite är att staten eller staden verkar vara väldigt ordentlig. Kommunikationerna fungerar smidigt, vandringsleder och parker hålls efter och är imponerande, det finns fina cykelleder och trottoarer som alla är markerade med speciellt räfflade plattor i mitten för synskadade. Utegymmen är fräscha. Jag har nog inte sett ett spår av skadegörelse någonstans, flera gånger har jag tänkt så ”den där hade inte fått vara hel länge hemma”. Det enda som jag tänkt på så direkt är att trafikljusen är ruggigt sega för fotgängare, lång lång väntan och kort övergångstid samt att elledningarna verkar lite oorganiserade.

Apropå gatorna, här finns ju uteliggare, knarkare och fullisar också. Man ser och hör dem mest då man kommer in till downtown och tunnelbanestationerna nära centralen. Det är säkert inte mindre tufft för dem att leva här mot hur det blivit hemma.

Nu har jag verkligen haft en bra vecka, men om jag ser på storstadssemester i stort så tror jag verkligen inte att det är något för mig, om det inte finns en strand, vandringsleder eller en bror nära. Däremot att ha en sysselsättning på dagarna och bo i en stor stad tänker jag kan vara annorlunda. Vad gör man annars då man sett alla sevärdheter, shoppat resväskan full och ätit landets specialiteter? Jag kan tycka att det blir lite vidrigt då man så extremt som i Seoul ser hur samhället är uppbyggt kring konsumtion.

Konstigt förresten att jag inte har sett någon tennisbana, jag menar – de har ändå en tennisboll i sin flagga.



söndag 18 september 2016

Seoul today

Svårigheterna att förstå språket gör det också lite spännande. För någon dag sedan skulle bror köpa blåbär till sin frukostgröt, vi var lite osäkra på om det verkligen var blåbär i asken, men färgen och storleken var tillräckligt nära för att vi skulle köpa dem. De koreanska tecknen på etiketten var inte till hjälp just då iaf. Då vi provsmakade dem hemma så förstod vi ju att dessa bittra bär som man nästan spottade ut direkt inte var de bär vi önskat. Jag försökte beskriva smaken som om man bara äter skalet på vindruvor, det trodde jag förresten att alla gjort, skalat vindruvor med tänderna för att sedan bara ha det gotta innandömet kvar. Vi stoppade tillbaka asken i kylen två bär kort och bror min var rätt så fast besluten om att det bara var att slänga skiten, men det var lite störigt att inte veta vad det var vi köpt, googlingar på black berries south korea och sånt gav inga ledtrådar.



Idag efter några misslyckade googlingar kom brorsan på att han kunde använda google translate med sin notepad så att han kunde rita in de koreanska tecknen. Första försöket gav resultat Ronnie ah ah, sen tog han bort ett mellanslag som råkat infinna sig, då blev det Alani a ett mellanslag bort till så kom det ”choke berries”. Ett superbär visade det sig när vi läste på, ”svenska” Arania, vi förstod plötsligt inte hur man kunnat leva utan detta bär och fyllde på våra fruktsalladsskålar med dessa fortfarande inte goda men ack så nyttiga bär. Nu blir det till att plantera Araniabuskar där hemma, för utan att äta dessa bär kommer man garanterat att dö så småningom.

Igår när vi gick vår bergsvandring såg vi en hel del kvinnor med vad jag trodde var andningsmasker , de såg ut som något Disney hade designat och jag tänkte att det hade varit en trevlig souvenir att ta med sig hem. Jag tänkte att jag googlar upp en bild så att jag kan visa i affären vad det är jag söker. Efter en hel del sökande visar det sig att det är en UV-protection mask jag letar efter, så det är för att skona huden från att bli ful-brun och gammal som den används.



Skönhetsidealen här... Såg ett fb-inlägg av en kär vän som berättade att hon nu skulle låta det grå håret få leva fritt, slut med hårfärgningen. Förstod att det inte var ett helt enkelt beslut även på kommentarerna hon fick även om det bara var pepp. Här i Seoul går det omkring väldigt många söta dock-flickor. jag har förstått att önskan om vitt skinn och plastikoperationer är väldigt vanligt här, man korrigerar framförallt ögonlocken och näsan och detta på rätt unga flickor. Jag läste att var femte kvinna i Sydkorea har gjort en plastikoperation. Jag tycker att det är svårt att förhålla sig till det, första impulsen är att det ju är för jävligt att så många känner att de behöver korrigera sitt utseende. Men får det dem att må bättre med sig själv så? Äh jag vet inte, jag kan ibland känna att jag blir lite fördömande. För ett antal år sedan gick det en TV-serie om en plastikkirurgiklinik, jag såg ett avsnitt där en kvinna i min ålder skulle göra en ansiktslyftning. Hennes mungipor hade fallit ner så att hon alltid såg sur och arg ut. Hon sa någonting i stil med -jag är en riktigt glad och uppsluppen människa fast jag blir ofta bemött utifrån mitt sura utseende, jag vill att min mun ska vara gladare så att den bättre stämmer överens med hur jag är. Hoppas att hon blev nöjd.

Idag blev det en riktigt turisttur, vi åkte till Seoul tower för att se stan från ett ännu högre perspektiv. Seoul är stort, väldigt stort med en population på runt 10.000.000 människor, som hela Sverige då ja, fast på en lite mindre yta. Det går inte riktigt att beskriva hur galet det är när man går runt i utsiktstornet och ser staden breda ut sig utan slut åt alla håll.

Maten; vi åt Sangyetang på en restaurang i down town, en liten kokt kyckling i buljong stoppad med ingefära och ginseng. Det var gott och kändes fräscht.


Seoul tower

Love locks at Seoul tower

Han

Nära till grannen


Åh vad bra, det står information på svenska




lördag 17 september 2016

ännu en dag i Seoul

Idag vaknar jag av regnet, det regnar i Seoul. Det är säkert inget hälsosamt regn, det är nog inte speciellt hälsosamt att bo här överhuvudtaget. Många bär munskydd, min bror säger att det bara skyddar mot de stora partiklarna, ny forskning visar att det är de små partiklarna som tar sig till hjärnan som kanske är de farligaste – och de kan man inte skydda sig mot med munskydden. Få se vad det blir av dagen nu då, vi hade tänkt en vandring upp i bergen men det kanske blir shopping istället. När min fru och jag är ute och reser så brukar vi köpa lite udda souvenirer från de platser vi besöker, tvättklämmor, salt i plastburk och sådana där vardagssaker som ser annorlunda ut mot vad vi har hemma. Jag har redan köpt ett set tvättklämmor och en burk svartpeppar här i Seoul, kanske jag kan hitta en förpackning med salt idag om det blir shopping. Såg också ett par fina skurtofflor, typ sådana som Pippi Långstrump hade.

En timme senare slutade det regna och himmeln blev blå så vi bestämde oss för vandringen upp i bergen i alla fall. De har verkligen satsat på friskvård här i Seoul, en fantastisk vandringsled går upp i bergen, toaletter med jämna mellanrum, rullstolsladdningsplatser och tryckluft där man kan blåsa av sina kläder och skor ( nej jag fattar inte varför). Ett tu tre är det en badmintonbana eller ett utegym längs leden. Det är många som vandrar längs med lederna, välklädda i friluftskläder, en del med parasoller och rätt många med munskydd som gör att de ser ut som Kalle Anka. Utsikten när man kommer upp på berget är förstummande, det är svårt att fatta hur stort Seoul är. Båda våra runkeeperappar åt upp batterierna så vi har ingen riktig koll på hur långt vi gick och hur lång tid det tog, tre-fyra timmar och kanske en och en halv mil.

På vägen gjorde vi en avstickare till ett väldigt vackert Buddistkloster.

Vi var rejält slut och hungriga då vi kom ner från berget så det blev ett restaurangbesök som jag sent kommer att glömma. En liten restaurang där man fick sitta på golvet, där fick vi den absolut godaste måltid hitintills i Seoul, en gryta med kött och nudlar som serverades på en gasplatta inbyggd i bordet, några galet fräscha small dishes med fermenterade vårlökar och några andra små läckerheter . Bättre blir det nog inte, Bulgogi det betyder eldkött.


Jag är riktigt bortskämd här, bror min tar verkligen hand om mig och visar mig stan och restauranger, det kommer att ta lång tid att smälta alla dessa upplevelser. Nu sitter vi på hans balkong i den sena kvällen och dricker lite öl och äter nyttiga chips.

Tryckluft is da shit











Såhär gör man om man blivit Koreaniserad


Sitter på golvet och äter en ljuvlig bulgogi

Lite skit måste

Vad gör man på tunnelbanan?

fredag 16 september 2016

Dag fyra i Seoul

Ibland oroar jag mig själv med att fundera över vad andra människor stör sig på hos mig, min fru, mina barn, min bror, arbetskamrater osv. Med fru och barn är det lite lättare eftersom de är ganska duktiga på att uttrycka det själv tänker jag, men det finns säkert saker där också som de inte säger av rädsla för att såra eller nåt. Det är bra man behöver inte säga allt till varandra.

För många år sedan hade jag tillsammans med några då nära kollegor en session över några öl där vi just uttryckte vad vi störde oss på hos varandra, vi gick en runda runt bordet och skulle säga något om var och en, ett försök i gott syfte. Det blev inte så bra. Bättre då tror jag att själv försöka pejla vad andra stör sig på hos en, det behöver man inte bära med sig på samma sätt.

Kollegorna är ändå kanske de som jag tycker är mest intressanta att försöka pejla, vad är det som de stör sig på hos mig månne? Eller stör sig mest på kanske är bättre uttryckt. Mina tolkningar är förstås snälla, jag vet ju själv att jag oftast vill väl egentligen. Är det att de inte vet om jag är allvarlig eller driver med dem, gör jag dem osäkra? Är det att jag inte är så bra på att känna in när jag uttrycker mig på ett sätt som kan såra andra? Ey stopp, Tanken med detta är ju inte att ni som läser det här ska börja fylla i, det är för mig ett sätt att försöka bli... bättre, är väl inte riktigt det ord jag söker men mer i balans kanske eller bara att göra någon reflektion över sig själv utan bestämt mål. Inte så att jag till varje pris måste försöka anpassa mig till att inte störa nån, sånt kan ju verkligen reta upp folk.

Jag vaknade i natt av meddelandeaviseringen från messenger, har inte tänkt på att stänga av den tidigare eftersom ingen jag känner skulle höra av sig där mitt i natten, om det inte var väldigt viktigt. Det fungerar ju inte så bra med 7 timmars tidsskillnad. Nu var det från vänner som jag kände att jag längtar efter, så det var ändå med en fin känsla jag vaknade. Fast innan jag hittat rätt på hur man stänger av ljudet... Sen var det kört att somna om, började då roa mig med mina tankeexperiment, ja så var man klarvaken. Bra läge att vakna upp med staden idag då.

Brors hotell längs till höger, vy från berget
Gym längst upp på berget
Jag kom ut strax efter klockan sex på morgonen, gick först uppför närmsta berget för att få en vy över närmsta staden. Det området är lite som möllevången, lite kaosigt charmigt, fast utan synliga narkotikaförsäljare. Igår var vi inne i downtown city, det är inte riktigt min grej, även om det är helg fortfarande och mycket är stängt. Vi gick längs en gata som var likt en kombination av Malmöfestival och Drottninggatan i Stockholm, massa människor, trångt, matos, HM, zara, converse, och en ljudmatta av koreansk/kinesisk musik, sorl och gapande gatuförsäljare. Jag kan inte riktigt slappna av i det där. Skönt att komma ur det ut till de stora öppna boulevarderna och kontorshusen. Vad som ändå är slående i den har stan är att man känner sig trygg var man än går även om det är kaosigt. Det finns ju säkert skumma typer här också men än så länge har jag inte känt av att jag skulle behöva kolla att plånboken är kvar av den anledningen.

I går kväll åt vi ännu en av nationalrätterna, dolsot BiBimBap på en liten enkel restaurang. Bror min har letat efter en restaurang så att jag skulle få smaka denna favorit. Vi fick in varsin het gjutjärnsskål med en röra av ris grönsaker och ett rått ägg (jag vet att råttor är däggdjur) samt några köttslamsor, detta skulle man röra om i så att det bryntes i sesamoljan i botten på den heta skålen, till det en chilipastasås, gött mos.

Stan vaknar inte riktigt förrän jag är på väg tillbaka till hotellet strax efter åtta. Efter den lilla bergsvandringen gick jag en runda i den här nära stadsdelen. Jag är noga med att memorera hur jag går så att jag kan hitta tillbaka. Skyltarna hjälper inte så mycket även om man ibland kan se en vägskylt med vanliga bokstäver. Kartan tog jag heller inte med mig så det blev ingen runda, utan jag gick tillbaka ungefär samma väg som jag tag mig ut. Jag har en lapp med mig där det står vilket hotell jag kommer ifrån, den kan jag visa upp om jag skulle förvirra mig helt. Här verkar inte finnas någon direkt fikakultur, jag letade förgäves efter något ställe att ta en kopp kaffe så det blev frukost på brorsans balkong idag igen, inte helt fel det heller, 8 våningen på Hilton.
Efter frukosten tog vi shuttlebussen, det är hotellets buss som är gratis för gästerna och går en fast runda varje hel och halvtimme. Vi hoppade av vid ändhållplatsen, en ”studentby” väldigt trevlig atmosfär där med lite små restauranger och kaffebarer samt ett Sibyllakorvstånd. Vi tog sedan tunnelbanan till Gangnam, den lyxigaste delen av Seoul. Det var ganska fullt i vagnarna och varenda en, gammal som ung satt med mobiltelefonen uppe hela tiden. Bror min säger att de ser på såpor på mobilen. Pokemongo kan man inte spela för att landet inte låter pokemonspelet få tillgång till Google maps då det fortfarande officiellt är i krig med Nordkorea, ändå går väldigt många med mobilen framför sig i pokemongoställning.

Gangnam känns verkligen som en lite finare stadsdel där det finns en köpstark population, feta skyskrapor, lyxbilar, märkesklädbutiker och lite stiligare kläder på folk. Det är kul att få sett det men inget man kanske behöver besöka igen, jag gillar Möllevången bättre – det lite slitna och chosefria. Det luktar förstås lite sunkigt där, trodde först att det var från floden men det är nog en blandning av gamla sopor och avlopp – känner igen doften från vissa ställen i Grekland.


klotter?


Telefonkiosk? som används?

Kläder för bodybilderflickor?

Duck and cover

Gangnam









torsdag 15 september 2016

Dag 3 i Seoul

Läser vad jag skrivit i de tidigare inläggen och förstår att de präglats både av resnerver och jetlag. Igår skrev jag det sista vid midnatt här och då var jag så trött efter att kämpat mot sömnen nästan hela dagen att jag satt och nickade till emellanåt. Tycker ändå att texten i sin forcerade rytm ändå blev ganska illustrativ. Jag hade satt klockan på 8 idag för att förhoppningsvis snabbt kunna komma in i rätt rytm, kunde sovit flera timmar till, men tvingade mig upp efter en halvtimmes snoozande.

En sak jag lade märke till igår när vi cyklade var alla utegym, säkert inte mer än 500 meter mellan var plats. Väldigt ofta är det äldre som håller igång på maskinerna. Det är bra grejor, crosstrainers, cyklar, vikter och alla möjliga styrketräningsredskap. Måste vara bra för folkhälsan och produktionen.


Jag har varit här alltför kort tid för att märka några andra särdrag än att de talar ett annat språk, ett som gör att jag inte har en aning om vad som sägs. Dessvärre kan jag inte heller förstå bokstäverna men de är väldigt snygga, siffrorna är samma men växelkursen är förvirrande, ungefär ta bort tre nollor och gånga sen med 8.

Man kan lätt irritera sig på koreaner säger min bror, de går på cykelbanan och om de går på gångbanan så går de på fel sida, tränger sig före i köer, fiser, väntar inte på utgående passagerare i tunnelbanan innan de tvunget ska klämma sig in, åker hiss fastän de är unga och kan gå i trappor. De kan inte köra bil, använder varningsblinkers när de ska svänga, kan inte backa och överskattar bilens längd så att de ställer sig en hel billängd bakom framförvarande vid rödljus.

Jag har också fått lära mig en del åtgärder att vidtaga. Släpp ingen framför dig i kön, kan du blockera någon irriterande Korean och släppa fram flera andra så gör det och se oförstående ut. Trampa av skorna på dem som lyckas tränga sig före. Använd ringklockan på cykeln för att göra de vimsiga Koreanerna uppmärksamma på att du är bakom, och fortsätt sedan att plinga under tiden du kör om så att de verkligen förstår att de gjort fel.


Vi tog tunnelbanan idag, den är helt galet fräsch, inte ett klotter så långt ögat kan nå, ljusa och sådär arkitektritningssnygga som man inte tror finns, och tyst är det också, förutom de där jinglarna som förkunnar att tåget är på väg, och sedan en till när det är på plats. Det finns ingen möjlighet att kasta sig ner på spåren eftersom det är en glasvägg med skjutdörrar som skiljer perrongen och spåren åt. När de förarlösa tågen kommer in så öppnas först dörrarna på tåget och sedan de i glasväggen så att man kan gå in i playmobilvagnen.



'