måndag 19 mars 2018

En inspirerande resa till Minsk



På fredagmorgon satt Backaskolans rektor Fredrik och jag på det tvåmotoriga propellerplanet mot Minsk.



Vi hade blivit inbjudna till ett stort konvent för att presentera vår skola och våra tankar kring vad som är viktig kunskap ur ett svenskt perspektiv. Ingen av oss hade tidigare varit i Vitryssland och bar med oss en hel del fördomar om både landet skolpolitiken och invånarna.


Efter en kort transfer i Riga landade vi på den nationella flygplatsen i Minsk.


Vi hade blivit informerade innan av vår värdinna och arrangör Natalia att vi behövde fylla i ett inresevisum samt betala för en försäkring på flygplatsen. Här blev en del av våra fördomar bekräftade. Tre bastanta damer med frisyrer och tungt sminkade sitter i ett litet kioskliknande bås. De mötte oss med totalt ointresse när vi ställde oss framför luckan för att köpa försäkring.

Efter en stund tog en av damerna suckande emot vårt önskemål om att få köpa försäkring. Sedan till passkontrollen,  där sitter allvarliga män och kvinnor i gröna uniformer med stora hårda ljusgröna stjärnprydda axelklaffar och en rolig gigantisk kaptenshatt på huvudet. De studerar våra pass med lupp och bläddrar fram och tillbaka flera gånger om, innan vi med viss tvekan blir insläppta bakom avspärrningarna.

Natalia Ikortseva, Fredrik och Natalja V Logvinenko

Fina Natalia tar emot oss på andra sidan och vi åker med hennes stadsjeep 40 minuter in till Minsk. Jag sitter i baksätet och försöker att inte tänka på den där filmen jag såg på svt dox. En filmskapare har gjort en film av insamlade sekvenser från vitryska bilkameror, där olycka på olycka avlöser varandra. Natalia kör aggressivt som alla andra utifrån ett korrekt svenskt förhållningssätt, byter fil för att komma fram snabbare samtidigt som hon håller igång en konversation med oss.

Natalia har genom sponsorer lyckats få vår resa och uppehälle betald. Vi gör ett kort uppehåll på Goethe institutet där vi får ett traktamente för mat till oss under vistelsen innan vi åker till Renaissance hotel där vi ska bo, och där även lördagens föreläsningar ska äga rum.

Efter att vi checkat in på hotellet tar Natalia med oss till en traditional restaurang inne i Minsk för att äta middag, det är kväll och klockan är runt fem-sex och vi har inte ätit annat än frukosten hemma. Dit kommer också Natalia2 som vi ska till på lördagen och ha en masterclass med. 40-50 lärare och intresserade föräldrar har bokat plats. Det blir en riktigt trevlig stund med mycket prat om pedagogik och våra gemensamma tankar kring vad som är viktiga mål för skolan i våra olika länder.




Det är kallt i Minsk och blåser, vi får en kort rundvisning av en del av Minsk innan vi åker tillbaka till hotellet för att repetera inför lördagen forum.

Det tar tid, en hel del tekniska problem uppstår innan vi kan komma igång. Fredrik och jag är lite osäkra på hur vi kommer att kunna hantera engelskan utan fusklappar, så till Natalias besvikelse så följer vi våra anteckningar lite väl mycket. Jag har ett Tommy Salo skämt som jag tänkt dra, eftersom jag läst att vitryssar är väldigt hockeyintresserade. Natalia avråder mig eftersom det nästan bara kommer att vara kvinnor närvarande, de skulle inte förstå någonting av skämtet.

Vi kommer att ha en tolk som tolkar det vi säger till ryska på lördagen och vi kommer även att ha en tolk bredvid oss under resten av konventet där vi får tolkat till oss vad de andra föreläsarna talar om.


Vid tolvtiden på kvällen kan vi äntligen komma till sängs. På restaurangen tidigare hade jag ätit alldeles för mycket av förrätten som bestod av kalla köttbitar med en rejäl fettstrimma så min känsliga lilla mage var lite i olag.

klockan halv åtta på morgonen var det dags för hotellfrukost på vårt väldigt fina och moderna hotell. Det var som vilket annat storstadshotell, fräscht och väl komponerad hotellfrukost även om min mage inte riktigt var sugen på läckerheter. Heltäckningsmattor överallt, så på kvällen hade jag laddat upp mig rejält med statisk elektricitet.



Efter frukosten en liten samling och presentation av våra tolkar innan konventet satte igång. 



Våra tolkar Katerina Lapigina och Iryna Dorosh
Belarus, Estland, Belarus, Ryssland, Belarus och Ukraina
Första föreläsarna hade vi ingen översättare till eftersom hon var tvungen att översätta den Estniska videon som var på engelska. Men vi tror att det var intressant, när tolken kom tillbaka till oss så presenterades bl a statistik från den vitryska skolans studenters mål med sina studier. Över 60% hade som mål att få en hög lön, därefter över 40% som hade som mål att få arbete utomlands, och sedan runt 30% hade ett intressant arbete som högsta mål.


Lönerna i vitryssland är förhållandevis låga och om man får ett arbete utomlands så kommer man upp rejält i lön, berättar vår 23-åriga tolk. Såklart ett dilemma för ett land om man mister sina högutbildade unga.
  

Vad som kanske var förvånade var att alla hade en så progressiv syn på lärande. Vi delade inte med oss av några nyheter för dem utan det kändes mer som att vi alla fick bekräftat att vi håller på med något viktigt, när vi ser på hur skolan kan utvecklas på bästa sätt för eleverna. De andra ländernas representanter pratade också om problemet med stressade elever, och hur man kan motivera till livslång lärande. Precis de saker som skolfolk diskuterar i Sverige.


I den Vitryska skolan är det inte så progressivt just nu, regeringen styr både innehåll och arbetsmaterial och har täta utvärderingar av eleverna samt examinationer. Politiska åtgärder för skolan är väl lika lite här som där grundade i någon pedagogisk forskning.



På det här forumet var det över 600 intresserade pedagoger och utbildare, Natalia berättade att det var bara lokalen som satte stopp, annars kunde det varit dubbelt så många närvarande, på en lördag och som betalade inträde. Så det tyder förstås på att det finns en stor grupp som vill reformera den vitryska skolan.
Vår rubrik var “SWEDEN PERSPECTIVE: WHAT IS IMPORTANT KNOWLEDGE? Vårt korta svar var: it is The ability to find important knowledge and to keep the lust to do that

Fredrik och jag hade lagt upp det så att jag började med att presentera Backaskolan, hur den startade utifrån en liten grupp föräldrar som hade sina barn på en kooperativ förskola.


På fredagskvällen hade jag fått en film på whatsup där mitt ettåriga barnbarn klappar händerna. Jag började med att berätta om min stolta son som hade skickat klippet och hur barn är så drivande i sina första lärperioder, de lär sig krypa och sedan gå. De misslyckas och försöker igen och igen.


Sedan fortsatte jag på min presentation av Backaskolans pionjärer om deras ambitioner att vara en skola som bars av en kulturpedagogisk syn och att den absolut skulle vara betygsfri. Såklart nämnde jag också Lev Vygoskij som en stor inspirationskälla för denna ambitiösa grupp föräldrar. Jag pratade lite om de politiska reformer som möjliggjorde att de kunde starta en friskola. Sedan tog Fredrik över och berättade om lärprocesser, där det kända möter det okända och hur det kan processas av eleverna. Fredrik hade satt ihop en väldigt illustrativ powerpoint och sedan gick han över till att prata om mål i den Svenska läroplanen och kursplanerna. Han visade på hur lite som var egentliga kunskapsmål, den absolut övervägande delen är processtänkande.



Vi drog över lunchrasten lite och sedan var det en frågestund där deltagarna fick fråga utifrån våran presentation, det var många frågor och vi var så koncentrerade på att svara så när nästa fråga kom så hade vi redan glömt bort den förra. Det visade sig bli ett litet problem då frågestunden var över och vi uppmanades att dela ut en bok till den som hade ställt den mest intressanta frågan. Fredrik och jag tittade på varandra med tom blick, ingen av oss kom ihåg någon fråga längre. Vi löste det genom att säga att vi är emot betyg och bad att de som hade ställt frågor kunde låta boken cirkulera mellan dem.


Vi blev sedan omringade av människor som ville ställa mer och fler frågor samt ta en selfie med oss. Det kändes just då som att vi hade gjort succe’, men jag har en känsla av att det var ett ganska stelt och nervöst framträdande där våra anteckningar hade allt för stort fokus. Inget som jag vill se inspelning på och reflektera över. Frågorna klarade vi bättre.


Sen var det en väldigt kort lunch, för oss eftersom vi blivit så fördröjda av alla som ville ställa frågor och ta selfies innan vi blev kallade till en intervju med någon tidning. Det var en väldigt initierad intervju på engelska och jag känner att här gjorde vi riktigt bra ifrån oss. Då missade vi dessvärre den Ukrainska föreläsaren, det var bara 10 minuter kvar på hennes föreläsning innan kaffepaus. Jag passade på att gå upp på rummet och vila en stund för att vara pigg efter kaffepausen. å missade jag till min förtret att vara med på gruppfotografiet eftersom jag satt telefonen på ljudlöst och inte hörde Fredriks sms.

Föreläsningarna avslutade av en frågepanel där några av utbildarna satt med innan Alexander från Ryssland avslutade eventet med en fartfylld presentation där han pekade på behovet att tänka mer utifrån lust och intresse då vi planerar våra lektioner och möter våra elever.



Sedan var det en liten mingelafton på kvällen med vin och goda smårätter på elfte våningen.






Vi har träffat så många trevliga, engagerade och fina människor under den här långa dagen så vi var ordentligt peppade inför dag två, då vi skulle hålla en master class med föräldrar och lärare på en alternativ skola. Som vi förstår det så har den här alternativa skolan utnyttjat ett kryphål i reglerna där man kan ha rätt till hemundervisning för sina barn. 


Dessa till synes hemundervisade barn har bland annat samlats i den här alternativa skolan. Eftersom den inte är statligt finansierad får förstås föräldrarna betala för att ha sina barn där. 


Ett problem för dem då de har sina barn inskrivna i Vitryssland, är att de måste göra många, många test för att se att de upprätthåller förväntad kvalitet, minst en gång i månaden. En lösning för många är att de skrivit sina barn i en Rysk skola där de bara har utvärderingar en gång om året.


På kvällen satte vi oss i hotellobbyn med en kanna te, vi bad om rött te för att vi skulle kunna sova, men anar att det bara var färgen som rödaktigare eftersom både Fredrik och jag hade vaknat pigga klockan tre på natten.

Vi gjorde en del justeringar i master klassen, lite utifrån funderingar angående en intervjufråga tidigare på dagen. De frågade oss hur vi såg på det: Att när man har såna här tillställningar och pratar om alternativa undervisningsmetoder. Hur kommer det sig att man inte använder sig av någon av dessa metoder vid sina framträdande?







Söndagmorgonen blev vi hämtade på hotellet av Natalia för att sedan bli körda till den lilla alternativa skolan. Den låg i ett område av nedlagda fabriker som hade blivit en hemstad för en mängd kulturyttringar. På somrarna berättade Natalia att det är ett myller av konstnärer och artister där.


Direkt jag kom in i lokalerna kände jag, men det här är ju som gamla Backaskolan. Kuddar med virkade överdrag att sitta på och en scen med en ridå. Ett litet kök bakom ett draperi och en massa människor som utstrålade precis den där pionjär andan som fanns på Backaskolan förr om åren. Det var nog så att jag fick en liten nostalgisk fjäder i halsen.

Fredrik började den här gången med att visa upp ett arbetsschema via projektorn, en läroprocess där vi börjar med en input, en problemställning, i det här fallet hur skola och hem samarbetar för att stärka elevers lärandeprocess. Det skulle de sedan diskutera i grupp där de berättar för varandra vilka metoder de använder för att motivera sina barn att göra saker. Vi uppmanade att även ta med tvivelaktiga metoder som man kanske gjort i frustration. Sedan skulle gruppen tillsammans komma fram till en metod som man ansåg vara den mest fruktsamma och därefter redovisa den, förslagsvis som en dramatisering.

Jag berättade här min lilla anekdot om barnbarnet igen och gick sedan vidare till att prata om Backaskolan tidigare och nuvarande ideer om lärande, Vygotskij nämndes såklart igen.




Här var vi så galet bra, talade utan papper - gjorde utvikningar och var som jag tycker riktigt inspirerande. Natalia som också var med på denna masterclass sa till oss efteråt, varför gjorde ni inte så igår - då läste ni från papper nu talade ni från hjärtat. Ja det kan man fråga sig, kanske för att vi inte hade börjat tänka på Engelska? När vi kom hem på söndag kväll kände jag mig helt Dolpifierad, då! tänkte jag på engelska.

Dessa föräldrar och lärare! Så imponerade vi blev av hur de sedan tog sig an denna utmaning, massa diskussioner och lösningsförslag och sedan, när de skulle dramatisera. Jag förstår inte riktigt, de kändes som om alla var rätt så vana vid att agera, och utan manus alls. Så oblyga och villiga att prova en process.

Natalja V Logvinenko som arrangerade masterclass Natalia2

Efter detta så gav Fredrik lite feedback, vi hade inte tid till gruppdiskussioner eftersom vi hade ett flyg att passa. Därefter en liten frågestund, en av frågorna rörde både forumet och master classen som hade ett överväldigande överskott av kvinnor på plats. Frågan var om det hade sett likadant ut i Sverige. Jag svarade att det nog hade varit fler män på plats i Sverige men övervägande andelen hade antagligen varit kvinnor. Jag passade då på att göra en liten reflektion utifrån deras dramatiseringar, där just männen hade varit frånvarande utom som en person att göra bokslut inför då pappan kom hem från jobbet. Jag sade att det antagligen inte hade sett ut så i Sverige där mannen hade varit mycket mer involverad i processen, kanske till och med mer som ett statement, eftersom vi anser att jämlikhet mellan könen är så viktig och någonting som sammanbinder båda våra politiska block.


Här blev det en oförstående stämning, tills någon sa -jamen män är ju mer logiskt tänkande medan kvinnor tänker med hjärtat. Och de församlade nickade samfällt.



När vi väntade på flyget hem till Köpenhamn kom Fredrik på hur vi kanske borde svarat:


-Men, det där var ju väldigt ologiskt sagt ;-).






Sammanfattning, vi har varit på en otroligt inspirerande resa, träffat många intressanta, vänliga och nyfikna människor som jag hoppas kunna hålla kontakten med. För mig personligen så har det peppat igång mina egna lite slumrande tankar kring hur vi arbetar med våra barn i skolan. Jag har nog blivit lite för mycket administratör de senaste åren, tappat lite av tron på att vi faktiskt kan förändra något. Dessa människor som jag mött i Minsk har gett mig hoppet tillbaka, kan de så kan tamme tusan vi också.





Nästa gång i Minsk vill jag hinna med lite Síghtseeing, allt vi sett av stan under dagtid är genom en bilruta, bara det är inte illa. Men en sommardag i Minsk är verkligen något att se fram emot.



Och i augusti kommer Natalia till oss och hälsar på, då är det payback-time. Natalia fick kontakt med Backaskolan via en förälder på skolan, hennes man och föräldern arbetar för samma företag. Natalia har planer på att starta en alternativ skola i Vitryssland med samma mål som vi alla verkar haft på detta forum, oavsett om det är folk från Ryssland, Belarus, Ukraina, Estland eller Sverige. 








fredag 20 januari 2017

Super 8


Gick på måfå igenom en gammal laptop för att se om där fanns något som man borde spara innan den skrotas, tänkte att det hade jag säkert gjort någon gång tidigare - men bara för säkerhets skull. Bland mapparna hittade jag “från VHS” och öppnar en av filerna.

Först är det bara flimmer, som när man förr hade tappat antennsignalen till TVn efter en stund kan man tyda en figur som klarnar ur flimret. Det är min fru, hon är höggravid, visar magen utanpå klänningen. Det är från lägenheten på Sturegatan. Inget ljud, det är från början filmat med en super8-kamera och sedan överfört till video, som nu alltså är på en datafil. Alla de olika mediernas ofullkomligheter kombinerade blir till ett suggestivt tidsdokument, både sorgligt och väldigt vackert.

Andningen går in i viloläge när filmen blir tydligare, på BB i Ystad i besöksrummet vår son ammar, eller letar efter något. Det flimrar till en stund igen sen filmar vi varandra då vi går med barnvagnen i Malmö, det är eftermiddag i Mars. Det var en tidig vår 1990, vi är vid Paulibron på den sidan där moderna museeet är nu, det som då var Rooseum. Vi är stolta föräldrar, stolta och glada. Barnvagnen är ljust gul med vita hjul.

Nästa klipp är från Västersjön, där min bror hade en stuga som vi fick låna. Super8-filmerna var tre minuter långa och med våra mått dyra att framkalla. Det gjorde att man inte slösade med fim. Min fru springer med barnvagnen framför sig på grusvägen, sen bär hon pojken ut på bryggan. jag tänker när jag ser det nu - tappa honom inte, det ser lite ovant ut, såklart. Hon har den slitna bruna skinnjackan på sig och den stickade vita polotröjan med vid krage och små svarta prickstygn. Vår son har den senapsgula baskern som Åsa sytt, på huvudet. De är så vackra på bryggan med sjön bakom och diset som lägger skogen under ett gråfilter.

Orust nästa vid stugan som min frus föräldrar hyrde av konstnärsklubben varje sommar, vi är ute på berget vid utedasset, Malins pappa filmar oss. Sen Grövens sjö, Malin filmar mej och Leo ur ett underifrån perspektiv med en blå himmel bakom.

Nu väntar sonen och hans fru barn i februari, vi blir farföräldrar, snart tjugosju år har gått, ett halvt liv för en del, helt för andra och ännu inget för en.

tisdag 20 september 2016

I EU-land


Igår var det min sista dag i Seoul, flyget hem går kl 10:20 och landar på Landvetter 19:40. Jag kommer att vara resande eller väntande i över 20 timmar. Efter alla tidzonsjusteringar så får jag tillbaka lite tid av de sju timmar som jag lagt i deposition här, bara på klockan alltså. Fast sex av de timmarna får jag förvisso vänta på transfer i Helsingfors. Sista tåget till Malmö går kl 20:55 det är inte realistiskt att hinna med det, bussarna slutar gå redan klockan 17. Där blev det ju lite problematiskt. Första tåget på morgonen är ett alternativ, då är jag i Malmö lagom så att jag kan ta mig direkt till jobbet. I så fall skulle jag nog kunna tigga en sovplats hos vänner i Torslanda. Märkligt att det skulle vara den kortaste resan som blir besvärligast.

Eftersom jag inte har så mycket marginal att ringa för inom maxkostnaden på mitt abonnemang, det kostar 17kr/min att ringa till Sverige, bad jag min fru via hangouten, att kolla om jag kan få husrum över natten hos vännerna.

När hon återkommer berättar hon att min svärmor bestämt att de ska köra o hämta mig på Landvetter. Vad säger man om det va?

Inatt sov jag oroligt drömde konstiga drömmar om att missa flyg. Innan jag skulle åka till flygplatsen skulle jag åka till Torna Hällestad för att bli medlem i deras kulturklubb, min fru körde mig och en vän dit och körde sedan vidare till sitt jobb. När jag hade ansökt om medlemsskap kom jag på att det inte var så bra att min fru tog bilen, den hade jag ju räknat med att ta till flygplatsen. Nu fick jag istället låna en gammal damcykel. En störig motorcyklist cirklade runtom mig utan att vilja hjälpa till. Jag började trampa på i ilfart för att hinna till flyget men grusvägen gav med sig, jag sjöng ner med hjulen som i den lösaste sandstrand. Där någonstans vaknade jag klockan tre på natten.

Jag tog flygbussen från hotellet klockan sex så att jag skulle vara framme i god tid innan flyget skulle gå, väl 2,5 timmar innan. Flygplatsen är stor så jag var lite rädd att jag skulle gå vilse, men det var väldigt väl skyltat vart man skulle ta vägen, så det gick som en dans.

Jag blev uppgraderad till business class fick jag reda på i gaten. Jag tyckte att de ropade upp mitt namn innan men jag hade ett tjattrande gäng koreaner precis bakom där jag satt, så jag tänkte att jag nog hörde fel, men antagligen var det mej de ropade upp då i alla fall. Verkligen trevligt på en så här lång resa. Vi har inte flugit en timme ens och har redan fått ett glas champagne och en laxförrätt, ett glas rött vin, en vit duk på bordet. Nästan så att man inte vill sova när man nu får möjlighet att lyxa till det lite. Man kan alltså rulla ut sitsen så att man kan ligga raklång som i en säng, man har fått större kudde, större tandborste och större necessär än på ditresan

Tänkte göra en liten summering av resan till bror min i Seoul. Det har känts väldigt värdefullt att fått lite ”kvalitetstid” med min storebror. Han har verkligen fått mig att upptäcka staden utifrån hans erfarenheter, han har tagit sig tid att gå och cykla runt med mig, ta mig till de bästa restaurangerna, förklarat tunnelbanan och lånat ut ett reskort (Det är nog inte en lätt stad att komma till utan att någon tar hand om en, den är ju så ruskigt stor och man kan inte läsa deras skyltar). Utanpå det har vi också fått lära känna varandra än mer utifrån de lite gråsprängda gubbar vi är nuförtiden.

Igår när bror jobbade så var jag ensam på stan, åkte tunnelbanan och var nere i gigantiska underjordiska shoppingcenter. Var inne i en bokhandel som säkert var lika stor som ett normalt stadsbibliotek. Problemet därunder är att man lätt tappar orienteringen. När jag gick ut via en annan ingång än vad jag gått in genom (det fanns ett tio- femtontal) så tappade jag väderstrecken totalt, kunde inte förstå kartan utifrån vad jag hade att förhålla mig till. Gatunamn kan man förresten glömma, de finns inte så det är byggnader man får ha som riktmärke. Efter att ha satt mig ner och verkligen ansträngt mig kunde jag till slut övertala mig själv att det kanske ändå var rätt på kartan. Shopping, det verkar som att det finns två lägen, antingen lyxvaror som är väldigt dyra. Jag kollade t ex på en reservoarpenna som kostade 6x priset på penstore i stockholm. Sen är det kiviksmarknadsgrejor en masse på andra ställen. Hade ju kanske önskat något mittemellan utan att gå på H&M eller Zara som ju såklart finns här bredvid de andra multinationella bolagen som exempelvis Sibylla. Det är lite svårshoppat för en som redan från början har lite svårt för det där.

När jag kom tillbaka till min station igen efter en lång dag på stan gick jag till dumplingsståndet på andra sidan gatan som bror rekommenderat. Jag var ganska hungrig och tänkte i vanliga dumplingsstorlekar då jag pekandes på prislistan beställde tio stycken för 6.000 won, runt 45 kronor
Då öppnar han det rykande locket på dumplingskokpannan och jag ser att de är knytnävsstora, tio stycken verkar lite mycket, men jag tänker att brorsan kanske kan värma då han kommer hem vid 19-tiden. Jag sätter mig på hans balkong med en öl och mina dumplingar, sju stycken riktigt goda dumplings (nöjesåt iaf tre stycken till efter att jag var mätt) och två öl senare sitter jag och somnar i stolen därute...Zzzzzz

Jag tror att jag också skulle kunna leva I Seoul, det enda som är lite bekymmersamt är språket, luftföroreningarna, det tuffa konkurrenssamhället, jordbävningar och att de är i krig med Nordkorea. Kanske Ginkoträden hade blivit ett problem också.

Ginkoträden, de har jag nog inte berättat om. De har planterat massor med Ginkoträd i Seoul, de bidrar tydligen till att rena luften. Något som verkligen behövs då det är rejält förorenat, tydligen kommer mycket skit in från Kina. Problemet med de här träden är att när ginkofrukterna faller ner på marken och får ligga till sig lite så luktar det gjorde förr söndagsmorgnarna på färjeterminalen i Helsingborg. Nattagamla spyor alltså. Så nu har det blivit ett annat problem, taxichaufförerna klagar för att folk drar in ginkofrukter under skorna i deras bilar och stadsborna klagar över lukten. En åtgärd som gjorts är att ”kommunalarbetare” plockar frukter och ger till äldreboenden, det är tydligen en superfrukt den med, staden uppmanar också sina innevånare att plocka frukter, ta hem gör marmelad eller vad som helst med dem bara vi slipper dem på gatorna.

Det som förvånat mig lite är att staten eller staden verkar vara väldigt ordentlig. Kommunikationerna fungerar smidigt, vandringsleder och parker hålls efter och är imponerande, det finns fina cykelleder och trottoarer som alla är markerade med speciellt räfflade plattor i mitten för synskadade. Utegymmen är fräscha. Jag har nog inte sett ett spår av skadegörelse någonstans, flera gånger har jag tänkt så ”den där hade inte fått vara hel länge hemma”. Det enda som jag tänkt på så direkt är att trafikljusen är ruggigt sega för fotgängare, lång lång väntan och kort övergångstid samt att elledningarna verkar lite oorganiserade.

Apropå gatorna, här finns ju uteliggare, knarkare och fullisar också. Man ser och hör dem mest då man kommer in till downtown och tunnelbanestationerna nära centralen. Det är säkert inte mindre tufft för dem att leva här mot hur det blivit hemma.

Nu har jag verkligen haft en bra vecka, men om jag ser på storstadssemester i stort så tror jag verkligen inte att det är något för mig, om det inte finns en strand, vandringsleder eller en bror nära. Däremot att ha en sysselsättning på dagarna och bo i en stor stad tänker jag kan vara annorlunda. Vad gör man annars då man sett alla sevärdheter, shoppat resväskan full och ätit landets specialiteter? Jag kan tycka att det blir lite vidrigt då man så extremt som i Seoul ser hur samhället är uppbyggt kring konsumtion.

Konstigt förresten att jag inte har sett någon tennisbana, jag menar – de har ändå en tennisboll i sin flagga.



söndag 18 september 2016

Seoul today

Svårigheterna att förstå språket gör det också lite spännande. För någon dag sedan skulle bror köpa blåbär till sin frukostgröt, vi var lite osäkra på om det verkligen var blåbär i asken, men färgen och storleken var tillräckligt nära för att vi skulle köpa dem. De koreanska tecknen på etiketten var inte till hjälp just då iaf. Då vi provsmakade dem hemma så förstod vi ju att dessa bittra bär som man nästan spottade ut direkt inte var de bär vi önskat. Jag försökte beskriva smaken som om man bara äter skalet på vindruvor, det trodde jag förresten att alla gjort, skalat vindruvor med tänderna för att sedan bara ha det gotta innandömet kvar. Vi stoppade tillbaka asken i kylen två bär kort och bror min var rätt så fast besluten om att det bara var att slänga skiten, men det var lite störigt att inte veta vad det var vi köpt, googlingar på black berries south korea och sånt gav inga ledtrådar.



Idag efter några misslyckade googlingar kom brorsan på att han kunde använda google translate med sin notepad så att han kunde rita in de koreanska tecknen. Första försöket gav resultat Ronnie ah ah, sen tog han bort ett mellanslag som råkat infinna sig, då blev det Alani a ett mellanslag bort till så kom det ”choke berries”. Ett superbär visade det sig när vi läste på, ”svenska” Arania, vi förstod plötsligt inte hur man kunnat leva utan detta bär och fyllde på våra fruktsalladsskålar med dessa fortfarande inte goda men ack så nyttiga bär. Nu blir det till att plantera Araniabuskar där hemma, för utan att äta dessa bär kommer man garanterat att dö så småningom.

Igår när vi gick vår bergsvandring såg vi en hel del kvinnor med vad jag trodde var andningsmasker , de såg ut som något Disney hade designat och jag tänkte att det hade varit en trevlig souvenir att ta med sig hem. Jag tänkte att jag googlar upp en bild så att jag kan visa i affären vad det är jag söker. Efter en hel del sökande visar det sig att det är en UV-protection mask jag letar efter, så det är för att skona huden från att bli ful-brun och gammal som den används.



Skönhetsidealen här... Såg ett fb-inlägg av en kär vän som berättade att hon nu skulle låta det grå håret få leva fritt, slut med hårfärgningen. Förstod att det inte var ett helt enkelt beslut även på kommentarerna hon fick även om det bara var pepp. Här i Seoul går det omkring väldigt många söta dock-flickor. jag har förstått att önskan om vitt skinn och plastikoperationer är väldigt vanligt här, man korrigerar framförallt ögonlocken och näsan och detta på rätt unga flickor. Jag läste att var femte kvinna i Sydkorea har gjort en plastikoperation. Jag tycker att det är svårt att förhålla sig till det, första impulsen är att det ju är för jävligt att så många känner att de behöver korrigera sitt utseende. Men får det dem att må bättre med sig själv så? Äh jag vet inte, jag kan ibland känna att jag blir lite fördömande. För ett antal år sedan gick det en TV-serie om en plastikkirurgiklinik, jag såg ett avsnitt där en kvinna i min ålder skulle göra en ansiktslyftning. Hennes mungipor hade fallit ner så att hon alltid såg sur och arg ut. Hon sa någonting i stil med -jag är en riktigt glad och uppsluppen människa fast jag blir ofta bemött utifrån mitt sura utseende, jag vill att min mun ska vara gladare så att den bättre stämmer överens med hur jag är. Hoppas att hon blev nöjd.

Idag blev det en riktigt turisttur, vi åkte till Seoul tower för att se stan från ett ännu högre perspektiv. Seoul är stort, väldigt stort med en population på runt 10.000.000 människor, som hela Sverige då ja, fast på en lite mindre yta. Det går inte riktigt att beskriva hur galet det är när man går runt i utsiktstornet och ser staden breda ut sig utan slut åt alla håll.

Maten; vi åt Sangyetang på en restaurang i down town, en liten kokt kyckling i buljong stoppad med ingefära och ginseng. Det var gott och kändes fräscht.


Seoul tower

Love locks at Seoul tower

Han

Nära till grannen


Åh vad bra, det står information på svenska




lördag 17 september 2016

ännu en dag i Seoul

Idag vaknar jag av regnet, det regnar i Seoul. Det är säkert inget hälsosamt regn, det är nog inte speciellt hälsosamt att bo här överhuvudtaget. Många bär munskydd, min bror säger att det bara skyddar mot de stora partiklarna, ny forskning visar att det är de små partiklarna som tar sig till hjärnan som kanske är de farligaste – och de kan man inte skydda sig mot med munskydden. Få se vad det blir av dagen nu då, vi hade tänkt en vandring upp i bergen men det kanske blir shopping istället. När min fru och jag är ute och reser så brukar vi köpa lite udda souvenirer från de platser vi besöker, tvättklämmor, salt i plastburk och sådana där vardagssaker som ser annorlunda ut mot vad vi har hemma. Jag har redan köpt ett set tvättklämmor och en burk svartpeppar här i Seoul, kanske jag kan hitta en förpackning med salt idag om det blir shopping. Såg också ett par fina skurtofflor, typ sådana som Pippi Långstrump hade.

En timme senare slutade det regna och himmeln blev blå så vi bestämde oss för vandringen upp i bergen i alla fall. De har verkligen satsat på friskvård här i Seoul, en fantastisk vandringsled går upp i bergen, toaletter med jämna mellanrum, rullstolsladdningsplatser och tryckluft där man kan blåsa av sina kläder och skor ( nej jag fattar inte varför). Ett tu tre är det en badmintonbana eller ett utegym längs leden. Det är många som vandrar längs med lederna, välklädda i friluftskläder, en del med parasoller och rätt många med munskydd som gör att de ser ut som Kalle Anka. Utsikten när man kommer upp på berget är förstummande, det är svårt att fatta hur stort Seoul är. Båda våra runkeeperappar åt upp batterierna så vi har ingen riktig koll på hur långt vi gick och hur lång tid det tog, tre-fyra timmar och kanske en och en halv mil.

På vägen gjorde vi en avstickare till ett väldigt vackert Buddistkloster.

Vi var rejält slut och hungriga då vi kom ner från berget så det blev ett restaurangbesök som jag sent kommer att glömma. En liten restaurang där man fick sitta på golvet, där fick vi den absolut godaste måltid hitintills i Seoul, en gryta med kött och nudlar som serverades på en gasplatta inbyggd i bordet, några galet fräscha small dishes med fermenterade vårlökar och några andra små läckerheter . Bättre blir det nog inte, Bulgogi det betyder eldkött.


Jag är riktigt bortskämd här, bror min tar verkligen hand om mig och visar mig stan och restauranger, det kommer att ta lång tid att smälta alla dessa upplevelser. Nu sitter vi på hans balkong i den sena kvällen och dricker lite öl och äter nyttiga chips.

Tryckluft is da shit











Såhär gör man om man blivit Koreaniserad


Sitter på golvet och äter en ljuvlig bulgogi

Lite skit måste

Vad gör man på tunnelbanan?

fredag 16 september 2016

Dag fyra i Seoul

Ibland oroar jag mig själv med att fundera över vad andra människor stör sig på hos mig, min fru, mina barn, min bror, arbetskamrater osv. Med fru och barn är det lite lättare eftersom de är ganska duktiga på att uttrycka det själv tänker jag, men det finns säkert saker där också som de inte säger av rädsla för att såra eller nåt. Det är bra man behöver inte säga allt till varandra.

För många år sedan hade jag tillsammans med några då nära kollegor en session över några öl där vi just uttryckte vad vi störde oss på hos varandra, vi gick en runda runt bordet och skulle säga något om var och en, ett försök i gott syfte. Det blev inte så bra. Bättre då tror jag att själv försöka pejla vad andra stör sig på hos en, det behöver man inte bära med sig på samma sätt.

Kollegorna är ändå kanske de som jag tycker är mest intressanta att försöka pejla, vad är det som de stör sig på hos mig månne? Eller stör sig mest på kanske är bättre uttryckt. Mina tolkningar är förstås snälla, jag vet ju själv att jag oftast vill väl egentligen. Är det att de inte vet om jag är allvarlig eller driver med dem, gör jag dem osäkra? Är det att jag inte är så bra på att känna in när jag uttrycker mig på ett sätt som kan såra andra? Ey stopp, Tanken med detta är ju inte att ni som läser det här ska börja fylla i, det är för mig ett sätt att försöka bli... bättre, är väl inte riktigt det ord jag söker men mer i balans kanske eller bara att göra någon reflektion över sig själv utan bestämt mål. Inte så att jag till varje pris måste försöka anpassa mig till att inte störa nån, sånt kan ju verkligen reta upp folk.

Jag vaknade i natt av meddelandeaviseringen från messenger, har inte tänkt på att stänga av den tidigare eftersom ingen jag känner skulle höra av sig där mitt i natten, om det inte var väldigt viktigt. Det fungerar ju inte så bra med 7 timmars tidsskillnad. Nu var det från vänner som jag kände att jag längtar efter, så det var ändå med en fin känsla jag vaknade. Fast innan jag hittat rätt på hur man stänger av ljudet... Sen var det kört att somna om, började då roa mig med mina tankeexperiment, ja så var man klarvaken. Bra läge att vakna upp med staden idag då.

Brors hotell längs till höger, vy från berget
Gym längst upp på berget
Jag kom ut strax efter klockan sex på morgonen, gick först uppför närmsta berget för att få en vy över närmsta staden. Det området är lite som möllevången, lite kaosigt charmigt, fast utan synliga narkotikaförsäljare. Igår var vi inne i downtown city, det är inte riktigt min grej, även om det är helg fortfarande och mycket är stängt. Vi gick längs en gata som var likt en kombination av Malmöfestival och Drottninggatan i Stockholm, massa människor, trångt, matos, HM, zara, converse, och en ljudmatta av koreansk/kinesisk musik, sorl och gapande gatuförsäljare. Jag kan inte riktigt slappna av i det där. Skönt att komma ur det ut till de stora öppna boulevarderna och kontorshusen. Vad som ändå är slående i den har stan är att man känner sig trygg var man än går även om det är kaosigt. Det finns ju säkert skumma typer här också men än så länge har jag inte känt av att jag skulle behöva kolla att plånboken är kvar av den anledningen.

I går kväll åt vi ännu en av nationalrätterna, dolsot BiBimBap på en liten enkel restaurang. Bror min har letat efter en restaurang så att jag skulle få smaka denna favorit. Vi fick in varsin het gjutjärnsskål med en röra av ris grönsaker och ett rått ägg (jag vet att råttor är däggdjur) samt några köttslamsor, detta skulle man röra om i så att det bryntes i sesamoljan i botten på den heta skålen, till det en chilipastasås, gött mos.

Stan vaknar inte riktigt förrän jag är på väg tillbaka till hotellet strax efter åtta. Efter den lilla bergsvandringen gick jag en runda i den här nära stadsdelen. Jag är noga med att memorera hur jag går så att jag kan hitta tillbaka. Skyltarna hjälper inte så mycket även om man ibland kan se en vägskylt med vanliga bokstäver. Kartan tog jag heller inte med mig så det blev ingen runda, utan jag gick tillbaka ungefär samma väg som jag tag mig ut. Jag har en lapp med mig där det står vilket hotell jag kommer ifrån, den kan jag visa upp om jag skulle förvirra mig helt. Här verkar inte finnas någon direkt fikakultur, jag letade förgäves efter något ställe att ta en kopp kaffe så det blev frukost på brorsans balkong idag igen, inte helt fel det heller, 8 våningen på Hilton.
Efter frukosten tog vi shuttlebussen, det är hotellets buss som är gratis för gästerna och går en fast runda varje hel och halvtimme. Vi hoppade av vid ändhållplatsen, en ”studentby” väldigt trevlig atmosfär där med lite små restauranger och kaffebarer samt ett Sibyllakorvstånd. Vi tog sedan tunnelbanan till Gangnam, den lyxigaste delen av Seoul. Det var ganska fullt i vagnarna och varenda en, gammal som ung satt med mobiltelefonen uppe hela tiden. Bror min säger att de ser på såpor på mobilen. Pokemongo kan man inte spela för att landet inte låter pokemonspelet få tillgång till Google maps då det fortfarande officiellt är i krig med Nordkorea, ändå går väldigt många med mobilen framför sig i pokemongoställning.

Gangnam känns verkligen som en lite finare stadsdel där det finns en köpstark population, feta skyskrapor, lyxbilar, märkesklädbutiker och lite stiligare kläder på folk. Det är kul att få sett det men inget man kanske behöver besöka igen, jag gillar Möllevången bättre – det lite slitna och chosefria. Det luktar förstås lite sunkigt där, trodde först att det var från floden men det är nog en blandning av gamla sopor och avlopp – känner igen doften från vissa ställen i Grekland.


klotter?


Telefonkiosk? som används?

Kläder för bodybilderflickor?

Duck and cover

Gangnam